Personal Digital Cellular
Från Rilpedia
PDC (Personal Digital Cellular) är en andra generationens mobiltelefonistandard som har utvecklats och används i Japan. Ett tidigare namn var Japan Digital Cellular (JDC), men namnet byttes när det visade sig vara ett hinder i försöken att sälja systemet till andra länder i området kring Japan.
PDC använder TDMA, precis som D-AMPS och GSM gör. Standarden definierades av RCR (som senare blev ARIB) i april 1991.
PDC är implementerad på 800 MHz-bandet (nedlänk 810-888 MHz, upplänk 893-958 MHz) och 1,5 GHz-bandet (nedlänk 1477-1501 MHz, upplänk 1429-1453 MHz).
Tjänsten inkluderar tal, mervärdestjänster (trepartssamtal, röstbrevlådor, vidarekoppling mm) samt datakommunikationstjänster (upp till 9,6 kbit/s kretskoppling, och upp till 28,8 kbit/s paketförmedlad PDC-P).
Nackdelar i jämförelse med GSM, är att sändarnas styrka är svag, att bärbara telefoner med enkla batterier medför vissa problem med samtalskvalitén samt problem med att upprätthålla uppkopplingen i stängda utrymmen t ex hissar.
Efter en topp på 80 miljoner användare av PDC, så har siffrorna dalat ner till dagens användning: 45,856 miljoner användare (december 2005) och användandet fortsätter att minska till fördel för 3G-teknologier såsom t ex W-CDMA och CDMA2000.
