Från Rilpedia

Paraklet (lat. paracletus, grek. paráklētos), sakförare, förespråkare, hjälpare.

I 1883 års översättning av Nya Testamentet återges ordet med "hugsvalare" och (i 1 Joh. 2:1) "försvarare". 1912 års översättning har på det senare stället "förespråkare", och annars "hjälpare". 1917 års översättning och NT 81 använder "Hjälparen". Ordet används i 1 Joh. 2:1 om Jesus Kristus själv, på alla övriga ställen (Joh. 14:16, 26; 15:26; 16:7) liksom också i det senare, kyrkliga språkbruket om den Helige Ande. Jesus hade lovat att hans verk skulle fullbordas efter hans död genom att Fadern skulle sända Anden till lärjungarnas bistånd. Även på dessa ställen ligger emellertid i detta uttryck en hänsyftning på Jesus själv; i Joh. 14:16 talas det uttryckligen om Anden som "en annan" hjälpare, och den egentliga innebörden i löftet om Anden är framför allt att gemenskapen med Kristus för lärjungarna inte genom dennes död skall brytas, utan fastmer först nu nå sin fulla innerlighet. Jesu utsagor om Anden övergår därför stundom omedelbart i löftet om, att han och hans Fader själva skall "komma till" lärjungarna (jfr Joh. 14:18 ff.). Se vidare den Helige Ande.

I Johannesevangeliets löfte om parakleten har flera olika kristna riktningar med hjälp av en försinnligande och förgripande tolkning sökt en anknytning för sina anspråk att representera en evangeliernas kristendom överbjudande ståndpunkt. Så tillämpade både Montanus och Manes denna förutsägelse på sig själva. Och anhängarna av Joakim av Floris (se Eskatologi) apokalyptiska läror menade, att det "evangelium aeternum", som enligt hans profetior skulle uppenbaras under parakletens tidsålder, redan förelåg i hans egna skrifter.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).