Luktsinne
Från Rilpedia
Luktsinnet är det sinne som gör att vi kan känna olika lukter, odörer och dofter. De sinnesceller som registrerar doftmolekylerna sitter samlade i ett litet organ högst upp i nästaket, area olfactoria.
Det luktorgan som högre organismer, inklusive människan, besitter kan betraktas som en komplicerad molekyldetektor; liksom smaksinnet är luktsinnet en form av kemoception. Man har förmåga att skilja mellan ca 350[källa behövs] lukter varav 80% är obehagliga[källa behövs].
I jämförelse med människans luktsinne kan luktsinnet hos andra djurarter både vara komplexare och delvis mer specialiserat på andra dofter. Hos hunden upptar luktcentrum ungefär en tredjedel av hjärnan, hos människan en tjugondel.
Innehåll |
Historia
Lucretius (100-talet f.Kr.) postulerade att luktsinnet fungerade genom att känna igen formen på olika former och storlekar på luktpartiklar. Den moderna teorin verifierades av Richard Axel och Linda B. Buck som 2004 fick nobelpriset i fysiologi eller medicin för att de visat hur luktsinnet fungerar genom att klona olika luktreceptorprotein och sedan para ihop dessa med olika luktämnen. [1]
Luktreceptorer
De G-proteinkopplade receptorerna, Golf, som sitter på luktreceptorcellernas yta utgör den största proteinklassen och ungefär tre procent av våra gener används för att producera luktreceptorerna. Ett doftämne binder in till Golf som i sin tur aktiverar cAMP som binder direkt till Ca+-kanaler vilka öppnas och depolariserar cellmembranet genom att kloridjoner också sipprar in. Depolarisationen startar en aktionspotential om den är tillräckligt stark för att nå över en tröklenivå. Luktreceptorcellernas axon leder till olika glomerulus där andra nervceller för signalen vidare till hjärnan via luktnerven (kranialnerv I, n. olfactorius).
Signalerna från luktreceptorerna går till hjärnans olika luktcentra. Dessutom leder nerver direkt från glomerulus till det limbiska systemet och framkallar känslor. Luktsinnet är det enda sinne vars nerver inte kopplas om i thalamus på sin väg till storhjärnan.[2]
Feromoner och olfaktionen
Många djur har två separata luktorgan, ett av dessa det vomeronasala organet är specialiserat för att registera feromoner, ett slags luktburna könshormoner. Ormar registrerar lukt genom att sticka ut tungan och sedan slicka på det accesoriska luktorganet som sitter i vomern mellan näsa och mun.
Kvinnor har starkast lukt under ägglossningen och har generellt sett bättre luktförmåga än män. [3] Man har gjort studier som visar att kvinnor och andra honor föredrar att deras partner har en lukt som avspeglar en annorlunda immunologisk profil (HLA-antigen) något som kan antas ge avkomman ett mer heltäckande immunförsvar. [4]
Lukt och smak
Det som vi uppfattar som smak beror till stor del på våra luktintryck. Medan smakreceptorerna enbart kan skilja mellan sex olika grundsmaker (sött, salt, surt, beskt, umami och fett) så kan luktsinnet urskilja hundratals olika dofter i extremt små kvantiteter. I engelskan finns ordet flavor där luktsinne, smaksinne och trigminusnerven tillsammans bidrar till "smaken" medan man i svenska språket inte särskiljer taste (ren smak) från flavor.
Sjukdomar i luktsinnet
- Anosmi - oförmåga att känna lukt
- Hyperosmi - överfunktion i luktsinnet
- Hyposmi - underfunktion av luktsinnet
- Dysosmi - att saker luktar annorlunda än de borde
- Phantosmi - fantomlukter som ofta är obehagliga
Källhänvisningar
- ↑ Buck, Linda and Richard Axel. (1991). A Novel Multigene Family May Encode Odorant Receptors: A Molecular Basis for Odor Recognition. Cell 65:175-183
- ↑ Marieb, Mallatt and Wilhelm. Human Anatomy (fifth edition). The Special Senses sidorna 481-483 . Benjamin Cummings förlag 2008.
- ↑ Navarrete-Palacios E, Hudson R, Reyes-Guerrero G, Guevara-Guzman R. "Lower olfactory threshold during the ovulatory phase of the menstrual cycle." Biol Psychol. 2003 Jul;63(3):269-79. PMID 12853171
- ↑ Santos PS, Schinemann JA, Gabardo J, Bicalho Mda G. "New evidence that the MHC influences odor perception in humans: a study with 58 Southern Brazilian students." Horm Behav. 2005 Apr;47(4):384-8
