Sweet

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Sweet, före 1975 The Sweet, var ett brittiskt rockband bildat 1968 i London. Gruppen hade sin storhetstid i mitten av 1970-talet. Ingick i början av karriären i Chinn-Chapmanstallet.

Bandet bildades 1968 som "Sweetshop" och bestod av sångaren Brian Connolly, Frank Torpey på gitarr, Steve Priest på bas, och Mick Tucker på trummor.

Sweet började sin karriär som ett tuggummipopband, starkt influerat av The Archies. Nicky Chinn och Mike Chapman skrev bandets första stora hit "Funny Funny", starkt inspirerad av The Archies "Sugar Sugar". De stora hittarna skrevs av Chinn-Chapman och b-sidorna på singlarna stod till förfogande för gruppens medlemmar. Andra kända hits, skrivna av dessa, var "Ballroom Blitz", "Hell Raiser", "Poppa Joe", "Wig Wam Bam" och "The Six Teens".

Historia

Tidiga år

Inte långt efter bildandet skrev bandet ett kontrakt med skivbolaget Fontana Records. Vid den tidpunkten kortade man bandnamnet till The Sweet då ett annat band redan hette Sweetshop. I juli 1968 släpptes debutsingeln "Slow Motion". Singeln sålde dåligt och kontraktet revs samtidigt som Torpey lämnade bandet.

1969 rekryterades Mick Stewart som gitarrist och bandet skrev kontrakt med Parlophone. Tre singlar släpptes, ingen lyckades dock ta sig upp på den brittiska singellistan. 1970 lämnade Stewart bandet och ersattes av Andy Scott.

Första albumet

Första albumet släpptes 1970 och var en samlingskiva, "Gimme Dat Ding". På detta album hade Sweet A-sidan medan ett annat band, "The Pipkins", fick B-sidan. Skivan innehöll bland annat de tre singlarna bandet tidigare hade släppt för Parlophone. Trots att Andy Scott återfinns på omslaget är han inte med på denna skiva. Föregångaren till Scott, Mick Stewart, står för gitarrspelet.

I början av 1971 fick The Sweet sin första stora hit i låten "Funny Funny" som blev en top 20 hit i många länder. I mitten av året tog sig singeln "Co-Co" upp till en andra plats på den brittiska singellistan. I slutet av året släpptes bandets första officiella album, "Funny How Sweet Co-Co Can Be", som dock misslyckades på albumlistan.

Nytt sound

Efter detta började bandmedlemmarna tröttna på överförmynderiet och sångmaterialet gruppen fick från Chinn och Chapman. A-sidorna på singlarna var poplåtar medan B-sidorna var egenkomponerad hårdrock. Under livekonserterna spelades fler B-sidor än A-sidor. De började spela in på egen hand, släppte albumet "Sweet Fanny Adams" följt av "Desolation Boulevard", och fick sin första egna hit våren 1975 med "Fox on the Run". Nu var stilen på deras musik en annan, innan hade det varit pop och glamrock, i och med "Sweet Fanny Adams" så blev det hårdrock och heavy metal. Gitarristen Andy Scott förklarade detta med att samtliga bandmedlemmar lyssnade på heavy metal och band som Black Sabbath och Led Zeppelin men att bland annat deras skivbolag påtvingat dom ett pop-sound.

Give Us a Wink

Uppföljaren "Action" släpptes i juli 1975 och gjorde också bra ifrån sig på listor världen runt. Med självförtroendet på topp samlades bandet under andra halvan av 1975 för att skriva och spela in nästa album i Musicland Studios i München, Tyskland. I januari 1976 släpptes "The Lies In Your Eyes" som singel, och floppade i de flesta länderna. I mars samma år släpptes sedan bandets första egenproducerade studioalbum, "Give Us a Wink".

