Bruksdöden
Från Rilpedia
Bruksdöden är ett begrepp som syftar på en historisk förändringsprocess i Bergslagen som ägde rum under under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet, då en mängd mindre bruk lades ned och nya järnverk tillkom.
Innehåll |
Omläggningsprocess
Under 1700-talet hade antalet bruk hållit sig relativt konstant. Antalet stångjärnsbruk ökade från 324 år 1695 till 340 år 1803. Av bruken 1803 låg de flesta i Värmlands, Örebro och Västmanlands län i nu nämnd ordning. Till följd av den allt hårdare internationella konkurrensen gick en påtaglig bruksdöd fram över Bergslagen under 1870-talet. Koncentrationsprocessen, vilken var en följd av rationaliseringar, ledde till att mängder av små järnbruk och hyttor lades ned, och utan undantag alla bergsmännens hyttor och hamrar. Av Värmlands 79 järnbruk från 1803 hade hälften lagts ned 1870 och 1924 återstod endast 6 stycken.[1] Under perioden 1860-1900 minskade antalet hyttor och bruk i Sverige från 428 till 202. Dock ökade produktionen under samma tid till det femdubbla. På 1920-talet fanns i Värmland bara de stora järnbruken kvar: Bofors, Degerfors, Björneborg, Lesjöfors, Storfors, Munkfors, Hagfors, Nykroppa och Finnshyttan. Idag återstår bara Degerfors, Björneborg och Hagfors, medan några av de andra övergått till eller renodlat annan verksamhet – vapen i Bofors fall [2], rörtillverkning i Storfors [3].
Brukshanteringens omläggning leddes i stor utsträckning av män ur de gamla ofrälse bruksägarfamiljerna: Geijer, Waern, Burén, Indebetou m.fl.[4] Antingen kunde en koncentration av driften ske till ett befintligt äldre bruk, som Munkfors inom Uddeholmsbolaget. Eller också kunde ett helt nytt järnverk med nästan kontinentala proportioner få ersätta en rad smärre anläggningar, som Domnarvet gjorde inom Stora Kopparbergs Bergslags AB. När Domnarvets järnbruk då sattes igång nedlades ett tjugotal bruk i trakten. Vid Uddeholmsverken hade bruksbygden utvidgats kraftigt under 1800-talet, men därefter koncentrerades hela produktionen till några få stora anläggningar, och Hagfors och Munkfors blev stadsliknande samhällen.[5]
Konsekvenser
Den stora bruksdöden är beskriven av Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.[6] Trots bruksdöden gick varken produktionen eller antalet arbetare tillbaka, eftersom det rörde sig om en koncentration till få men stora anläggningar. I själva verket ökade antalet järnbruksarbetare, bruksdöden till trots. I genomsnitt hade bruken på 1850-talet grovt räknat ett par dussin arbetare mot långt över 100 vid sekelskiftet 1900.[7]
Även brukssamhällenas fysiska miljö förändrades, samtidigt som nya typer av industrisamhällen växte fram. Med industrialiseringen steg arbetarbefolkningens antal vid järnverk mycket hastigt, och de gamla en- eller fåfamiljshusen längs bruksgatan räckte inte till. Ännu när Domnarvet byggdes så lät man den första arbetarbebyggelsen få traditionell form med låga fåfamiljshus. Snart tvingades man övergå till ett kasernbyggande för ett betydligt större antal familjer.[8]
Kännetecknande för brukssamhällena var naturahushållningen och den patriarkaliska inställningen gentemot de underlydande. Ingenting av detta ändrades direkt genom bruksdöden, utan kom att dominera fram till sekelskiftet. De fasta bruksarbetarna hade både natura- och sociala förmåner vid sidan om penninglönen.[9]
Källor
- ↑ Hellspong & Frykman 1981, s. 146f
- ↑ BAE systems.com
- ↑ Storfors.se
- ↑ Carlsson 1962, s. 110
- ↑ Åberg 1978, s. 432
- ↑ Åberg 1978, s. 432
- ↑ Hellspong & Frykman 1981, s. 147
- ↑ Hellspong & Frykman 1981, s. 152f
- ↑ Den svenska historien 1983, s. 122
- Carlsson, Sten, Bonde – präst – ämbetsman. Svensk ståndscirkulation från 1680 till våra dagar. Bokförlaget Prisma: Stockholm 1962
- Den svenska historien, 13. Emigrationen och det industriella genombrottet. Albert Bonniers förlag: Stockholm 1983
- Hellspong, Mats & Jonas Frykman, Land och stad. Svenska samhällstyper och livsformer från medeltid till nutid. LiberLäromedel: Lund 1981
- Åberg, Alf, Vår svenska historia. Natur och kultur: Stockholm 1978
