Abacoberber
Från Rilpedia
| Abaco-Berber | |
| Ursprung | Spanien och Bahamas |
|---|---|
| Utbredning | Lokalt på Bahamas |
| Miljö | varmt klimat, skog- och strandmiljö |
| Egenskaper | |
| Typ | Varmblodshäst |
| Mankhöjd | Ca 150 cm |
| Färg | Alla utom tigrerad |
| Användning | Ridning |
Abaco-Berbern är en hästras och en förgrening av den nordafrikanska Berberhästen med blod från spanska hästar och de finns på ön Abaco i Bahamas. Hästarna har funnits på ön sedan koloniseringen av Amerika, men är nästan försvunnen idag, med enbart ett tiotal hästar kvar.
Historia
Under 1400- och 1500talet koloniserades både Nord- och Sydamerika och även den karibiska övärlden av spanjorerna, efter att Christopher Columbus upptäckt under slutet av 1400-talet. Abaco-berbern anses härstamma från hästar som simmade till ön Abaco när en del av skeppen förliste. Troligtvis var många av dessa hästar av orientalisk härkomst som Berberhästar, som funnits i flera hundra år i Spanien efter morernas invasion ca 700 e.Kr. Hästarna som landsteg på Abaco kunde mer än väl överleva på ön som hade gott om bete och vatten. Stammen växte sig snabbt upp till ca 200 individer.
Efter flera hundra år av isolering på ön hade flocken blivit en av de rasrenaste hästarna i jämförelse med de förvildade hästarna som levde på fastlandet, t ex mustangen eller Bankerhästen. Men under 1960talet byggdes vägar på ön och in i skogarna där hästarna höll till och nästan alla hästar sköts av vildsvinsjägare. Under mitten av 1960talet fanns enbart 3 hästar kvar. Tack vare några öbor som tog initiativet att rädda hästarna kunde man föra de tre sista hästarna till en gård där man försökte rädda beståndet av hästar. Man lyckades avla fram 35 hästar fram tills början av 1900talet. 1992 startades Wild Horses of Abaco Preservation Society (WHOA) som skulle jobba aktivt för att bevara Abaco-Berbern.
Men efter 1992 dog hälften av dessa hästar, många gånger på grund av att ägarna inte reagerade på det sätt de borde för att kunna rädda hästarna. Hingstar hade dött på grund av att de inte fått veterinärvård efter att de hamnat i slagsmål, ston dog efter att ha fölat och vissa föl dödades av hundar eller till och med människor. De hästar som fötts upp i fångenskap hade knappt kvar de överlevnadsinstinkter som de vilda hästarna hade haft och höll sig på gårdarna där de åt sig feta på dåligt foder och ofta dog av parasiter, kolik och matförgiftningar. Hästarna reds inte heller in och bristen på motion och för mycket mat gjorde att hovarnas kvalitet försämrades kraftigt hos de hästar som föddes på gårdarna. Sedan 1998 har inga föl av Abaco-berbern fötts. Men under 2002 gjordes genetiska tester hos hästarna och man fann då att Abaco-berbern har blodslinjer från den nordafrikanska Berberhästen samt från spanska hästar. Rasen fick då sitt namn Abaco-berber. Genom att avla in Berberhästar och Andalusier i rasen fick man en större stam med mindre risk för utavel.
Under mitten av 2004 var hästbeståndet så lågt som 12 stycken exemplar. Idag finns inga planer på att sälja hästarna till omvärlden förrän stammen ökat kraftigt i antal och intresset för rasen ökat. WHOA har bland annat försökt väcka intresse genom de berömda modellhästarna som görs av Breyer. En modellhäst gjordes av den främsta hingsten i stammen, kallad Capella. En del av pengarna som kom in från försäljningen skulle ges till föreningen för att hjälpa till i bevarandet av rasen.
Egenskaper
Abaco-berbern är precis som sin förfader, Berberhästen, en lätt ridhäst, med ett relativt hetsigt temperament. De är ädla med fina drag, ett ganska långsmalt huvud med kraftigt utåtbuktande nosprofil, små mular och stora ögon. Kroppen är kompakt med starka ben och några hästar har fortfarande vildhästarnas stenhårda hovar. Man och svans är ofta långa och vågiga med kraftigt tagel.
Det orientaliska inflytandet har gett en ras med stor uthållighet och livet i det vilda har gett en stor överlevnadsinstinkt. Abacoberbern har ärvt skäckfärgen av de spanska hästarna då dessa inte existerar hos den vanliga Berberhästen.
