SS-N-22 Sunburn
Från Rilpedia
SS-N-22 Sunburn är NATO-namnet för två ryska sjömålsrobotar (som först utvecklades i Sovjetunionen). Trots att de två robotarna var mycket olika, var det svårt att skilja dem åt på grund av att deras skal var identiska. Förvirringen ökades av den sovjetiska vanan att blanda olika vapentyper inom samma fartygsklasser. Man fick därför inte bekräftat att SS-N-22 egentligen var två olika robottyper förrän efter Sovjetunionens fall.
Den första SS-N-22 -roboten hette egentligen Tjelomei P-80 Zubr. Denna robot var raketdriven, bar en 250 kg stridsspets och bestyckade de tidiga jagarna av Sovremenni-klass och av de tidiga korvetterna i Tarantul-klassen. Den ubåtsavfyrade versionen, som också gick under NATO-namnet SS-N-22 Sunburn hette egentligen P-100 Oniks.
Den andra icke-besläktade SS-N-22 -roboten hette egentligen Raduga P-270 Moskit. Den ramjetdrivna roboten startades av lyftraketer och var bestyckad med en 300 kg stridsspets. Roboten bars av de senare fartygen av Sovremenni- och Tarantul-klass, samt av flera mindre fartyg.
Kina erhöll SS-N-22 och avfyrningsramper (mer specifikt exportvarianten 3M-80E Moskit) i och med sitt inköp av två Sovremenni-jagare från Ryssland 1999-2000. Enligt ryssarna bekostade kineserna vidareutvecklingen av roboten för bruk i sin flotta, denna nya variant fick då beteckningen 3M-80MBE. Den största förändringen är den utökade räckvidden till 200 km. Dessa sjömålsrobotar kommer att installeras ombord ett andra par av Sovremenni-jagare. Det har spekulerats att kineserna tänker använda dessa mot amerikanska hangarfartygsgrupper vid en eventuell konflikt med Taiwan. Alla versioner av SS-N-22 har en inflygningshöjd på 20 m ovanför havsvattenytan.
Det sovjetiska ekranoplanet Lun var också bestyckat med sex stycken SS-N-22 robotar.
Med sin höga fart och stora tyngd är det stor chans att en enda SS-N-22 -robot kan sänka ett fartyg vid träff. Roboten rör sig med en hastighet av mach 3, är 9 745 mm lång och väger 4 500 kg, av vilket 300 kg utgörs av stridsspetsen. Tillsammans med dess långa räckvidd och dess låga inflygninghöjd (vilket gör den svår att fånga på radar) gör detta att motståndaren enbart har ca 20 sekunder på sig att försöka störa ut den med motmedel och egna robotar. När roboten närmar sig sitt mål börjar den även röra sig i oregelbundna mönster för att försvåra för motståndarens motmedel.