Rättskraft

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Rättskraft (domens), juridik. Varje domstolsbeslut som vunnit laga kraft har den verkan, att vad genom beslutet fastställts är en gång för alla avgjort och inte igen får i rättegångsväg göras till föremål för prövning. Detta kallas för domens materiella rättskraft.

Att ett beslut är rättskraftigt, betyder således, att det innefattar en definitivt bindande reglering. Materiell rättskraft tillkommer inte alla domstolsbeslut, utan endast sådana beslut, som innefattar ett avgörande över det materiella parterna emellan omtvistade rättsförhållandet, d. v. s. domar i trängre mening.

Det är dock inom processteorien omtvistat, huruvida inte även utslag, genom vilka domstol konstaterat bristen på en förutsättning för prövning av det materiella rättsförhållandet och på den grund undandragit sig sådan prövning, kunna medföra verkan av rättskraft.

Den materiella rättskraften framgår ej av själva domsbegreppet. Rättskraften har sin grund i en praktisk nödvändighet, i kravet på rättssäkerhet. Ledde rättegång inte till ett slutgiltigt avgörande, skulle processinstitutet alldeles förfela sitt syfte: beredande av rättsskydd.

Bestämmelser om rättskraft finns bland annat i rättegångsbalken kap 17 § 11: (2005 års lydelse)

"Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning. Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning. Om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat."

Positiv och negativ rättskraft

Sedan gammalt har man skilt emellan två olika rättskraftsfunktioner: den negativa och den positiva funktionen. Med rättskraftens negativa funktion förstår man domens verkan att hindra ny process och dom över samma sak, som redan genom domen blivit avgjord. Rättskraftens positiva funktion består däri, att under process, i vilken en fråga, som redan är genom dom avgjord, spelar rollen av förutsättning för den talan, som processen har till föremål, den föreliggande domens riktighet inte kan ifrågasättas.

Rättskraftens vidd

Beträffande frågan, hur långt rättskraften sträcker sig, gäller grundsatsen, att rättskraften omfattar endast vad genom domen verkligen fastställts och inte skälen för fastställelsen, de s. k. domskälen.

Domen avgör endast vad som är rätt vid dess meddelande. Frågan om den rätt, som kan grundas på fakta, vilka tillkommit efter domens meddelande, berörs ej av densamma. Däremot är part genom domen hindrad från att göra gällande fakta, som förelegat före domens meddelande, detta även i fall, då parten varit utan skuld däri, att de inte åberopats. De extraordinära rättsmedlen bereder emellertid part möjligheten att få den avdömda saken prövad igen.

Domstols behandling av rättskraftiga domar

Domstol har att ex officio tillse, att rättskraften får yttra sina verkningar; se härom det stadgande i rättegångsbalken kap. 25: 21 i dess ursprungliga lydelse, som bland de rättegångsfel, vilka gjorde dom ogiltig, upptog det fall, att den dom ändrats, som vunnit laga kraft.

Part äger också invändningsvis (exceptio rei judicatae) göra gällande, att instämd sak redan är res judicata.

Här möter det inom processrätten utomordentligt viktiga spörsmålet, under vilka betingelser en sak skall anses vara res judicata. Dessa betingelser kan i korthet sägas vara: objektiv och subjektiv identitet mellan det rättsförhållande (vanligen det anspråk i privaträttslig mening, för så vitt fråga är om en civil sak), som är i fråga, och det rättsförhållande, resp. anspråk, som genom tidigare dom avgjorts. Vad kravet på subjektiv identitet beträffar, håller man sig i allmänhet till satsen: sententia jus facit inter partes, d. v. s. man drager rättskraftens subjektiva gränser så, att den kommer att omfatta endast parterna, icke andra personer. Emellertid är även av dem, som anse, att principen för rättskraftens subjektiva begränsning innefattas i nämnda sats, allmänt erkänt, att den inte kan gälla utan undantag. Många förkastar sagda princip för bestämmande av rättskraftens ifrågavarande gränser.

Inom straffprocesen uppkommer också en mängd frågor angående villkoren för res judicata.

Formell rättskraft

Den egenskap hos ett domstolsbeslut, att det inte genom något ordinärt rättsmedel kan överklagas, betecknar man ibland med uttrycket formell rättskraft. Svensk lag använder dock inte den beteckningen, utan i stället uttrycket laga kraft.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk.