Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude> {{Infobox tonsättare |namn = Witold Lutosławski |bild = Lutoslawski3.jpg |bildtext = Lutosławski vid pianot i sitt hem |bildstorlek = |födelsenamn = |pseudonym(er) = |född = [[25 januari]] [[1913]] |födelseplats = {{Flaggbild|Polen}} [[Warszawa]], [[Polen]] |död = {{Död datum och ålder|1994|2|17|1913|1|25}} |dödsplats = {{flaggbild|Polen}} Warszawa, Polen |bakgrund = |instrument = [[Piano]] |stil/epok = [[Modernism (musik)|Modernism]] |aktiva_år = |webbplats = }} '''Witold Lutosławski''', ({{IPA2|vitɔlt lutɔswafski}}) född [[25 januari]] [[1913]] i [[Warszawa]], [[Polen]], död [[7 februari]] [[1994]] i Warszawa, var en polsk [[Kompositör|tonsättare]], [[Lista över pianister|pianist]] och [[dirigent]]. Lutosławski var en av 1900-talets främsta europeiska tonsättare och en av de främsta i Polen under sina tre sista decennier. Under sin levnad erhöll Lutosławski många internationella utmärkelser och priser, bland andra [[Vita örnens orden]] (polska ''Order Orła Białego''), den främsta polska utmärkelsen samt [[Polarpriset]] 1993. I sin ungdom studerade Lutosławski [[piano]] och [[komposition]] i Warszawa. Hans tidiga verk var påverkade av polsk [[folkmusik]]. Hans stil utmärks av en luftig struktur. Han började utveckla sin karaktäristiska kompositionsteknik i slutet av 1950-talet. Musiken från den här perioden och framåt inbegriper en egen metod att bygga harmonier av mindre grupper av [[intervall (musik)|intervall]]. Den använder också slumpmässiga processer i vilka stämmornas rytmiska samordning inbegriper ett moment av slumpmässighet. Hans kompositioner (som han själv dirigerade med stor framgång) omfattar fyra symfonier, en konsert för orkester, flera konserter för solo och orkester och orkestrala sångcykler. Efter [[andra världskriget]] bannlyste de [[stalinism|stalinistiska]] makthavarna hans kompositioner då de uppfattades som formalistiska och därmed tillgängliga bara för en insatt elit – medan Lutosławski själv alltid motsatte sig den [[socialistisk realism|socialistiska realismen]]. Under 1980-talet utnyttjade Lutosławski sin internationella ryktbarhet för att stödja [[Solidaritet (fackförening)|Solidaritet]] som 1989 vann de demokratiska valen och därmed bröt [[Sovjetunionen]]s makt över Polen. ==Biografi== ===Uppväxt och ungdomsår=== Lutosławskis föräldrar tillhörde båda Polens jordägande överklass.<ref name="Stucky1-7">Stucky (1981), sid. 1–7</ref> Hans familj ägde egendomar i Drozdowoområdet.<ref name="Rae1-8">Rae (1999), sid. 1–8</ref> Hans fader Józef tillhörde ''[[Narodowa Demokracj]]a'' (Nationell Demokrati), populärt kallat ''Endecja'', ett polskt nationaldemokratiskt parti<ref name="Stucky1-7" /> och Lutosławskis familj blev goda vänner med en av dess grundare [[Roman Dmowski]]. (Lutosławskis andra namn var Roman.<ref name="Rae1-8" />) Józef Lutosławski studerade i [[Zürich]] där han 1904 mötte och gifte sig med Maria Olszewska<ref name="Stucky1-7" /> som kom att bli Lutosławskis mor. Józef studerade vidare i London där han fungerade som korrespondent för den nationaldemokratiska tidningen [[Goniec]].<ref name="Rae1-8" /> Han förblev engagerad i den nationaldemokratiska politiken sedan han återvänt till Warszawa 1905 och han tog över driften av familjens egendomar 1908.