Från Rilpedia

Namnstämpeln. För att slippa besväret att själv underteckna alla regeringsbeslut införde kung Fredrik I bruket att låta stämpla sådana med sitt namn. Detta skedde först (1741) bara med kungliga cirkulärbrev, av vilka kungen undertecknade ett och de övriga stämplades. Men vid 1746-47 års riksdag medgav sekreta utskottet på kungens egen begäran att alla mindre viktiga regeringsärenden skulle så få behandlas; och sedan kungen 1748 drabbats av slag utsträcktes detta även till de viktigare. Denna anordning vändes mot kungamakten under Adolf Fredriks regering. Då han nämligen sökte undandra sig beroendet av rådets pluralitet genom att vägra sin underskrift på regeringsbeslut, som genomdrivits mot hans vilja, förklarade ständerna genom en skrivelse av 26 maj 1756, att rådet, om kungen framhärdade i sin vägran, skulle äga att ge besluten giltighet genom användande av en stämpel med hans namn. Då rådet vid Adolf Fredriks tronavsägelse 1768 sökte med namnstämpelns hjälp regera utan kung vägrade emellertid ämbetsverken att lyda, och vid 1769 års riksdag ogillade sekreta utskottet en dylik användning av namnstämpeln. Genom 1772 års revolution bortföll denna helt och hållet. Ett i viss mån därom påminnande expeditionssätt kom dock sedermera, för lättande av kungens arbetsbörda, i bruk och användes ännu i början av 1900-talet. År 1783 föreskrev nämligen Gustav III, att i vissa fall det kungliga sigillet med överskrift: "Under vårt sekret", skulle få i stället för kungens namnunderskrift anbringas under regeringsbeslut; genom 1809 års regeringsform tilläts detta expeditionssätt för Högsta domstolens i kungens namn utfärdade beslut, men endast för dem; senare utsträcktes det även till den 1909 inrättade Regeringsrättens beslut.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Namnstämpeln, 1904–1926 ^(Not).