Från Rilpedia

Den s.k. samvetsklausulen, som antogs i samband med Svenska kyrkans kyrkomöte 1958 var tänkt att garantera en fortsatt hemortsrätt och ett samvetsskydd för de präster som motsatte sig den ordning med kvinnliga präster som riksdagen antagit våren 1958 och som kyrkomötet därefter accepterade hösten samma år (efter att först ha röstat emot ordningen år 1957).

Samvetsklausulen garanterade att den som var emot kvinnliga präster inte skulle behöva tjänstgöra "in sacris" med dem, de prästkandidater som var emot nyordningen skulle också kunna avlägga sina prästlöften utan att behöva bejaka ordningen, och de som var biskopar skulle inte emot sin vilja tvingas att viga kvinnor till präster.

Samvetsklausulen sågs som en viktig del av reformen från Svenska kyrkans sida, men kom snart att urholkas. Det är så att regeringen efter 1958 aldrig utnämnt en "kvinnoprästmotståndare" till biskop (med undantag för Visby 1962 och Göteborg 1970 då alla tre kandidaterna som regeringen kunde välja på motsatte sig ordningen). Denna utveckling förutsåg domprosten Gustaf Adolf Danell som själv var på förslagsrum i åtta olika biskopsval, men aldrig utsågs till biskop (vilket troligen berodde just på hans avvisande hållning till ordningen med kvinnliga präster).

Successivt har samvetsklausulen upphört att gälla och dess tidigare formella juridiska status är omtvistad.