<ref name="Rae1-8" /> Efter faderns död, då Lutosławski var fem år, spelade andra medlemmar av familjen en viktig roll i hans uppväxt. Bland dessa fanns Józefs halvbror [[Wicenty Lutosławski]], en flerspråkig filosof som genom litterär analys skapade en kronologi över [[Platon]]s skrifter. Wicenty var gift med den spanska poeten [[Sophia Pérez Eguia y Casanova]] och Józefs andra bröder tillhörde också intelligentian.<ref name="Stucky1-7" /> Witold Roman Lutosławski var yngst av tre bröder och föddes i Warszawa strax efter [[första världskriget]]s utbrott. 1915 då [[Ryssland]] var i krig med [[Tyskland]], gick preussiska trupper mot Warszawa. Familjen Lutosławski reste österut till Moskva där Józef fortsatte att vara politiskt aktiv och organiserade polska trupper som skulle kunna sättas in i aktioner för att befria Polen.<ref name="Stucky1-7" /><ref name="Rae1-8" /> (Polen var efter [[Wienkongressen]] delat, så att Warszawa tillhörde [[Tsarryssland]].) Dmowskis strategi var att förmå Ryssland att garantera säkerheten för en ny polsk stat.<ref name="Rae1-8" /> Men revolutionen 1917 tvingade tsaren att abdikera och [[oktoberrevolutionen]] medförde att den nya sovjetregimen slöt fred med Tyskland.<ref name="Rae1-8" /> Józefs verksamhet stod nu i konflikt med [[bolsjevik]]erna som arresterade honom och hans bror Marian.<ref name="Rae1-8" /> Detta – trots att striderna upphörde på ostfronten 1917 – hindrade familjen Lutosławski från att återvända hem. Bröderna internerades i Butyrskajafängelset i centrala [[Moskva]] där den femårige Lutosławski besökte sin far.<ref name="Rae1-8" /> Józef och Marian avrättades av en exekutionspatrull i september 1918, några dagar innan deras rättegång skulle äga rum.<ref name="Stucky1-7" /> Efter kriget återvände familjen till det självständiga Polen för att finna sina egendomar förstörda.<ref name="Rae1-8" /> Vid sex års ålder påbörjade Lutosławski sina pianostudier.<ref name="Stucky1-7" /> Efter det [[Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921|polsk-sovjetiska kriget]] lämnade familjen Warszawa för att återvända till Drozsowo, men efter att i några år misslyckats med att driva egendomarna återvände modern till Warszawa.<ref name="Rae1-8" /> 1924 började Lutosławski i läroverket och fortsatte sina pianostudier.<ref name="Stucky1-7" /> Ett framförande av [[Szymanowski]]s tredje symfoni gjorde starkt intryck på honom.<ref name="Stucky1-7" /> 1926 började han också studera fiol<ref name="Rae1-8" /> och 1927 blev han elev på deltid vid konservatoriet där Szymanowski var både lärare och chef.<ref name="Stucky1-7" /> Han började komponera men klarade inte av både skolan och studierna vid konservatoriet så han upphörde med musikstudierna.<ref name="Stucky1-7" /> 1931 skrev han in sig vid [[universitetet i Warszawa]] för att studera matematik<ref name="Stucky1-7" /> och 1932 började han också i kompositionsklassen på konservatoriet.<ref name="Stucky1-7" /> Hans lärare var [[Witold Maliszewski]] som själv varit elev till [[Nikolaj Rimskij-Korsakov]].<ref name="Stucky1-7" /> Han fick en god skolning i [[formlära]],<ref name="Stucky1-7" /> särskilt satser i [[sonatform]].<ref name="Rae1-8" /> Han lade ner sina fiolstudier och även matematiken och koncentrerade sig nu på piano och komposition.<ref name="Rae1-8" /> Han avlade [[diplomexamen]] i pianospel 1936 med ett virtuost program med [[Robert Schumann]]s ''Toccata'' och [[Ludwig van Beethoven|Beethoven]]s fjärde pianokonsert.<ref>Rae (1999), sid. 10</ref> 1937 tog han diplom också i komposition.