René Moawad

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>'''René Moawad''' ([[arabiska]]: رينيه معوض), född [[17 april]] [[1925]] i [[Tripoli, Libanon]], död [[22 november]] [[1989]] i [[Beirut]], var en [[maronit]]isk politiker och advokat. Han var [[Libanon]]s [[president]] i 17 dagar, innan han dödades i ett bombattentat.

== Biografi ==

René Moawad var son till [[borgmästare]]n Anis Bey Moawad och hans hustru Evelyn Shalhoub, och tillhörde en framstående [[Zgharta]]släkt. Han studerade [[juridik]] vid Sankt Josephuniversitetet i Beirut, och fick efter examen anställning vid en advokatbyrå som leddes av den förre premiärministern Adballah El-Yaffi.

[[1951]] började Moawad engagera sig politiskt, då han utan framgång kampanjade för att väljas in för Zgharta i Nationalförsamlingen. Han lyckades dock bli invald [[1957]], och återvaldes [[1960]], [[1964]], [[1968]], och [[1972]]. Parlamentsvalet 1972 var det sista innan [[inbördeskriget i Libanon|inbördeskriget]] omöjliggjorde val.

Han arresterades kortvarigt 1952 för att ha deltagit i upproret som tvingade president [[Bechara El Khoury]], Libanons förste president efter självständigheten, att avgå. Han hamnade också på kant med efterträdaren, president [[Camille Chamoun]], vilket resulterade i att han gick i exil. Det var under den tiden han invaldes som parlamentsledamot.

Moawad blev en stark bundsförvant till den näste presidenten, [[Fuad Chehab]]. I premiärminister [[Rashid Karami]]s regering blev han bland annat post- och teleminister. 1970 bröt han med chehabisterna, när han stödde [[Suleiman Frangieh]] vid presidentvalet mot [[Elias Sarkis]]. Frangieh vann med en rösts marginal.

Han återinträdde i regeringen 1980 som minister under premiärminister [[Shafik Wazzan]], men stödde Wazzans fiende [[Bachir Gemayel]] i presidentvalet.

Efter [[Taifavtalet]], kunde Nationalförsamlingen återgå till sin normala funktion. De sammanträdde den [[5 november]] [[1989]] på en flygbas i norra Libanon, och Moawed valdes då till landets president - 409 dagar efter att företrädaren [[Amine Gemayel]] ställt posten till förfogande efter att hans mandatperiod löpt ut. Sedan dess hade landet haft två grupper som gjorde anspråk på att vara regeringar, en muslimsk och en kristen - enligt konstitutionell praxis skall Libanons president vara kristen. Samma dag godkände han den fredsplan som [[Arabförbundet]] lagt fram. Sjutton dagar senare firade han årsdagen för Libanons självständighet, den [[22 november]]. På hemfärden detonerade en 150-kilos bomb vid vägkanten när hans bilkortege passerade, vilket tog Moawads liv och 7 andras. Premiärministern [[Salim Hoss]] och talmannen Hussein Huseini vilka deltog i kortegen klarade sig.<ref>''Anno 89'', Stockholm 1990, s. 49, 52 f</ref> Händelsen har aldrig utretts.

Moawad, som betraktades som Syrienvänlig, hade stöd i nästan alla läger när han valdes: av falangister, den [[israel]]iska milisen, [[Mellanöstern|arabvärlden]] inklusive [[Syrien]], [[USA]], [[Sovjetunionen]], och [[FN]]. En som opponerat sig mot utnämningen och fredsplanen var general [[Michel Aoun]]. Eftersom ingen gärningsman kunde gripas började spekulationerna sätta fart om vem den skyldiga kunde vara, och vilka motiv som kunde ha legat bakom. Bland de som anklagades fanns [[Michel Aoun]], [[Irak]], Syrien, [[Iran]], men utan att vare sig enighet eller bevis kunde läggas fram till någon teori.<ref>Anders Berggren, "Nya makthavare i Iran och Libanon", ''Anno 89'', Stockholm 1990, s. 109</ref><ref>''Anno 89'', Stockholm 1990, s. 49, 52 f</ref>

Den 24 november valdes [[Elias Hrawi‎]] till hans efterträdare.

== Referenser ==
{{översatt|url=http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Ren%C3%A9_Moawad&oldid=162979765}}
===Noter===
<references/>

{{DEFAULTSORT:Moawad, Rene}}

[[Kategori:Födda 1925]]
[[Kategori:Avlidna 1989]]
[[Kategori:Libanons presidenter]]
[[Kategori:Libanesiska politiker]]
[[Kategori:Män]]

[[ar:رينيه معوض]]
[[de:René Moawad]]
[[en:René Moawad]]
[[fa:رنه معوض]]
[[fr:René Moawad]]
[[nl:René Moawad]]
[[no:Rene Mouawad]]
[[pl:René Moawad]]