Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>[[Fil:Ostrogothic Kingdom.png|miniatyr|250px|utbredning av det Ostrogotiska kungadömet vid dess höjdpunkt]] '''Ostrogoter''' eller '''östgoter''' (lat. ''ostrogothi'', l. ''ostrogothæ'') var ett av de två huvudfolken bland [[goter]]na som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ''ostrogoter'' (först nämnt på 390-talet som ''Greutungi-Ostrogothi'') har betydelsen ''den uppgående solens goter'', från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på [[Visigoter]]na: ''Tervingi'' (skogsbor). [[Sidonius Apollinaris]] nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som [[Ammianus Marcellinus]] omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. <ref>Herwig Wolfram, ''History of the Goths'' (University of California press 1990) s 24 f</ref> Redan i början av 200-talet anlände de första goterna till Svarta havet, efterföljda av [[gepider]] och [[heruler]]. Goternas förtrupp begav sig snart därifrån och bosatte sig vid Donaus mynning, och denna stam var de senare så ryktbara visigoterna. Goterna och herulerna anföll sedan Romarriket både till lands och till sjöss ett flertal gånger och försökte erövra Konstantinopel, Aten m.fl. Deras anfallande flottor "räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader". År 268 kommer främst herulerna tillbaka men besegras av kejsar Claudius II, och sammanlagt stupar drygt 100 000 germaner, varefter Moesien och Thracien åter blir romerska besittningar. Sedan ''[[Dacien]]'' (nuv. östra [[Ungern]], [[Siebenbürgen]] och [[Rumänien]]) givits åt goterna, lyckades ostrogoterna småningom underkuva en mängd [[germanska]], [[slaviska]] och [[finska]] folk norr om [[Donau]], så att de under [[Ermanarik]] (av [[amaler]]nas ätt) efter år 350 slutligen kanske kom att härska ända upp mot [[Östersjön]]. Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid samman vid [[hunner]]nas anstormande 375, och ostrogoterna blev själva lydfolk under dessa, tidvis med, tidvis utan egna kungar. Efter hunnerkonungen [[Attila]]s tåg till [[Gallien]], vid vilket ostrogoterna måste medverka, lösgjorde de sig emellertid från det hunniska oket och fick såsom romerska ''[[foederati]]'' (bundsförvanter) slå sig ned i [[Pannonia]] (västra Ungern). Den vidare historien fram till Theoderiks död finns beskriven under [[Theoderik den store]]. Efter Theoderiks död år 526 störtade även detta ostrogotiska välde samman, och följdes av en tid av upplösning som ledde till ostrogoternas nästan fullständiga förgörelse. Theoderiks dotter [[Amalasuntha]] fick förestå sin omyndige son [[Athalaric]] men retade sina gotiska undersåtar genom att gynna den romerska befolkningen och då hon sökt stöd hos den bysantinske kejsar [[Justinianus I]] och låtit mörda huvudmännen för den gotiska oppositionen bemäktigade sig vid Athalariks död år 534 hennes släkting [[Theodahad]] kronan och lät döda Amalasuntha. Detta gav kejsar Justinianus förevändning att sända [[Belisarius]] med en armé till Italien (535). Theodahad avsattes och dödades sedan det ryktats att han i hemlighet stått i samförstånd med fienden, och [[Witigis]] (lat. ''Vitiges'') valdes till kung samt gifte sig med Athalariks syster [[Mathasuentha]]. Rom föll i Belisarius händer genom de romerska invånarnas försorg, och trots en årslång belägring (feb. 537-mars 538) lyckades inte Witigis