<ref>Rae (1999), sid. 11</ref> ===Andra världskriget=== Lutosławski utbildades under kriget till radiosignalist.<ref>Stucky (1981), sid. 10</ref> 1939 fullbordade han sina ''Symfoniska variationer'' och uppmuntrades av dirigenten [[Grzegorz Fitelberg]] som dirigerade uruppförandet.<ref>Stucky (1981), sid. 10–11</ref> Lutosławskis planer att resa till [[Paris]] för fortsatta musikstudier grusades i september 1939 då Tyskland invaderade västra Polen och Sovjetunionen den östra delen.<ref>Rae (1999), sid. 12–13</ref> Lutosławski kallades in till signalförbandet i Kraków och tillfångatogs av tyskarna,<ref>Stucky (1981), sid. 14</ref> men lyckades fly under en fångtransport och gick de 40 milen tillbaka till Warszawa.<ref>Stucky (1981), sid. 15</ref> Hans bror tillfångatogs av ryska soldater och dog senare i ett [[arbetsläger]] i [[Sibirien]].<ref>Stucky (1981), sid. 15, Rae (1999), sid. 14</ref> För att tjäna sitt uppehälle gick Lutosławski med i en kabarégrupp och spelade dansmusik.<ref>Rae (1999), sid. 14–15</ref> Han bildade också en pianoduo med vännen och tonsättarkollegan [[Andrzej Panufnik]] och de framträdde tillsammans på caféer i Warszawa.<ref name="Stucky16">Stucky (1981), sid. 16</ref> Repertoaren bestod av ett brett utbud av egna arrangemang, bland annat embryot till Lutosławskis ''Paganinivariationer'', en originell transkription av [[Niccolò Paganini]]s ''Caprice nr. 24''<ref name="Stucky16" /> för soloviolin. Trots nazisternas förbud mot polsk musik (inklusive [[Chopin]]) spelade de också polsk musik och komponerade motståndssånger.<ref>Stucky (1981), sid. 17</ref> Den enda möjligheten att i det tyskockuperade Warszawa höra levande musik var på caféerna eftersom konserter var omöjliga att genomföra på grund av förbudet mot offentliga samlingar.<ref>Panufnik (1987): Se i synnerhet kapitel 8, ''Occupation'', för en redogörelse för Panufiks och Lutosławskis duo i det tyskockuperade Warzawa</ref> På ''Café Aria'' mötte Lutosławski sin blivande hustru Maria Danuta Bogusławska, syster till författaren [[Stanisław Dygat]].<ref>Rae (1999), sid. 15</ref> Lutosławski lämnade Warszawa tillsammans med sin mor några dagar före [[Warszawaupproret 1944]] och han lyckade bara rädda med sig några få kompositioner och skisser<ref>Rae (1999), sid. 16</ref> – resten av hans musik försvann då staden förstördes.<ref>Stucky (1981), sid. 20</ref> Även familjens egendomar i Drozdowo förstördes.<ref>Rae (1999), sid. 18</ref> Av de ca 200 arrangemang som Lutosławski och Panufnik skrivit för sin pianoduo återstod endast Paganinivariationerna.<ref name="Stucky16"/> Lutosławski återvände till Warszawas ruiner efter det polsk-sovjetiska fördraget i april samma år.<ref>Stucky (1981), sid. 21</ref> ===Efterkrigstiden=== Under åren efter kriget arbetade Lutosławski med sin första symfoni – en av de skisser han räddat från Warszawa och som han påbörjat 1941<ref>Stucky (1981), sid. 19</ref>. Den uruppfördes 1948 under ledning av Fitelberg.<ref>Stucky (1981), sid. 23</ref> För att försörja sin familj komponerade han också musik som han kallade funktionell, såsom ''Warszawasviten'' (komponerad för att ackompanjera en stumfilm som illustrerade stadens återuppbyggnad,<ref name="Rae20">Rae (1999), sid. 20</ref>) arrangemang av polska julsånger, pianoetyderna och ''Melodie Ludowe'' (folkmelodier).