Förbudstiden
Från Rilpedia
- Denna artikel handlar om rusdrycksförbudet i USA. Se alkoholförbud för ett globalt perspektiv.
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. Motivering: Artikeln handlar väsentligen om förbudets problem, utan några referenser. |
Perioden mellan 1920 och 1933 i USA kallas för förbudstiden (en. "the Prohibition"). Under denna period var tillverkning, transport, import, export och försäljning av alkoholhaltiga drycker förbjuden i USA.
Redan år 1893 bildades en liten grupp med målet "ett alkoholfritt Amerika". Denna "Antisaloonliga" förenade kvinnogrupperna "Föreningen kristna kvinnor för måttfullhet" och andra grupper som kämpade för ett nyktert och torrt Amerika. År 1916 hade de spritt sig över landet och nådde slutligen en tvåtredjedelars majoritet i kongressen och lyckades 1919 genomdriva den s k Volsteadlagen, som trädde i kraft den 16 januari 1920.
Med stöd av kyrkorna tänkte sig prohibitionsledarna ett land helt utan alkohol. Under det första året sjönk konsumtionen till 30 procent av ursprungskonsumtionen. Under de följande åren utvecklade sig däremot den illegala handeln kraftigt. Amerikanerna lät inte så stora ingrepp göras på sina privatliv, utan grep till den illegala alkoholen som var lätt tillgänglig vid så kallade speakeasies och andra svartklubbar. Många höll sig även med privata barer från vilka de kunde servera sina gäster. Stora mängder alkohol smugglades in från Kanada och de franska öarna Saint-Pierre och Miquelon. Att illegalt brygga hemma var populärt under förbudstiden. ”Malt och humle”-butiker öppnade upp över landet och vissa tidigare bryggerier började sälja maltextrakt-sirap. Kriminaliteten fick därmed ett kraftigt uppsving. Flera prominenta personer och politiker erkände att de druckit alkohol under förbudstiden. Denna dikotomi mellan lag och praktik ledde till utbredd misstro mot myndigheterna som alla antogs vara hycklare.
Förbudstiden erbjöd lukrativa möjligheter för den organiserade brottsligheten att ta över alkoholimporten (engelska "bootlegging"), tillverkningen och distributionen av alkoholhaltiga drycker. Al Capone, som var en av tidens mest kända alkoholsmugglare, byggde hela sitt kriminella imperium på vinsterna från den illegala alkoholen. Då produktionen av alkohol till största delen låg i kriminellas och hemmabryggares händer, vilka ville vara ifred från myndigheterna, varierade kvaliteten på produkterna avsevärt. Det fanns många fall då människor blivit blinda eller fått hjärnskador efter att ha druckit "bathtub gin" gjord på industrialkohol eller olika giftiga kemikalier. Ytterligare ett olyckligt exempel gäller medicinen Jamaica ginger, känd av användarna som "Jake". Den hade en mycket hög alkoholhalt och var allmänt känd för att konsumeras av dem som ville kringgå alkoholförbudet. Myndigheterna beordrade ändringar i tillverkningen för att göra den odrickbar. Skrupellösa försäljare spädde sedan ut Jaken med mjukgörningsmedel för att på så vis kringgå myndigheternas tester. Detta resulterade i att tusentals offer blev förlamade i händerna och fötterna – oftast var förlamningen permanent.
Trycket från den då illegala branschen och de nya generationerna, som mötte lagen med oförstående, växte ständigt och fick till slut förbudet att rämna. Den 5 december 1933 var det slut på förbudstiden och den därmed förbundna kriminaliteten.
Flera sociala problem har tillskrivits förbudstiden. En lukrativ, ofta våldsam, svart alkoholmarknad blomstrade. Kraftfulla gäng idkade utpressning och korrumperade på så vis polis- och åklagarväsende. Försäljningen av starksprit ökade kraftigt då det var mer lukrativt att smuggla den på grund av dess potens. Kostnaden för att försöka upprätthålla förbudet var högt, och avsaknaden av skatteintäkter från alkoholen påverkade statens skattekista. På punkter som dessa har nutidens förbud mot droger jämförts med förbudstiden. Det råder oenighet om detta arguments giltighet.
Förbudstiden hade en markant effekt på bryggerinäringen i USA. När den var över öppnade bara halva antalet bryggerier som tidigare existerat upp igen. Flera små bryggerier hade fått lägga ned för gott. Då så gott som enbart de största bryggerierna överlevde kom amerikansk öl att klassas som en karaktärslös, massproducerad handelsvara. Ölkännare beklagade sig över den dåliga kvaliteten och det futtiga urvalet. Först mot slutet av 1980-talet återhämtade sig det hantverksmässiga bryggandet någorlunda. Siffror från 2003 visar att det idag uppskattningsvis finns 366 små bryggerier i USA.
