Hjärna

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009)

Människohjärna

Hjärnan (encephalon, från grekiska en, i, och cephalon, huvud) är en del av det centrala nervsystemet och utgör dess styrande del. Den kontrollerar och koordinerar kroppsfunktioner som hjärtat, blodtryck, vätskebalans och kroppstemperatur och mentala funktioner som intellekt, känslor, minne och inlärning.

Hos de flesta arter är hjärnan placerad i djurets främre del och hos ryggradsdjuren skyddas den av kraniet. Hos mindre ryggradslösa djur talar man hellre om centralt ganglion, eftersom funktionen är relativt enkel. En vuxen människas hjärna innehåller drygt 100 miljarder celler och väger omkring 1,0-1,5 kilogram.^[1]

Hjärnan studeras på neuronnivå inom neurovetenskapen och på representationsnivå av kognitionsvetenskapen.

Hjärnans anatomi

Hos alla ryggradsdjur utvecklas hjärnan ur tre embryonala blåsor: framhjärnan, mitthjärnan och bakhjärnan. Framhjärnan bildar mellanhjärnan och ändhjärnan (storhjärnan hos högre däggdjur). Bakhjärnan och mitthjärnan ger upphov till hjärnstammen och lillhjärnan. Hjärnstammen övergår i ryggmärgen och det perifera nervsystemet.

Hjärncellerna är av två slag, nervceller eller neuron, och stödjeceller, gliaceller. Neuronernas cellkroppar och dendriter utgör grå hjärnsubstans och deras axoner, där de har samlats i banor och myelinerats, vit hjärnsubstans.

Storhjärnans hjärnbark, cortex, innehåller centra för funktioner som talförmåga, syn och hörsel. Den delas i två hjärnhalvor eller hemisfärer av en djup mittfåra. Den vänstra hjärnhalvan är medveten, analytisk och verbal medan den högra är omedveten, helhetsuppfattande och spatial^[2], se "Hjärnans funktion" nedan.

Lillhjärnan, cerebellum, sköter sådant som balans och samordning av kroppens muskler. Den har även ett motoriskt minne. På senare tid har man börjat inse att lillhjärnan även kan medverka i olika högre funktioner.

Till hjärnstammen hör mitthjärnan, hjärnbryggan och förlängda märgen; ibland inräknas även mellanhjärnan, som utvecklas ur framhjärnan. Här kontrolleras basala kroppsfunktioner.

Ibland talas skämtsamt om reptilhjärnan, vilket motsvarar de delar av hjärnan där instinkterna, eller drifterna finns. Detta brukar sammanfattas med de fyra F-en: Födointag, Flykt, Försvar och Fortplantning. Mycket förenklat kan man säga att reptilhjärnan tar över när storhjärnan fungerar sämre, exempelvis vid alkoholförtäring eller vid akut stress som extrem hunger och rädsla. Reptilhjärnan motsvarar hjärnstammen, mellanhjärnan och de evolutionärt äldsta delarna av storhjärnan.

Man brukar ibland förenkla detta och dela in hjärnan i tre delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet och neocortex. Denna modell kallas för "Treenig Hjärna".

Hjärnans funktion

Hjärnan utövar sin kontroll över kroppen genom elektriska nervimpulser, kemiska hormonsignaler och genom att kontrollera blodomloppet.

Hjärnhalvornas olika förmågor

Hos de allra flesta, även hos många vänsterhänta, finner man samma fördelning av förmågor mellan hemisfärerna. Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den arbetar sekventiellt, vilket innebär att den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.^[2]

De bägge halvorna kommunicerar och samordnar sig via hjärnbalken, men i speciella försök kan deltagare med talet (vänster hjärnhalva) svara på ett sätt men med en pekning (höger hjärnhalva) ge ett annat svar. Visar man olika bilder att para ihop kan vänster hjärnhalva para ihop en prinsesstårta med en sked medan höger hjärnhalva av formskäl hellre parar ihop tårtan med ett plommonstop!^[2]

Minnesfunktioner i hjärnan

Det är tack vare alla nervcellers kopplingar som hjärnan kan lagra och plocka fram information, med andra ord minnen. Forskarna tror att minnet är utspritt över hela hjärnan och att olika minnen skapas genom nervcellernas kopplingar, synapserna, förändras genom en process som benämns minneskonsolidering och som huvudsakligen sker i mellanhjärnan (diencephalon). En viss konsensus råder dock kring den generella fysiska placeringen av minnen i hjärnan, så kallade engrammer:

• Arbetsminne, spatialt minne - hippocampus.
• Deklarativt minne - temporalloben.
• Proceduralt minne - cerebellum och striatum.
• Konsolidering - diencephalon.
• Emotionellt minne - amygdala.