<ref>Stucky (1981), sid. 21</ref> 1945 valdes Lutosławski till sekreterare och kassör i den nybildade polska tonsättarföreningen (ZKP – Związek Kompozytorów Polskich)<ref>Rae (1999), sid. 19</ref> 1946 gifte han sig med Danuta Boguslawska<ref name="Rae20" />. Äktenskapet var bestående och Marias konstnärliga begåvning blev till stor nytta för tonsättaren. Hon blev hans kopist.<ref name="Rae20" /> och löste många av de noteringsmässiga utmaningarna i hans senare verk.<ref>Rae (1999), sid. 92</ref> Det stalinistiska klimatet ledde 1947 till att det regerande [[polska arbetarpartiet]] tillämpade och praktiserade de socialistiska teorierna och myndigheterna fördömde den moderna musiken som ansågs nonkonformistisk. Den konstnärliga censuren som i slutändan kom från [[Stalin]] personligen var utbredd över hela [[östblocket]] och förstärktes av [[Andrej Zjdanov|Zjdanov]]doktrinen.<ref>Stucky (1981), sid. 34–35</ref>. ZKP övertogs 1948 av musiker som var villiga att följa partilinjen i musikaliska frågor och Lutosławski uteslöts ur styrelsen<ref>Rae (1999), sid. 31</ref> Han var en obeveklig motståndare till de socialistiska idéerna.<ref>Stucky (1981), sid. 36–37; Stucky (1981) sid. 63 citerar Lutosławski, som 1957 säger: "[...] är det svårt att föreställa sig en mer absurd hypotes än tanken på att det som åstadkommits under de senaste decennierna skulle överges och att man skulle återvända till 1800-talets musikaliska språk [...] Den tid jag talar om varade kanhända inte länge [...] men i alla fall länge nog för att orsaka stor skada på vår musik."</ref> Hans ''Symfoni nr.1'' beskrevs som formalistisk<ref>Stucky (1981), sid. 36</ref> och han undvek de sovjetiska myndigheterna, en situation som fortlöpte under de kommande regimerna [[Nikita Chrusjtjov|Chrusjtjov]], [[Leonid Brezjnev|Brezjnev]], [[Jurij Andropov|Andropov]] och [[Konstantin Tjernenko|Tjernenko]].<ref>Rae (1999), sid. 32–33</ref> Det konstnärliga förtrycket drev hans vän Andrzej Panufnik att 1954 hoppa av till [[Storbritannien]]. Trots sin bakgrund tyckte han om att skriva musik som fyllde ett socialt behov,<ref>Stucky (1981), sid. 37</ref> men 1954 renderade en samling barnvisor<ref>Rae (1999), sid. 46</ref> honom, till hans stora förtret, en utmärkelse av premiärministern. Han kommenterade det: "[...] det var för dessa mina hantverksmässiga kompositioner som myndigheterna dekorerade mig [...] jag inser att jag inte skrev medelmåttiga småstycken, bara för att försörja mig, utan förde vidare i omvärldens ögon, ett konstnärligt skapande.<ref>Varga (1976)</ref> Det var hans betydande och originella ''Konsert för orkester'' som 1954 etablerade Lutosławski som en betydande tonsättare av konstmusik. Stycket som beställdes 1950 av dirigenten [[Witold Rowicki]] till den nyligen rekonstruerade ''Warszawas filharmoniska orkester'' renderade tonsättaren två statliga utmärkelser året därpå.<ref>Stucky (1981), sid. 48</ref> ===I mogen ålder=== Stalins död 1953 medförde en uppmjukning av det totalitära kulturklimatet i Sovjet och dess [[satellitstat]]er.<ref>Stucky (1981), sid. 60</ref> Fram till 1956 hade den politiska utvecklingen medfört att det musikaliska klimatet tinat upp och ''Warszawas höstfestival för samtida musik'' bildades.<ref>Stucky (1981), sid. 62</ref> Inledningsvis var tanken att det skulle vara en [[biennal]] men sedan 1958 hålls den varje år (Förutom under krigslagarna 1982 då ZKP vägrade att anordna den.<ref>Rae (1999), sid. 47</ref>). 