Dykdalb

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Dykdalb av äldre klassisk konstruktion med tillspetsade trästockar som drevs ner i sjöbottensedimentet i koniskt anordnade knippen och bands ihop med järnband ovanför vattenytan.

Dykdalb är enligt Sjöfartsverkets definition en bottenfast förtöjningsanordning eller avbärare bestående av en grupp sammanfästa pålar eller fundament. ^[1].

Dykdalb definieras i Nordisk familjebok från 1881 som "en grof pelare, sammansatt af flera i sjöbottnen nedtryckta pålar, hvilka sammanlöpa ofvan vattenytan och fasthållas af järnringar". ^[2].

För fartyg används dykdalber för förtöjning. I flottningssammanhang var de förankringsanordningar med hjälp av vilka timmersläp spelades hem över öppet vatten.

Historia

Ännu i slutet av 1800-talet användes i Sverige den ursprungliga benämningen Duc d'Albe eller Duc d'albe efter den spanske fältherren hertigen av Alba (Duc d’Albe) (1508-1583). Denne tillskrivs att ha uppfunnit denna förtöjningsanordning under det nederländska frihetskriget men detta har ifrågasatts och kan inte beläggas^[3]. Dykdalber anses i en version första gången ha använts i floden Schelde under Spaniens belägring av Antwerpen 1584–85, men det finns också andra varianter.

Det tyska ordet för dykdalb är Dalbe (eller Duckdalbe); dalbe är det holländska ordet för påle. En möjlighet är att dykdalb härrör från detta holländska ord. En annan teori hänför namnet till de holländska orden "duken" (sänka) och "dallen" (bjälkar). Samtliga förklaringar om ordets ursprung pekar därför mot att dykdalber först börjat användas i Nederländerna som tidigt hade en stor handelsflotta.

Konstruktion

Dykdalben bestod ända fram till slutet av 1900-talet oftast av ett knippe tillspetsade krafiga trästockar, anordnade i en konisk form med den större diametern neråt, som slagits ned i sjöns, havets eller flodens bottensediment och sammanbundits upptill med kraftiga järnringar ovanför vattenytan. Genom det koniska arrangemanget erhålls en betydligt större hållbarhet mot sidokrafter än om samma antal stockar i ett knippe slås ner helt vertikalt, vilket är det geniala i konstruktionen. Vid sidokrafter utsätts en del av stockarna för en tryckkraft neråt och motsatta sidans av en dragande kraft uppåt. Vid isbildning vintertid och horisontella rörelser i isen kryper isen upp på dykdalben genom den vinklade ytan i förhållande till isytans plan och håller därför också bättre mot stora istryck vid exempelvis islossning än om motsvarande stockar drevs ner helt vertikalt i botten. Dykdalben användes också i äldre tider som fundament för träbroar och som förankringspunkter för flottbroar. Numera är dykdalberna oftast tillverkade av stålrör, armerad betong eller kombination av detta.

Bilder på olika typer av dykdalber

Dyckdalber i Nybroviken utanför Skeppsholmen i Stockholm	Dykdalber i Chioggio i Venedig-lagunen.	Besättningsmän förtöjer ett fartyg vid en dykdalb.	Modern dykdalb i Hamburgs hamn av kraftiga stålrör.
Dykdalb i Oberhafenkanal i Hamburg.	Modern dydalb i Holland som utgörs av ett enda kraftigt betongfyllt stålrör.

Referenser

1. ↑ http://www.shipadm.org/templates/SFVXPage____5879.aspx Sjöfartsverket
2. ↑ http://runeberg.org/nfad/0031.html Projekt Runeberg
3. ↑ Nationalencyklopedin anger att uppgiften om Duc d'Albe som upphovsman anses som en folketymologisk uppgift och kan inte beläggas.