Från Rilpedia

Polyester är en typ av polymer som finns både som härdplast och som termoplast. Polyester används som harts tillsammans med armeringsmaterial som kolfiber, aramid- eller glasfiber i plastkompositer (båtbyggen, bilkarosser, flygplan med mera), som gjutmassa i produktionsindustrin och som konstfiber i textilier och kläder – ofta i friluftskläder (till exempel polyesterfleece), eftersom materialet har låg vattenupptagning, härdar snabbt, är relativt hållbart och anses bekvämt att bära.

Vanliga polyestrar är t.ex. polyetylentereftalat (PET) och ortoftalsyrapolyester medan isoftalsyrapolyester används när en mer kemikalieresistent plast behövs i till exempel tankar och rörkonstruktioner. Polyester byggs upp av estermonomerer.

Polyesterfiber började tillverkas för allmänheten i början på 1950-talet. Polyester är nu världens näst viktigaste tygmaterial efter bomull, och utgör 20 % av världsproduktionen.

Polyesterbaserad komposit

Som ett av materialen i den komposit som så kallade plastbåtar sedan 1950-talet tillverkats av, har omättad polyester (UP, unsaturated polyester) fått en vidsträckt utbredning. Vanligen kombineras UP med härdare och glasfibermaterial, antingen i form av väv eller matta. Metoden går ut på att de starka glasfibrerna ska armera (förstärka) den härdade kompositen, medan polyestern binder både fibrerna sinsemellan och kompositen till intilligande material. För tillräcklig styrka, läggs flera skikt på varandra (ett laminat), helst härdande i varandra. UP löst i monomeren styren, härdas av en iblandad organisk peroxid, med ett metallsalt som accelerator. Den omättade polyesterns dubbelbindningar reagerar då kemiskt med styrenet, och bildar stärkande tvärbindningar mellan polyesterns ursprungliga molekylkedjor.