1958 uruppfördes ''Muzyka żałobna'' (Musique funèbre, eller "Sorgemusik"), som skrevs för att hylla 10-årsminnet av [[Béla Bartók]]s död. Verket tog Lutosławski fyra år att fullborda,<ref>Stucky (1981), sid. 70</ref> men ledde till ett internationellt erkännande,<ref>Stucky (1981), sid. 77</ref> det årliga ZKP-priset<ref>Stucky (1981), sid. 78</ref> och [[Unesco]]-priset 1959.<ref>Stucky (1981), sid. 78</ref> Detta verk, tillsammans med ''Fem sånger'' (1956–1957)<ref>Stucky (1981), sid. 68–70</ref> var utmärkande för utvecklandet av Lutosławskis harmoniska och kontrapunktiska tänkande då han introducerar sitt tolvtonssystem, frukten av många års tänkande och experimenterande.<ref>Stucky (1981), kapitel 3, ''The years of transition: 1955–1960''</ref> Han inför ett nytt element i sin kompositionsteknik, som kom att bli hans signum, då han börjar introducera slumpmässighet i det exakta samspelet mellan olika stämmor i ensemblen i ''Jeux vénitiens'' ("Venetianska lekar").<ref>Stucky (1981), sid. 133</ref> Denna harmoniska och tempomässiga teknik blev en del av varje därpå följande verk och typiskt för hans stil.<ref>Rae (1999), sid. 75</ref> Under åren 1957–1963 avlägsnar han sig från sin sedvanligt seriösa kompositionsstil och skriver [[populärmusik]] under [[pseudonym]]en ''Derwid''. Framförallt är det [[Vals (musik)|valser]], [[tango]], [[foxtrot]] och [[slow-fox]] för sång och piano i ett slags polsk musikteatergenre. Denna musiks plats i Lutosławskis produktion förefaller mindre orimlig mot bakgrund av hans egen erfarenhet som kabarémusiker under kriget och det faktum att hans hustrus svägerska var den berömda polska kabarésångerskan [[Kalina Jędrusik]].<ref>Rae (1999), sid. 306–311</ref> 1962 utnämns Lutosławski till utländsk ledamot av den svenska [[Kungliga Musikaliska Akademien]]. 1963 avslutade han en beställning för ''[[Zagreb]]s musikbiennal'', hans ''Trois poèmes d'Henri Michaux'' för kör och orkester. Detta var det första beställningsverk han skrivit för en utländsk beställare<ref name="Rae90">Rae (1999), sid. 90</ref> vilket medförde ytterligare internationell uppmärksamhet. Det medförde ännu ett statligt pris och denna gång var han inte det minsta cynisk vid mottagandet.<ref name="Rae90" /> För att sprida sin musik utomlands skrev Lutosławski kontrakt med förlaget [[Chester Music]], då en del av förlaget [[Wilhelm Hansen]] i Köpenhamn.<ref name="Rae90" /> Hans stråkkvartett framfördes första gången i Stockholm 1965 och samma år följde sångcykeln ''Paroles tissées''. Denna förkortade titel föreslogs av poeten [[Jean-François Chabrun]] som från början publicerat verket med titeln ''Quatre tapisseries pour la Châtelaine de Vergi''.<ref name="Stucky88-89" /> Sångcykeln dedicerades till tenoren [[Peter Pears]] som uruppförde den vid ''[[Aldeburgh festival]]'' med tonsättaren som dirigent.<ref name="Stucky88-89" /> Aldeburghfestivalen grundades och organiserades av tonsättaren [[Benjamin Britten]] som kom att bli en av Lutosławskis vänner för livet.<ref>Rae (1999), sid. 101</ref> Kort därpå påbörjade Lutosławski arbetet med sin andra symfoni<ref>Rae (1999), sid. 102</ref> som fick två uruppföranden; [[Pierre Boulez]] dirigerade den andra satsen, ''Direct'', 1966 och då den första satsen, ''Hésitant'', slutligen var klar 1967 dirigerade tonsättaren hela verket vid en konsert i [[Katowice]].<ref name="Stucky88-89">Stucky (1981), sid. 88–89</ref> Strukturen i den andra symfonin skiljer sig markant från strukturen i en klassisk symfoni, men Lutosławski använde all sin tekniska uppfinningsrikedom för att bygga ett storskaligt verk värt namnet.