Kungadömet av Guds nåde
Från Rilpedia
Kungadömet av Guds nåde är en legitimeringsprincip vars grundsats är att monarken är insatt i sitt ämbete av Gud; se kröning. Kungen är ansvarig endast inför Gud. I förhållande till samhället, dess institutioner och individer, är kungen en absolut auktoritet. Teorin är historiskt sett en av de vanligare motiveringarna för absolut monarki.
Kungadömet av Guds nåde kräver därför underkastelse som under Gud. Klart formuleras denna tanke i en av teorins grundsatser:
Av Gud Konungen, av Konungen lagen.
Denna sats leder i praktiken till att kungen ensam kan utfärda lag och ändra lag. Parlamentets medverkan är därmed inte nödvändig.
Den politiska makten i en stat kan i allmänhet legitimeras av en av flera konkurrerande principer. En av dessa principer är den gudomliga nåden; härskaren eller den regerande samhällsklassen eller eliten grundar sina maktanspråk på ett uppdrag från en högre makt.
I äldre europeiska riken sade sig ofta kungar och kejsare regera med Guds nåde, vilket innebar att de menade det vara Guds vilja att just de skulle styra över staten.
I vissa utomeuropeiska stater har härskarna ibland uppgett sig själva vara gudomliga, till exempel i Japan, Tenno, Inkariket, Solens son, och i Kina - Himlens son. I romarriket gjorde sig kejsarna ofta till en personlig gudom, som alla tvangs tillbedja som sådan.
I Sverige kallades propositioner ännu i 1900-talets början "Kunglig Majestäts nådiga proposition". Detta till följd av att Sverige ända fram till 1975 löd under den gamla författning av den 6 juni 1809, i vilken kungen styrde riket, alltså konungen utsåg sin regering, och han underkastade besluten riksdagen. Alltså, allt som lades fram av regeringen till riksdagen blev alltså Kungl. Maj:t proposition.
Denna artikel om politik eller statsvetenskap är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
