Från Rilpedia

Den här artikeln anses vara otydlig eller onödigt fackspråklig. Hjälp gärna till att förtydliga artikeln och göra den mer lättläst. Motivering: Verkar behandla flera olika hammare, förutom uppslagsordet. Lite för mycket facktermer. Se eventuellt diskussionssidan för mer information.

Smideshammare är en penhammare med en vikt på 0,7-2 kg. Tyngre penhammare som sköts med bägge händerna, kallas släggor. Speciella hammare finns för tapisseri, läderarbeten, kopparslageri, smidesarbete, stenarbete etc.

Maskinhammare används vid smidesarbeten samt vid en del koppar- och plåtarbeten. För att på rätt sätt överföra hammarhuvudets rörelseenergi till arbetsstycket, måste städets upplag, "städstabben", ha tillräcklig massa. Dess vikt borde vara ca: 8-15 ggr hammarhuvudets vikt.

Fallhammare kallas även Hejare och får ett av gejder styrt hammarhuvud fritt falla ned mot städet och arbetsstycket. Lyftningen sker med en i huvudet fäst breda eller rem som i sin tur drages uppåt genom en friktionsanordning med rullar eller dylikt, som tillkopplas med pedal eller spak. Slagstyrkan regleras genom lyfthöjdens avpassning. Hejare utföres med 150-1500 kg hammarhuvud och används i huvudsak till sänksmide eller kallprägling av plåtdetaljer. Gejdrarna är fästa i städstabben, varigenom hammarhuvudet noggrant styres och de i respektive huvud och städ fastkilade verktygen, stans och dyna komma exakt mitt för varandra.

Mumblingshammare är tunga cirka 1000 kg, vattendrivna hammare som förr användes för hopslagning av smältor vid härsksmide. Hammarhuvudets nos lyftes av kuggar på vattenhjulsaxeln.

Räck- eller stångjärnshammare är lättare, cirka 350 kg, och användes för att räcka ut till stångmaterial eller till ämne för valsning.

Manufacktur- eller knipphammare användes för klenare smidesarbeten. Den kallas även för fjäderhammare. Vid såväl de mekaniska fjäderhamrarna drives hammarhuvudet genom en vevrörelse via en fjädrande anordning, till exempel plattfjädrar. Fjäderhammare utföres med vikter på hammarhuvudet från 1-1000 kg. Slagstyrkan hos mekaniska fjäderhammare regleras i allmänhet genom ändring av vevradien eller genom ändring av av hävarmsförhållandet i överföringen mellan vev och hammarhuvud.

Lufthammare tillverkas numera vanligtvis med två cylindrar; i den ena rör sig en till vevrörelsen direkt kopplad kompressorkolv, i den andra löper hammarhuvudet fritt. Regleringen sker med en vridslid, som låter större eller mindre mängd luft komma hammarhuvudet till godo, medan resten pressas in i en eller flera luftkammare.

Motslagshammare är en modern variant av hejare som utan vidlyftiga fundament behärskar mycket stora hammarvikter genom att två i geidrar styrda huvuden få slå emot varandra, varvid de krafter, som påverka fundamentet blir obetydliga.

Ånghammare tillverkas med stabben helt fri från stativet och fordrar mycket omsorgsfull fundamentering. I en enkelverkande ånghammare används ångkraften endast till att lyfta kolven med hammarhuvudet varefter det faller fritt ner. Hos en dubbelverkande ånghammare ökas slagenergin genom att ångan släppes in på kolvens översida. Ånghammarens slagstyrka kan noggrant regleras från full kraft till mycket små värden. Förr förekom vid järnbruken ånghammare med en fallvikt på 1 000 ton vilka numera ersatts med hydrauliska smidespressar på grund av dessas bättre genomsmidning av större arbetsstycken.

Källa

• Bonniers konversationslexikon 1947