<ref>Rae (1999), sid. 108</ref> 1968 fick tonsättaren för tredje gången Unescos kompositionspris<ref name="Stucky88-89" /> vilket befäste hans växande internationella ryktbarhet. 1967 fick Lutosławski det danska [[Léonie Sonnings musikpris]].<ref name="Stucky88-89" /> ===Internationell ryktbarhet=== Den andra symfonin, ''Livre pour orchestre'' och [[cellokonsert]]en skrevs under en delvis traumatisk period i Lutosławskis liv. Hans mor dog 1967<ref>Rae (1999), sid. 115</ref> och åren 1967–1970 var en orolig tid i Polen. Detta bottnade i förtrycket av teaterproduktionen ''Dziady'' som satte igång en våg av protester under sommaren 1968, användandet av polska trupper för att slå tillbaka de liberala reformerna i [[Tjeckoslovakien]] under [[pragvåren]] och strejken vid varvet i [[Gdańsk]] som ledde till våldsamma motåtgärder från myndigheterna; allt detta orsakade påtagliga politiska och sociala spänningar i Polen.<ref>Rae (1999), sid. 115–116</ref> Lutosławski stödde inte sovjetregimen och dessa händelser har förutsatts ligga till grund för den ökande mängden [[antipati]]ska effekter i hans verk i synnerhet i cellokonserten han skrev 1968–1970<ref>Stucky (1981) sid. 172, Rae (1999), sid. 116–119</ref> för [[Mstislav Rostropovitj|Rostropovitj]] och [[Royal Philharmonic Society]] i London. Rostropovitjs eget ställningstagande mot sovjetregimen hade just blivit känt och han stödde senare [[dissident]]en [[Aleksandr Solzjenitsyn]].<ref>Stucky (1981), sid. 92–93</ref> Lutosławski medgav aldrig själv att sådana influenser hade en direkt inverkan på hans musik, men han medgav att de påverkade hans konstnärsskap i någon mening.<ref>Rae (1999), sid. 177–178</ref> Hursomhelst blev cellokonserten en stor framgång och både Rostropovitj och Lutosławski hyllades för den och vid uruppförandet erhöll Rostropovitj Royal Philharmonic Societys guldmedalj av [[Arthur Bliss]].<ref>Stucky (1981), sid. 92</ref> År 1973 lyssnade Lutosławski till en romansafton med barytonsångaren [[Dietrich Fischer-Dieskau]] och pianisten [[Svjatoslav Richter]] i Warszawa. Han träffade sångaren efter konserten och detta inspirerade honom att skriva den omfattande sången med orkesterackompanjemang ''Les espaces du sommeil''.<ref>Stucky (1981), sid. 97</ref> Detta verk, ''Preludier och fuga'', ''Mi-Parti'', ''Nouvelette'' och ett kort stycke för cello till [[Paul Sacher]]s sjuttioårsdag upptog Lutosławskis tid under 1970-talet, medan han emellanåt arbetade på en projekterad tredje symfoni och ett konsertant stycke för oboisten [[Heinz Holliger]]. Dessa senare stycken hade han svårt att avsluta<ref>Stucky (1981), sid. 101</ref> då han kämpade med att uppnå ett större flöde i musikens ljudvärld och en överensstämmelse mellan spänningen hos harmoniken och melodiken<ref>Rae (1999), sid. 129–130</ref> och mellan det ytligare och mer bakomliggande.<ref>Rae (1999), sid. 142</ref> Dubbelkonserten för [[oboe]] och [[harpa]], beställd av Paul Sacher, blev färdig 1980<ref>Rae (1999), sid. 154</ref> och den tredje symfonin 1983. Under den här tiden genomgick Polen stora omvälvningar. [[Johannes Paulus II]] valdes till [[påve]] 1978 vilket innebar att en nationell galjonsfigur fick internationellt inflytande.<ref name="Rae161">Rae (1999), sid. 161</ref> 1980 bildades den inflytelserika rörelsen ''Solidaritet'', ledd av [[Lech Wałęsa]]<ref name="Rae161" /> och 1981 infördes krigslagar av generalen [[Wojciech Jaruzelski]].