Dödsnatten
Från Rilpedia
Dödsnatten (tyska Todesnacht), vedertagen benämning på natten till den 18 oktober 1977, då de tre fängslade RAF-ledarna Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan Carl Raspe dog i fängelset Stuttgart-Stammheim. En fjärde RAF-intern, Irmgard Möller, överlevde vad man kallade ett självmordsförsök. Termen "dödsnatten" är mindre känd på svenska. Den kommer från biografin Baader-Meinhof - sju år som förändrade Förbundsrepubliken (tyska Der Baader-Meinhof-Komplex) av Stefan Aust (1985).
På morgonen den 18 oktober påträffades Baader och Ensslin döda i sina celler. Baaders kropp uppvisade bland annat skotthål i nacken, Ensslin hade hängt sig med en elsladd fastsatt i cellens fönstergaller. Raspe, som hade en skottskada i tinningen, avled senare på sjukhus.
Den officiella versionen av de nattliga händelserna är att Baader, Ensslin och Raspe begick självmord, men en del personer på framför allt vänsterkanten misstror myndigheterna och menar att de tre ledarna mördades med den västtyska statens goda minne. Det finns olika omständigheter som stödjer dessa teorier. Det är mycket oklart hur Baader fick tillgång till den pistol som han senare skulle ha skjutit sig med. Hur Möller, som överlevde, lyckats hugga sig själv fyra gånger med en kniv nära hjärtat framstår också som egendomligt. Även Ulrike Meinhofs död den 9 maj 1976 är höljd i dunkel; enligt obduktionsrapporten ska hennes nacke varit bruten innan strypsnaran anbringats.[1]
Innehåll |
Självmord eller mord?
1978 gav den franska dagstidningen Libération ut ett specialnummer i vilket man undersöker omständigheterna kring Dödsnatten.
Källor
- Aust, Stefan, Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion 1990. ISBN 91-7868-235-5
- Sem-Sandberg, Steve, Theres. Stockholm: Bonnier 1996. ISBN 91-0-056189-4
- Bakker Schut, Pieter: Stammheim - die notwendige Korrektur der herrschenden Meinung. Neuer Malik Verlag, Kiel 1986.
Referenser
- ↑ Det tillsattes en officiell undersökningskommission efter dödsnatten. Om Ulrike säger den i sin sammanfattning: "Påståendet från de statliga myndigheterna att Ulrike Meinhof begick självmord genom hängning är inte bevisat, och enligt kommissionens undersökningar ligger slutsatsen nära till hands att Ulrike Meinhof knappast kunde ha hängt sig själv. I stället tyder en hel del på att Ulrike Meinhof redan var död då hon hängdes, och det finns indicier som tyder på ett eventuellt ingripande från någon obekant i samband med detta dödsfall." Stefan Aust: Baader-Meinhof. Symposion 1991, 2:a uppl., s. 449.