återta staden. Witigis erbjöd [[franker]]na de ostrogotiska besittningarna i [[Gallien]] men detta fick som enda resultat att frankerna stärktes i sin ambition att permanenta sin närvaro i Italien - Belisarius avvärjde detta och belägrade 539 Witigis i [[Ravenna]]. Under belägringen av Ravenna anlände fredsbud från kejsar Justinianus, kanske tack vare att Witigis lyckats hetsa [[perser]]na till krig mot denne. Belisarius fortsatte dock belägringen på eget bevåg. Ostrogoterna erbjöd då Belisarius kronan och han låtsades ta emot erbjudandet, varefter han bemäktigade sig Ravenna 540 och sedan avseglade med Witigis, dennes gemål och den ostrogotiska kungaförmögenheten, till [[Konstantinopel]]. Ildibad valdes då till ny ostrogotsk kung, varpå han omgående mördades, och [[rugier]]n Erarik bemäktigade sig tronen, mördades, och efterträddes av Ildibads brorson [[Totila]] (lat. ''Badvila''). Totila drog nytta av Belisarius frånvaro och lyckades erövra större delen av Italien. Justinianus återgav då Belisarius befälet år 544 för att denne skulle rädda Rom, men gav honom inte tillräckliga resurser för att fullgöra uppdraget. 546 lyckades Totila inta Rom, men vågade inte utsätta sig för belägring utan utrymde staden efter att ha störtat en del av dess murar. Belisarius återintog Rom och Totila belägrade honom ånyo men utan att lyckas inta staden. När kejsaren inte skickade förstärkning utverkade Belisarius sin återkallelse 549 och Totila kunde återigen besätta Rom och därefter söka fred med kejsaren. Istället skickade Justinianus 551 en betydande armé under [[Narses]], som 552 vid [[Taginæ]] i [[Umbrien]] besegrade goterna, varvid Totila omkom. Den siste ostrogotiske kungen skulle bli Teja, som slutligen omkom samma år efter att hans här huggits ner så när som på 1000 man vid foten av [[Vesuvius]]. De överlevande fick fri lejd ut ur Italien. Vissa fasta platser var ännu i ostrogotisk besittning och styrkor från dessa förenade sig 552-553 med en frankisk-[[alemanner|alemannisk]] här som ryckte in i Italien, men Narses besegrade denna här vid Capua och därmed var erövringen av Italien fullbordad. Det fåtal ostrogoter som ännu var i livet spriddes dels till [[alemanner|Alemannien]] för att där uppgå i dess befolkning, dels till Konstantinopel.{{källa behövs}} Det största verket om ostrogoternas historia av [[Cassiodorus]] är tyvärr förlorat, men sammanfattas av [[Jordanes]] i ''[[Getica]]''. En annan källa är [[Prokopios]]. ==Se även== *[[arianism]] *[[krimgoter]] *[[gotiska]] *[[goter]], [[visigoter]] ==Referenser== <references/> [[Kategori:Folkvandringstiden]] [[Kategori:Goter]] [[ar:قوط شرقيون]] [[bg:Остготи]] [[br:Ostrogoted]] [[ca:Ostrogot]] [[cs:Ostrogóti]] [[cv:Остготсем]] [[cy:Ostrogothiaid]] [[da:Ostrogoterne]] [[de:Goten#Ostgoten]] [[el:Οστρογότθοι]] [[en:Ostrogoths]] [[eo:Ostrogotoj]] [[es:Pueblo ostrogodo]] [[eu:Ostrogodo]] [[fr:Ostrogoths]] [[fy:Ostrogoaten]] [[gl:Ostrogodos]] [[he:אוסטרוגותים]] [[hr:Istočni Goti]] [[hu:Osztrogótok]] [[id:Ostrogoth]] [[it:Ostrogoti]] [[ja:東ゴート王国]] [[ko:동고트 왕국]] [[la:Ostrogothi]] [[lt:Ostgotai]] [[nds:Ostgoten]] [[nl:Ostrogoten]] [[nn:Austgotarar]] [[no:Østgotere]] [[pl:Ostrogoci]] [[pt:Ostrogodos]] [[ro:Ostrogoţi]] [[ru:Остготы]] [[scn:Ostrogoti]] [[sh:Ostrogoti]] [[sk:Ostrogóti]] [[sr:Остроготи]] [[tr:Ostrogotlar]] [[uk:Остготи]] [[zh:東哥德人]]

Tillbaka till Ostrogoter.