Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>[[Bild:LéonGambetta.jpg|thumb|Porträtt av Léon Gambetta]] '''Léon Michel Gambetta''', född [[2 april]] [[1838]] i [[Cahors]], död [[31 december]] [[1882]] i [[Ville d'Avray]], [[fransk]] statsman. ==Bakgrund och utbildning== Han var son till en kryddkrämare av [[genua|genuesisk]] börd, ägnade sig efter lysande skolstudier åt [[juridik]] i [[Paris]], där han 1860 blev advokat och med hela sin utomordentliga begåvning och temperamentfulla läggning under sin studietid dessutom sysslade med politik och historia. ==Politisk aktivism== Efter att ha talat i en del obetydliga mål, mest pressförbrytelser, samt medarbetat i åtskilliga tidskrifter, ''Cour d'assises illustrée, Revue politique et littéraire'' m. fl., vann han med ens rykte över hela [[Frankrike]] som en av kejsardömets mest levande motståndare genom sitt uppträdande som försvarsadvokat för [[Delescluse]], redaktör för ''Le réveil,'' som åtalats för att ha öppnat en subskription för att resa en minnesvård på republikanen [[Alphonse Baudin]]s grav 1868. I sydländskt glödande ordalag gav Gambetta härunder en förkrossande kritik över statskuppen 2 december 1851 och [[andra kejsardömet]] samt förhärligade republiken. Hans över hela den bildade världen utomordentligt uppseendeväckande tal skaffade honom plats i Lagstiftande kåren 1869 för både Paris och [[Marseille]] (han valde det senare), och där angrep han sedan både ofta och häftigt kejsardömet, framför allt i sitt stora tal 5 april 1870 med anledning av plebiscitet. ==Politisk karriär== ===Fransk-tyska kriget=== [[Bild:Gill-Gambetta.jpg|thumb|Karikatyr av Gambetta, ca 1870]] Efter [[fransk-tyska kriget]]s utbrott gav han upprepade bevis på sin varma patriotism, även under kejsardömet. 4 september 1870, efter [[Sedan (Frankrike)|Sedan]], proklamerade han i Lagstiftande kåren [[Napoleon III]]:s och hans familjs avsättning "för alltid" samt i [[Hôtel de ville (Paris)|Hôtel-de-ville]] i Paris republiken. Gambetta blev medlem av nationalförsvarsregeringen, till en början som inrikesminister i det av tyskarna inom kort inneslutna Paris, och, sedan han i ballong lyckats lämna Paris, från 7 oktober som faktisk envåldshärskare i Frankrike utom Paris och de av tyskarna ockuperade provinserna. 11 oktober 1870 övertog han även krigsministerportföljen och lyckades inom kort hos sina landsmän ingjuta en ny anda av självförtroende och patriotisk hänförelse trots de svåra motgångarna i kriget. Gambetta förstod att med energi krossa de försök till [[separatism]], som visat sig i södra och västra Frankrike, och tack vare hans organisatoriska geni och aldrig sviktande viljekraft uppsattes och utrustades nya härar. Ett lån på 250 miljoner francs ingicks med engelska kapitalister, 11 stora läger bildades, där alla vapenföra fransmän mellan 21 och 40 år samlades, och de båda Loirearméerna, Nordarmén, Normandiearmén, Vogesarmén samt östarmén var frukter av Gambettas och hans insiktsfulle medhjälpare [[Charles de Freycinet|de Freycinet]]s outtröttliga arbete och fosterländska hänförelse, som Gambetta i eldiga proklamationer även förstod att meddela sina landsmän. Trots enstaka framgångar, såsom vid [[Coulmiers]], kunde dock Gambettas oövade trupper inte hålla stånd mot tyskarna, och hans eget ingripande i krigsledningen förorsakade dessutom fransmännen åtskilliga förluster, men varken dessa eller Paris kapitulation förmådde honom att avstå från idén om "''une guerre à outrance''". Hans motvilja mot vapenstilleståndet resulterade i ett egenmäktigt utfärdadt dekret av 31 januari 1871, genom vilket han sökte från den nya nationalförsamlingen utestänga de fredsvänliga, men