Under året gav sig bandet ut på turné i USA med över 50 konserter. Under en konsert i Santa Monica den 24 mars spelade de låten "All Right Now" med Ritchie Blackmore som en hyllning till gitarristen Paul Kossoff, som avlidit några dagar tidigare.

Hela bandet festade hårt under turnéerna, men det vilda livet påverkade The Sweets sångare värst. "Jag tror att vi förstod så tidigt som 1975 att det fanns problem [med Brians drickande]", sa Andy Scott i en intervju med Mojo Magazine 2008. "Vi föreslog hela tiden för honom att vi skulle ha en alkoholfri dag ibland, men det var svårt."

I april 1977 släppte bandet sitt sista album för RCA, "Off the Record". Man bytte skivbolag till Polydor och deras första skivsläpp för Polydor blev albumet "Level Headed", 1978. Bandet fick från albumet sin sista stora singelhit i låten "Love Is Like Oxygen". Andy Scott blev nominerad till en Ivor Novello för låten. Nästa singel från albumet släpptes i maj 1978, "California Nights", som endast blev en hit i Tyskland.

Brian Connolly lämnar

I slutet av 1978 var bandet i London för att skriva nytt material för nästa album. Brian Connolly, sångaren, och Sweets ansikte utåt, lämnade gruppen i början av 1979, efter mycket tumult. Han hade börjat spela in nyskrivna låtar för bandets nästkommande skiva, men hans sång raderades och ersattes av Priest och Scott, som tog över som vokalister. Andy Scott sa i en intervju att Ronnie James Dio (som hoppat av Rainbow) ringde upp Andy efter Brians avhopp och frågade om han kunde bli ny sångare, de tackade dock nej eftersom de ville fortsätta utan några nya medlemmar.

Bandet fortsatte som trio och släppte albumet "Cut Above the Rest" i oktober 1979. De fortsatte släppa singlar, men hade ingen framgång alls. 1980 släpptes albumet "Water's Edge" och 1982 släpptes bandets sista album "Identity Crisis".

Åren efter Sweet

AS Sweet under en konsert i Tyskland 2006.

Efter att ha lämnat Sweet inledde Connolly en solokarriär men hade begränsad framgång. 1981 togs Connolly in på sjukhus och lyckades överleva multipla hjärtattacker, som inträffade under en och samma natt, men hans hälsa påverkades. Trots detta turnerade Connolly med sina band "New Sweet" och "Brian Connolly's Sweet".

1988 samlades Connolly, Priest, Scott och Tucker för att återigen spela in material. Connolly, som vid det här laget var svårt alkoholiserad, hade dock inget att tillföra som vokalist och gruppen återförenades aldrig mer.

Under 1990-talets senare del tog Connollys tidigare alkoholproblem ut sin rätt och han avled av leversvikt den 9 februari 1997. Han efterlämnade två döttrar (Nicole och Michelle) samt en son (Brian James). 2002 dog även trummisen Mick Tucker, efter sviterna av den leukemi som han ådragit sig och opererats för några år tidigare. Han efterlämande en dotter (Ayston Tucker).

Gitarristen Andy Scott har sedan slutet av 1980-talet fortsatt med sin egen version, "AS Sweet", av bandet, och turnerar fortfarande flitigt på klubb-scenen runtom i världen. Han har även släppt två album ""A"" 1995 och "Sweetlife" 2002.

Diskografi

Studioalbum

• Funny How Sweet Co-Co Can Be (1971)
• Sweet Fanny Adams (1974)
• Desolation Boulevard (1974)
• Give Us a Wink (1976)
• Off the Record (1977)
• Level Headed (1978)
• Cut Above the Rest (1979)
• Water's Edge (1980)
• Identity Crisis (1982)

Samlingsalbum

• Gimme Dat Ding (1970) (med The Pipkins)
• The Sweet's Biggest Hits (1972)
• Strung Up (1975)

Singlar

Externa länkar

• Officiell webbplats
• Sweetlife.dk - Fansida