Ringaren i Notre Dame
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Ringaren i Notre Dame (olika betydelser).
Ringaren i Notre Dame (fransk originaltitel: Notre-Dame de Paris) är en skräckromantisk medeltidsroman som skrevs av Victor Hugo 1831.
Quasimodo, den vanskapte ringaren i Notre-Dame, med sitt enda öga och sina otäcka vårtor, blir förälskad i den vackra Esmeralda. Hon sägs vara ett hittebarn som tagits om hand av zigenarna. Esmeralda blir anklagad för häxeri samt mord och blir dömd till döden. Men Quasimodo försöker rädda henne…
Den spännande och tragiska berättelsen utspelar sig i Paris på 1400-talet.
Boken har filmats flera gånger: 1923, 1939, 1957, 1982 som tv-film, 1996 av Disney (tecknad version) och 1997 som spelfilm med bl.a. Salma Hayek och Richard Harris i rollerna. Musikalen Notre-Dame de Paris är baserad på boken, som också har inspirerat till baletten Esmeralda.
Finns också som opera av Franz Schmidt, då benämnd "Notre Dame".
Innehåll |
Upplägg, miljöbeskrivningar och budskap
Berättelsen är inte skriven i helt kronologisk ordning; den utspelar sig huvudsakligen år 1482 men innehåller en del återblickar, samt en del historiska utvikelser där det är uppenbart att berättaren befinner sig hundratals år senare. Ingen av huvudpersonerna är alltså berättarjag.
Boken innehåller långa beskrivningar av saker och ting, kanske för att skapa stämning. Det är en myllrande handling med väldigt många personer och händelser. De främsta huvudpersonerna får väl sägas vara Quasimodo, Esmeralda och ärkediakonen Claude Frollo. I början är det dock snarare den något bortkomne poeten Pierre Gringoire som är huvudperson.
Ett ganska dominerande inslag i boken är hur dåligt det medeltida rättsväsendet fungerade; det beskrivs mycket tydligt i skildringarna av rättegångarna mot Quasimodo och Esmeralda. Ett ofta uppfattat budskap är att den som är vidrigt ful inte nödvändigtvis måste vara ond, då Quasimodo framstår som hyfsat sympatisk. Detta får han dock inget erkännande för under sin livstid.
Intrigen med spädbarnen
Mycket av handlingen har sin grund i att en grupp skurkaktiga zigenare rövade bort en liten flicka, den blivande Esmeralda, och lade dit Quasimodo istället. Det hände i Reims. Under något oklara omständigheter (historien berättas huvudsakligen i en dialog mellan några kvinnliga bipersoner) fördes Quasimodo sedan till ärkebiskopen, som skickade honom att lämnas som hittebarn i Notre Dame de Paris, där Claude Frollo tog sig an honom.
Esmeraldas mor, Paquette de Chantefleurie, var mycket förtvivlad över förlusten av dottern och gav sig av till Paris för att leva som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet, och bytte namn till Gudule. Hennes grannar i Reims trodde att hon hade begått självmord. År 1482 lever Gudule ett mycket asketiskt liv i sin cell och häver ur sig hat mot zigenare så fort hon får tillfälle utan att folk förstår varför.
Alla älskar Esmeralda
Det som för handlingen framåt är i princip att alla på något vis älskar Esmeralda. Både Quasimodo och Claude Frollo blir olyckligt förälskade i henne, och den sistnämnde agerar ut det på ett synnerligen destruktivt sätt. Esmeralda är kär i ståtlig vaktkapten som heter Phoebus; han är också kär i henne men har även ihop det med en annan ung kvinna. Gringoire blir kär i Esmeralda ett litet tag men tröttnar sedan på henne och är på det hela taget mer intresserad av hennes get Djali. Gudule hatar Esmeralda så länge hon uppfattar henne som en zigenerska, men ändrar helt inställning när det till slut framgår att hon är hennes dotter.
Folket i Mirakelgården - ett slags klubb för tjuvar, tiggare och lösdrivare som Esmeralda är med i - är i princip beredda att gå i krig för att rädda Esmeralda, vilket urartar i blodiga kravaller utanför Notre Dame.