som av regeringen i Paris förklarades ogiltigt, vilket föranledde Gambettas avgång därur (6 februari 1871). Hans popularitet bevisades dock därav, att nio departement valde honom till medlem av nationalförsamlingen (han opterade för [[Bas-Rhin]]). ===Fredslutet och Pariskommunen=== [[Bild:Gambetta proclaiming the Republic of France - Project Gutenberg eText 16910.jpg|thumb|left|Gambetta utropar Republiken Frankrike]] Sedan preliminärfreden blivit godkänd, varemot han röstade, nedlade han jämte övriga deputerade för Bas-Rhin sitt mandat, såsom varande representant för ett dåmera tyskt territorium, och drog sig tillbaka till [[San Sebastian]], där han njöt några månaders vila. Ånyo invald i nationalförsamlingen (2 juli 1871) efter [[Pariskommunen]]s kuvande, blev han där inom kort ledaren för den republikanska vänstern, vars talan han förde i parlamentet och såsom "republikens ''commis voyageur''" under ständiga resor i landsorten. Han bekämpade rojalisterna och de klerikala samt gjorde sig till tolk för revanschtanken, där hans lösen var "''n'en parler jamais, y penser toujours''" (Tala aldrig därom, tänk alltid därpå). Gambetta understödde efter förmåga [[Louise Thiers]] trots dennes svala känsla för den, som han en gång apostroferat som "''le fou furieux''" (den rasande galningen), och uppsatte till förfäktande av republiken jämte några politiska vänner den inom kort högst inflytelserika tidningen ''[[La République française]].'' F.ö. var hans program obligatorisk lekmannaundervisning, allmän värnplikt utan friköpning, försonlighet mot de under kriget och kommunardupproret felande och assimilering av de nya samhällslagren ("''les nouvelles couches sociales''"), varom han i sitt berömda tal i [[Grenoble]] 26 september 1872 ordat, och vilka genom tillämpandet av en ärlig allmän rösträtt skulle enligt hans åsikt alltmer träda fram i det politiska livet. Även i nationalförsamlingen uppträdde han för dessa åsikter. ===Tredje republiken=== Under den kris, som föregick Thiers störtande (1873), understödde han presidenten och blev sedan en farlig motståndare till de [[Charles Jacques Victor Albert Broglie|Broglie]]s ministär. 1874 tog Gambetta initiativet till vänsterns [[interpellation]] angående inrikespolitiken, som gjorde djupt intryck på befolkningen. En ny interpellation, som Gambetta riktade till regeringen angående bonapartisternas stämplingar, hade bl.a. till följd, att han handgripligen förolämpades. 1875 var Gambetta verksam för att åstadkomma försoning mellan vänsterns fraktioner och högra centern. Det stora tal han 12 februari höll i församlingen kan anses utgöra inledningen till vänsterns "opportunistiska" politik. Genom skickligt ledda underhandlingar bidrog Gambetta mäktigt till antagandet av konstitutionen av 25 februari 1875, varigenom republiken konstituerades. När vid slutet av samma år nationalförsamlingen upplöstes, företog Gambetta åtskilliga rundresor för att främja republikanska val, och ej minst på grund härav erhöll republikanerna majoritet, så att ministären [[Buffet]], vars oförsonlige motståndare Gambetta varit, måste avgå (februari 1876). Gambetta blev nu ledare för deputeradekammarens majoritet och ordförande i budgetkommissionen, där han visade stor insikt i finansiella frågor. Under tiden deltog han i kammarens debatter, där han hävdade sin "opportunistiska" politik (till exempel rörande den partiella amnestin, som han då ansåg det nödvändigt att förorda). Under reaktionsförsöket 1877 ledde han med lysande framgång och stor skicklighet landets motstånd, och hans lösen, att presidenten borde underkasta sig landets vilja eller avgå ("''se soumettre ou se démettre''"), rönte