Cockney
Från Rilpedia
Cockney (eller Cockneybo) är en gammal benämning på Londonbor ur främst arbetarklassen i East End, traditionellt använd om och av dem som bodde inom hörhåll för kyrkan St Mary-le-Bow i Londons city. Kring dess klockor är flera icke belagda historier knutna, bland annat sägs Dick Whittington på 1300-talet ha kallats tillbaka till London med dess klockor. Under tudortiden ringde klockorna på kvällarna till utegångsförbud och markerade tiden när utskänkningsställena skulle stänga.
Innehåll |
Definition
Den gamla kyrkan förstördes i den stora stadsbranden 1666 och en ny kyrka uppfördes efter ritningar av sir Christopher Wren och hade ett klockspel med åtta klockor i det 60 meter höga tornet. Idag har kyrkan 12 klockor. I äldre tider kunde ljudet av klockorna höras flera kilometer bort, men kyrkan är numera omgiven av ett intensivt stadsliv och höga kontorsbyggnader i City och de närmaste bostadsområdena finns nästan en km bort i området kring Barbican (som idag är ett medelklassområde). Trots detta definierar sig en hel del Londonbor fortfarande som Cockney och anser att begreppet idag innefattar karaktärsdrag som att de är stridbara, stolta, slagfärdiga och beredda att försvara sig.
Den traditionella bilden av Cockneyborna är i stort en anakronistisk förvanskning av en påhittad äldre tid när Cockneyborna åt inlagd ål, valthornssnäckor smackade med läpparna och mumlade fram ett ”gott krubb” efter maten varefter kvinnorna gick ut med sjal och bredbrättade hattar medan männen gick med tummarna i västfickan och sjöng ”Knees up, mother Brown”.
Ordet Cockney
Ordet Cockney kommer från medeltidsengelskans cokeney vilket betyder tuppägg. Uttrycket syftar på ägg lagda av unga hönor som inte riktigt har fått grepp om hur det går till. Använt om en människa skulle det betyda att han är svag, i motsats till människorna på landet. Det började användes om Londonborna på 1600-talet. Första gången ordet användes var sannolikt i en satir av Samuel Rowlands, The Letting of Humours Blood in the Head-Vaine där han refererade till ”Bow-bell Cockney”. 1617 nämndes det första gången i en ordlista.
Cockneyspråket
Cockneytalade personer har en distinkt dialekt och en frekvent använd rytmisk cockneyslang. Dialekten har många lånord, bland annat från Jiddisch och är idag inte längre begränsad till London utan märks även i australiensisk engelska. Cockney är även känt för att inte uttala H eller R ordentligt. Cockney är lite påverkat av franskan.
Cockney i litteraturen och på scenen
- Eliza Doolittle i George Bernard Shaws Pygmalion (se också My Fair Lady)
- William Somerset Maughams novel Liza of Lambeth
- EastEnders (brittisk långkörande såpopera)
- Chas'n'Dave (Charles "Chas" Hodges & David "Dave" Peacock); brittisk sång- och låtskrivarduo bildad på 1970-talet, men fortfarande aktiv.
- Punkbandet The Cockney Rejects