Människor har flera olika sorters minnen. Vi har ett korttidsminne där vi lagrar sånt som vi för tillfället tänker på. Sedan har vi ett långtidsminne som lagrar personliga händelser, exempelvis vem man gick på bio med för en tid sedan. Även vårt språk och andra saker vi lärt oss lagras här.

Koma och hjärndöd

Vid olika former av fysiska skador (trauman) kan skador på hjärnan göra att personen hamnar i koma, eller blir hjärndöd. Vid hjärndöd kan rent kroppsliga funktioner uppehållas, till exempel för att förlänga tiden för organdonation. Det är dock omöjligt att återuppliva en person som drabbats av hjärndöd.

Myter om hjärnan

Att vi bara skulle använda en viss procent av vår hjärna stämmer inte. Inte heller att bara en liten del av hjärnan är aktiv i varje givet ögonblick eller att hjärnan vilar vissa delar i taget. Elektrisk aktivitet eller förbrukning av glukos eller syre pågår hela tiden och i hela hjärnan. Det finns inga obrukade eller vilande delar i friska hjärnor.

Hjärnforskningens historia

Historien om hjärnans utforskning är relativt ung. Vissa antika tänkare som Aristoteles trodde att människans mentala aktiviteter skedde i hjärtat. Den ledande antike anatomen Galenos insåg dock hjärnans betydelse, och gav bland annat kranialnerverna den numrering som ännu idag används. Först under renässansen började hjärnans anatomi att systematiskt utforskas på ett vetenskapligt sätt.

Inom olika kulturer har trepanation (borra ett hål genom skallbenet) förekommit ända sedan stenåldern. Sannolikt ville man då släppa ut onda andar, men det är möjligt att även ett rent medicinskt syfte förekom, som att få bort koagulerat blod efter ett trauma.

I det gamla Egypten kastade man bort hjärnan innan man mumifierade kroppen. Detta beror antagligen på att den är särdeles svår att mumifiera eftersom den innehåller så mycket fett. Ett av egyptiernas vanligaste sätt att avlägsna hjärnan (utan att förstöra kraniet) var att ta en lång pinne och stoppa in den i en av näsgångarna för att sedan veva om tills hjärnan blev som vätska. När detta hänt vinklade de kraniet så att "hjärnvätskan" rann ut.

Kuriosa

Hjärnan har inte någon känsel. Det vi kallar huvudvärk är istället smärta i nackens muskler eller i huvudets blodkärl alternativt en psykogen smärta.

-Ju mer människan forskar i hjärnan desto mindre vet hon procentuellt om dess egenskaper. När jag tog mina examina kände vi till vad 40% var till för, nu när min son tar sin examen känner vi bara till vad 20% är till för. - professor David H. Ingvar i TV-programmet Fråga Lund.

Under operation i vaket tillstånd så har det rapporterats att patienten känner att lemmar rör sig när det blir tryck på den yttre delen av hjärnan.

Se även

• Hjärnstammen
• Hjärnbryggan (pons)
• Förlängda märgen
• Lillhjärnan
• Amygdala
• Hypotalamus
• Limbiska systemet
• Mellanhjärnan
• Hypofysen
• Hjärnbarken
• Spegelneuron
• Psykologi
• Psykiatri

Externa länkar

• Människans nervsystem – webbuppslagsverk och hjärnatlas på Sahlgrenska akademins webbplats
• Se hjärnan, en utställning som vandrar runt i Sverige och arrangeras av riksutställningar.
• Hjärna och beteende en fempoängs distanskurs som ges av Institutionen för Psykologi vid Uppsala Universitet.
• Vi använder 10 % av hjärnan Hexmasters faktoider

Referenser

Noter

1. ↑ Karlsson, Janne et al.: Cecilia Söderpalm-Berndes: Biologi B, Liber, 2002 "kap. 2",, Andra upplagan, sid. 120. ISBN 91-47-01679-5. 
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2} Sjödén 1998, kap 9: Hjärnans halvor

Källor

• Stellan Sjödén (1998), Hjärnan, människan och kulturen, Jönköping 1998, ISBN 91-88410-89-7.