livlig anslutning. Gambetta återvaldes i den nya deputeradekammaren efter upplösningen i juni och blev ånyo ordförande i budgetkommissionen samt ledare för vänstergrupperna. Han bekämpade med framgång såväl [[de Broglie]] som hans efterträdare [[Rochebouët]] och bidrog till bildandet av den liberala ministären [[Jules Armand Stanislas Dufaure|Dufaure]]. Fruktad på grund av sitt stora anseende såväl i landet som inom kammaren, till och med bland sina partivänner, måste Gambetta nöja sig med att alltjämt vara oppositionens ledare och bildade varken själv ministär eller sökte uppnå presidentvärdigheten efter [[Patrice Mac-Mahon]]s avgång 1879. Däremot blev han [[Albert Grévy]]s efterträdare som deputeradekammarens president, när denne valts till republikens president. Hans inflytande var icke desto mindre oerhört. Befästandet av östgränsen, antagandet av en del antiklerikala lagar samt fullständig amnesti för kommunarderna var till stor del hans verk. ===Utrikespolitik=== I utrikespolitiska frågor hävdade han ett närmande till [[England]] och de romanska länderna samt revanschtankens spridning. Vid valen 1881 valdes han till deputerad i Paris 20:e [[arrondissement]], och hans anhängare fick stor majoritet i kammaren. Gambetta bildade då sin så kallade "stora ministär" 14 november 1881, vari han själv blev [[konseljpresident]] och utrikesminister. Gambettas program omfattade åtskilliga reformer, dels med avseende på förvaltningen och lagskipningen, dels i fråga om en revision av författningen, avseende att ändra senatens sammansättning och införa listval i stället för arrondissementsval till deputeradekammaren. Men Gambetta angreps på det häftigaste såväl av högern som av de radikala. Han anklagades för att sträva efter diktaturen och bringa landet i krig med anledning av den egyptiska frågan, och yttersta vänstern fördömde hans "opportunism", som ansågs som ett avfall från de republikanska principerna. Gambetta led därför ett nederlag i deputeradekammaren rörande listvalen 26 januari 1882 och avgick därför jämte hela ministären. ==Senare karriär== Genom sitt inflytande i deputeradekammaren utövade han dock alltjämt stor makt, och de följande regeringarna var i hög grad beroende av Gambettas understöd. [[Charles Louis de Sauleses de Freycinet|Freycinet]]s fall (6 augusti 1882) var till stor del hans verk, och efterträdaren [[Charles Théodore Eugène Duclerc|Duclerc]] stödde sig h. o. h. på Gambetta. Man föreställde sig därför alltmera allmänt, att han skulle återtaga makten, när en häftig sjukdom hastigt ändade hans liv. Statyer av Gambetta har rests i [[Cahors]] och Paris, och 1891 uppsattes på hans förra egendom, nära huset, där han avled, ett av invånarna i [[Elsass-Lothringen]] stiftat minnesmärke, i vilket hans hjärta inlades. Gambettas ''Discours et plaidoyers politiques'' utgavs i 10 band 1880-84, hans ''Dépêches etc.'' i 2 band 1886-92. ==Externa länkar== {{commons|Kategori:Léon Gambetta}} ==Källor== {{ugglan|artikel=Gambetta|url=http://runeberg.org/nfbi/0360.html}} {{DEFAULTSORT:Gambetta, Leon Michel}}<!-- ingen accent --> [[Kategori:Frankrikes regeringschefer]] [[Kategori:Franska politiker]] [[Kategori:Födda 1832]] [[Kategori:Avlidna 1882]] [[Kategori:Män]] [[br:Léon Gambetta]] [[cs:Léon Gambetta]] [[da:Léon Gambetta]] [[de:Léon Gambetta]] [[en:Léon Gambetta]] [[es:Léon Gambetta]] [[fi:Léon Gambetta]] [[fr:Léon Gambetta]] [[he:לאון גמבטה]] [[it:Léon Gambetta]] [[ko:레옹 강베타]] [[la:Leo Gambetta]] [[nl:Léon Gambetta]] [[no:Léon Gambetta]] [[oc:Leon Gambetta]] [[pl:Léon Gambetta]] [[pt:Léon Gambetta]] [[ro:Léon Gambetta]] [[ru:Гамбетта, Леон Мишель]] [[zh:莱昂·甘必大]]

Tillbaka till Léon Gambetta.