Lim
Från Rilpedia
- För den matematiska symbolen, se gränsvärde.
Lim eller klister är samlingsnamnen på till substansen klibbiga bindemedel för sammanfogning av två eller flera fasta kroppar. Lim för ark, folier och andra tunna eller mjuka kroppar kallas ofta för klister, men gränsen är flytande och ofta helt godtycklig.
Innehåll |
Princip
Lim binder samman föremål genom adhesion till de ytor som ska sammanfogas tillsammans med kohesion inom limfogen, och består ofta av stora molekyler som hänger samman.
Huvudtyper av lim
Det går att dela in lim i tre olika huvudtyper beroende på deras funktion.
- Torkande lim, lim som verkar genom att lösningsmedlet avdunstar
- Härdande lim, lim som verkar genom att det reagerar kemiskt med ett annat ämne, dvs. ett tvåkomponentlim
- Smältlim, plaster som värms upp till flytande form och som under stelningen fungerar som ett lim
Lim eller klister?
Historiskt sett är lim bindemedel framställda ur en animalisk naturprodukt (t.ex. fiskskinn som får koka många timmar) medan klister utgår från vegetabiliska råvaror. Man talar t ex om kaseinlim som är framställt ur kasein samt stärkelseklister som är framställt ur stärkelse. I och med introduktionen av syntetiskt framställda häftämnen har betydelseskillnaderna mellan lim och klister avtagit.
Enkomponentslim
Enkomponentslim är den vanligaste typen av lim och klister. Allt som behövs för limningen finns i samma tub, burk eller flaska.
Oftast härdar limmet genom att dess lösningsmedel dunstar bort i luften och limbasen blir kvar i fogen. Det finns även speciella typer av enkomponentslim, till exempel sådana som härdar av ultraviolett ljus eller värme.
Exempel på enkomponentslim är trälim, limstift, Karlssons klister, superlim och kontaktlim.
Superlim
Superlim är produktnamnet för enkomponentslim baserat på cyanoakrylat. Limmet är mycket lättflytande och torkar snabbt, särskilt då det ligger i ett tunt skikt mellan två sammanpressade ytor. Hållfastheten är hög men förmågan att fylla ut ojämnheter i de sammalimmade ytorna är dålig. Denna egenskap gör dock att en limfog mellan ytor med god passform blir nästan osynlig. Med hjälp av tillsatsämnen kan limmet både göras trögflytande och utfyllande. Superlim fäster bra på de flesta hårda material samt på vissa mjuka material, till exempel mellan fingrar. Superlim som inte härdat färdigt kan lösas med aceton.
Tvåkomponentslim
Limmet består av härdare och bas som förvaras i var sin behållare och som blandas i önskad mängd innan applicering. Oftast är båda komponenterna trögflytande vätskor eller geléer, men pulver+vätska förekommer också. Tvåkomponentslim behöver normalt inte luft för att stelna då en kemisk reaktion inträffar mellan de ingående ämnena. Den tid ett tvåkomponentslim är användbart från blandningstillfället är begränsad och det hjälper inte att förvara blandat lim i slutet kärl för att förhindra härdning. Ett tvåkomponentslim som börjat härda kan inte "lösas" igen genom att tillsätta lösningsmedel eller tillföra mer av någon av de ingående komponenterna.
De flesta tvåkomponentslim krymper inte särskilt mycket när de torkar vilket gör att limmet också kan användas som spackel. Tvåkomponentslim brukar dessutom vara vattenbeständiga.
En speciell form av tvåkomponentslim är de limmer där man penslar härdare på den ena ytan och limbas på den andra innan ytorna pressas ihop.
Det kan vara svårt att lösa upp en limmad fog men limmet kan fås att släppa om man värmer fogen, förutsatt att de sammanlimmade materialen tål det. Efter värmningen har limmet förlorat mycket av sin styrka man bör inte försöka fästa ihop ytorna igen genom att värma upp limmet.
Tvåkomponentslim är lämpligt för porslin, glas, stengods och sten, samt tillverkning av skeddrag. Limmet gulnar dock med tiden vilket gör det mindre lämpligt för vitt porslin och ofärgat glas. De vanligaste typerna av tvåkomponentslim för hemmabruk är epoxilim samt plastspackel typ polyesterspackel.
Upplösning av lim
Trälim kan lösas upp med värme, till exempel med en hårtork, vilket gör limfogen mjuk.
