Från Rilpedia

Balladen om briggen Blue Bird av Hull är en visa av Evert Taube, som handlar om ett segelfartygs förlisning vid Hållö fyr i närheten av Smögen på själva julafton 1872. I visan nämns årtalet bara som "-72" vilket kan vara lätt förvirrande sedan 1971 passerats. Visan berättar hur de skeppsbrutna sjömännen tas omhand av Stranne den äldre, som sedan får veta att hans son Karl är den ende ur besättningen som blev kvar ombord då han stod surrad vid rors och glömdes bort, när besättningen gick i livbåtarna.

Som underrubrik eller kommentar till sången har Evert Taube skrivit att sångaren är Fritiof Andersson, ett av hans alter egon, "vars fader gick med i livbåten när Blue Birds besättning skulle bärgas". Han antyder därmed att detta skulle vara en sann historia. I verkligheten är visan troligen inspirerad av flera olika berättelser om skeppsförlisningar. Det fanns ett skepp Blue Bird som råkade illa ut i augustistormarna år 1871, men blev bärgad vid Tryggö. År 1872 var det svåra stormar i november och många båtar råkade illa ut, men det finns inga rapporter om förlista skepp på julafton 1872.

I visan är det "Gubben Stranne" som går ut i båt för att rädda de skeppsbrutna. Under ett par perioder 1917-18 bodde Evert Taube på Smögen, oftast som inneboende hos fiskaren Edouard Stranne. Det är sannolikt denne som har fått agera modell för visans "Gubben Stranne". Edouard Strannes hus finns kvar, och har idag adressen Evert Taubes väg 12 på Smögen.

Balladen har bland annat spelats in av Sven-Bertil Taube, Sofia Karlsson och Imperiet. Imperiet utelämnade dock en textrad.

Sviktande stumpar

Första strofen i visan återges i de flesta visböcker

"Det var 'Blue Bird' av Hull, det var 'Blue Bird', en brigg
som med sviktande stumpar stod på,
över Soten i snöstorm med nerisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå."

Evert Taube, som var en kunnig sjöman, skrev sviktade stumpar, som innebär stormsegel för biliggning men någon hjälpsam redaktör "rättade" till sviktande stumpar i tron att det var ett språkligt slarvfel av Taube. Denna missuppfattning har sedan hängt med i de flesta sångböcker.

Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes "stumpar". De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna. I riktigt besvärliga förhållanden, kunde stumparna sviktas, vilket innebar att man surrade upp ena halvan av seglet så att bara en liten trekant blev kvar. Att segla eller ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras.

Det uttryck som kan ha föresvävat redaktören, var kanske att svikta masterna, vilket innebar att med en talja tillfälligt dra ihop vanten så att de blev mer spända. Detta användes främst i dyning och svag vind för att hindra riggen att svaja när skeppet rullade.

Källor

• Balladen om briggen Blue Bird av Hull på everttaube.info