Michel Aoun

Från Rilpedia

Version från den 10 mars 2009 kl. 17.18 av PoxBot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif


Michel Aoun, född 17 februari 1935 i Beirut, är en libanesisk militär befälhavare och politiker.

När mandatperioden för president Amin Gemayel löpte ut år 1988 kunde det libanesiska parlamentet inte enas om en ny president. Den avgående presidenten utsåg Michel Aoun (som då var den libanesiska armen överbefällhavare) till premiärminister. Han skulle leda landet med en övergångsregering. Detta var början på en kris som avslutades först i och med den syriska tillbakadragandet från Libanon 2005.

Bakgrund

Sedan självständigheten från Frankrike 1945 byggdes Libanons grundlag på en muntlig överenskommelse mellan de kristna, då i majoritet (med maroniterna som största grupp), sunnimuslimerna och shiiter (också muslimer). Man kom överens om en maronitisk president, en sunnimuslim till premiärminister och shiitisk talman. Hela den offentliga sektorn uppdelades på liknande sätt.

1975 bröt oroligheter ut i Libanon. 1976 kulminerade spänningarna i Libanon med ett regelrätt inbördeskrig.Bakgrunden var de kristnas missnöje med palestiniernas allt större inflytande i bland annat Beirut. Många har genom åren menat att kriget i Libanon var religiöst och hade till uppgift att ändra den orättvisa maktbalansen i landet. Men riktigt så enkelt är det inte. Orsaken går att hitta i den arabisk - israeliska konflikten, som har pågått sedan Israel bildades 1948.

Palestinierna, med Yasser Arafat i spetsen, hade beväpnat sig och utförde gerillaattacker mot Israel från södra Libanon. Israelerna svarade med att anfalla, till skada för Libanons sköra infrastruktur och ekonomi. Detta och politiska inre stridigheter, sedan årtionden tillbaka, blev startskottet för 15 år av konflikter.

Michel Aouns ledarskap

När Michel Aoun tillträdde som premiärminister krävde han ett syriskt tillbakadragande från Libanon. Till i början vann han stöd från den internationella samfundet och speciellt Arabförbundet. Men i och med den irakiska invasionen av Kuwait blandades korten om. Syrien behövdes i koalitionen, som bildades med USA i spetsen, för Kuwaits befrielse. Kuwait fick sin frihet tillbaka. Libanon berövades sin.

Syrien som hade blandat sig i det libanesiska inbördeskriget och som hade stora trupper i nästan hela landet, fick nu "grönt kort" i Libanon. 1989 skrevs Tayeföverenskommelsen, som avslutade inbördeskriget, men som samtidigt legitimerade Syriens inflytande, politiskt ekonomiskt och militärt. General Michel Aoun vägrade infoga sig och inledde ett befrielsekrig. Trots en överlägsen syrisk armé och inget som helst stöd för sin sak från den internationella samfundet, vägrade han ge upp utan strid. "Det var likgilltigt att förlora slaget" sa han, "det viktigaste var att befästa sin rätt till motstånd". Han förlorade, men vägrade skriva under. Han tog sin tillflykt till Frankrike och ledde därifrån en politisk opposition för Libanons befrielse. 15 år senare, och med stöd främst av Frankrike och USA, drevs FN-resolution 1559, som krävde ett "fullständigt tillbakadragandet av alla utländska trupper från Libanon".

Mordet på den förra libanesiske premiärministern Rafik Hariri den 14 februari 2005, var droppen som fick bägaren att rinna över. Efter 29 år syrisk närvaro, drogs de sista trupperna bort från Libanon.

Och i april 2005, efter att den syriska tillbakadragandet fullbordrades, återvände Aoun till Libanon, där han mötes som en hjälte av hundratusentals landsmän i hjärtat av Beirut. "Generalen" leder nu den "fria patrioriska partiet", som har sitt mål i ett välmående, sekulariserat och demokratiskt Libanon.

Personliga verktyg