<ref>Rae (1999), sid. 177–178</ref> Mellan 1981 och 1989 vägrade Lutosławski att engagera sig yrkesmässigt i Polen som en gest av solidaritet med konstnärernas bojkott.<ref name="Rae183">Rae (1999), sid. 183</ref> Han vägrade att besöka kulturministeriet eller träffa någon av ministrarna och var noga med att inte fotograferas i deras sällskap.<ref name="Rae183" /> Som en stödjande gest skickade han en inspelning av uruppförandet av den tredje symfonin i Chicago till Gdańsk för att den skulle spelas för de strejkande vid ett möte i en kyrka.<ref name="Rae183" /> 1983 erhöll han "solidaritetspriset" över vilket, sades det, han var mer stolt än över något annat av sina nådevedermälen.<ref>Rae (1999), sid. 184</ref> ===De sista åren=== [[Bild:lutoslawski.jpg|thumb|240px|right|Witold Lutosławski 1993]] Under mitten av 1980-talet skrev Lutosławski tre stycken med titeln ''Łańcuch'' (Kedja) som refererar till hur musiken är konstruerad av kontrasterande överlappande slingor, likt länkarna i en kedja.<ref>Rae (1999), sid. 178</ref> Ett av styckena skrevs för [[Anne-Sophie Mutter]] på beställning av Paul Sacher och för Mutter orkestrerade han också den tidigare ''Partita för violin och piano'' och skrev ett nytt mellanspel,<ref>Rae (1999), sid. 186–187</ref> så när Partitan, mellanspelet och satsen ur Łańcuch spelades tillsammans, bildade det hans längsta stycke.<ref>Rae (1999), sid. 209</ref> För den tredje symfonin belönades Lutosławski med "the first Grawemeyer Prize" av University of Louisville, Kentucky, 1985. Det speciella med det priset var inte bara äran – andra bemärkta mottagare var [[Elliott Carter]] and [[Michael Tippett]] – utan beloppets storlek, då 150&nbsp;000 dollar. Syftet med priset är att befria mottagarna från finansiella bekymmer så att de kan koncentrera sig på kompositionsarbetet. I ett infall av [[altruism]] beslutade Lutosławski att bilda en stipendiefond för att ge unga polska tonsättare möjlighet att studera utomlands. Han beslutade också att gaget för Łańcuch 3 från [[San Francisco Symphony Orchestra]] skulle tillfalla fonden.<ref>Rae (1999), sid. 209–210</ref> År 1987 erhöll han den sällsynta Royal Philharmonic Societys guldmedalj av Michael Tippett vid en konsert då han dirigerade sin tredje symfoni.<ref name="Rae214">Rae (1999), sid. 214</ref> Till detta kom att han utsågs till [[hedersdoktor]] vid ett flertal utländska universitet, bland andra [[Cambridge]].<ref>Rae (1999), sid. 225, se även sid. 271</ref> Lutosławski skrev vid den här tiden sin [[pianokonsert]] till [[Krystian Zimerman]], beställd av ''[[Festspelen i Salzburg]]''.<ref>Rae (1999), sid. 217</ref> Hans första planer att skriva en pianokonsert var 1938 då han själv i unga år var en virtuos pianist.<ref>Rae (1999), sid. 216</ref> Det var hans framförande av detta verk och den tredje symfonin vid Warszawas höstfestival 1988 som åter beredde plats för honom som dirigent i Polen efter att överläggningar arrangerats mellan regeringen och oppositionen.<ref>Rae (1999), sid. 225–226</ref> Lutosławski arbetade också runt 1990 på en fjärde symfoni och sångcykeln ''Chantefleurs et chantefables'' för sopran.<ref>Rae (1999), sid. 226</ref> Den senare uruppfördes vid en Prom-konsert (''[[Last Night of the Proms|Promenade Concerts]]'') i London 1991<ref name="Rae236">Rae (1999), sid. 236</ref> och den fjärde symfonin 1993 av ''Los Angeles Philharmonic'' med tonsättaren som dirigent.<ref name="Rae236" /> Däremellan, och efter inledande motstånd, åtog sig Lutosławski ordförandeskapet i det nybildade polska kulturrådet.<ref name="Rae227">Rae (1999), sid. 227</ref> Detta hade grundats efter reformerna 1989, förorsakat av det närmast totala stödet för Solidaritet i valet det året och det påföljande slutet för kommunistregimen och återupprättandet av Polen som en självständig republik snarare än den kommunistiska polska folkrepubliken.<ref name="Rae227" /> [[Bild:Witold Lutoslawski monument.JPG|thumb|right|240px|Witold Lutosławski och hans hustru Danutas gravsten på Powązkikyrkogården]] År 1993 fullföljde Lutosławski sitt fullspäckade schema och reste till USA, Storbritannien, Finland, Tyskland, Kanada och Japan.<ref>Rae (1999), sid. 248–250</ref> Han skissade dessutom på en [[violinkonsert]].<ref>Rae (1999), sid. 254–255</ref> Under den första veckan 1994 konstaterades dock att han drabbats av cancer<ref>Rae (1999), sid. 250–251</ref> och efter en operation blev han snabbt svagare och avled den 7 februari.<ref name="Rae251">Rae (1999), sid. 251</ref> Han hade bara några veckor tidigare tilldelats Polens högsta utmärkelse den Vita örnens orden och han var därmed den andre, efter kommuniststyrets fall, att erhålla denna utmärkelse. Den förste var påven Johannes Paulus II.<ref name="Rae251" /> Hans stoft kremerades och hans hustru Danuta avled även hon kort därefter.<ref>Rae (1999), sid. 254</ref> ==Verk== * Se engelska wikipedia: [http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_compositions_by_Witold_Lutos%C5%82awski List of compositions by Witold Lutosławski] ==Referenser== * {{Översatt|url=http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Witold_Lutos%C5%82awski&oldid=215548358|språkversion=engelskspråkiga}} : ''Där uppges följande referenser:'' ===Fotnoter=== <references/> ===Källor=== * {{cite book|author=Charles Bodman Rae|title=The Music of Lutosławski (third edn.)|publisher=Faber & Faber, London|year=1999|id=ISBN 0-7119-6910-8}} * {{cite book|author=Steven Stucky|title=Lutosławski and his music|publisher=Cambridge University Press, Cambridge|year=1981|id=ISBN 0-521-22799-2}} Innehåller en stor bibliografi. * {{cite book|author=Bernard Jacobson|title=A Polish Renaissance|publisher=Phaidon, London|year=1996|id=ISBN 0-7148-3251-0}} *Bálint András Varga ed., ''Lutosławski profile'', Chester Music, London (1974). * {{cite book|author=[[Andrzej Panufnik]]|title=Composing Myself|publisher=Methuen|year=1987|id=ISBN 0-413-58880-7}} ==Externa länkar== {{Commons|Witold Lutosławski}} {{Utmärkt}} {{DEFAULTSORT:Lutoslawski, Witold}} [[Kategori:Födda 1913]] [[Kategori:Avlidna 1994]] [[Kategori:Polska klassiska kompositörer]] [[Kategori:Polarprismottagare]] [[Kategori:Ledamöter av Kungliga Musikaliska Akademien]] [[Kategori:Män]] [[Kategori:Hedersdoktorer]] {{Link FA|en}} {{Link FA|uk}} [[ca:Witold Lutosławski]] [[da:Witold Lutosławski]] [[de:Witold Lutosławski]] [[en:Witold Lutosławski]] [[eo:Witold Lutosławski]] [[es:Witold Lutosławski]] [[fi:Witold Lutosławski]] [[fr:Witold Lutosławski]] [[he:ויטולד לוטוסלבסקי]] [[io:Witold Lutosławski]] [[it:Witold Lutosławski]] [[ja:ヴィトルト・ルトスワフスキ]] [[ko:비톨트 루토스와프스키]] [[lv:Vitolds Lutoslavskis]] [[nl:Witold Lutosławski]] [[no:Witold Lutosławski]] [[pl:Witold Lutosławski]] [[pt:Witold Lutosławski]] [[ru:Лютославский, Витольд]] [[sl:Witold Lutosławski]] [[uk:Лютославський Вітольд]]

Tillbaka till Witold Lutosławski.