Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>'''Konjunktiv''' är ett [[grammatisk]]t [[modus]]. Konjunktivens ursprungliga huvudfunktion var som predikat i vissa [[bisats|bisatser]] som har med hypotetiska och möjliga förhållanden att göra. I de [[germanska språk|germanska]]- och [[romanska språk]]en har dock konjunktiven även övertagit funktioner från det försvunna moduset [[optativ]], vilket man kan använda även i [[huvudsats]]er och som uttrycker talarens önskan, indirekta uppmaning eller syn på vad som vore lämpligast. ==Konjunktiv i svenska== Konjunktivet är i [[svenska]]n på stark utgång. I modern svenska förekommer konjunktiven främst i vissa stelnade uttryck. Några exempel (i [[presens]] konjunktiv) är: *Leve Sverige! *Prisad vare Herren! *Jag ska banne mig... *Rädde sig den som rädda sig kan! *Bevare mig väl. *Det vete katten. *Det vete fåglarna. Det finns två andra modus i svenskan: [[indikativ]] och [[imperativ]]. Konjunktiven förekommer i två [[tempus]]: presens och [[imperfekt]]. I dagens svenska är presens konjunktiv, i den mån det förekommer, oftast använt just i den optativa funktionen. Ett exempel är "Gud välsigne er", som kan omskrivas med det modala hjälpverbet "må" till "Må Gud välsigna er". (Egentligen antar dock "må" just formen presens konjunktiv i sådana situationer; för verb med infinitivslut på tryckstark [[vokal]] är presens konjunktiv nämligen identisk med infinitiven.) I satsen "vare därmed hur som helst" är dock verbet i en potential funktion, som anger möjligheten: "det kan vara hur som helst med det". "Måtte", "bör" och ibland "ska" är andra hjälpverb som kan användas vid omskrivningar av presens konjunktiv-satser. Imperfekt konjunktiv (även kallat "[[preteritum]] konjunktiv") har dock inte längre någon optativ funktion, utan viss ursprunglig konjunktiv samt, framför allt, funktion som konditionalisform. Exempel på det senare är "Om du ''vore'' här, skulle jag kyssa dig". Traditionell att-satskonjunktiv förekommer endast efter verbet "önska": "Jag önskar att du ''vore'' här". Som synes är formen inte nödvändigtvis knuten till dåtid. Kategorin bär sitt namn mer av traditionella och etymologiska skäl. De flesta svenska verb slutar i [[infinitiv]] ([[aktivum]]) på trycksvagt -a. Presens konjunktiv av dessa verb bildas genom att a:et byts ut mot ett e: lev''a''&nbsp;→&nbsp;lev''e''. För övriga svenska verb, vilka slutar på tryckstark vokal, används ingen ändelse, till exempel "Ske din vilja" (verbets ''e'' tillhör här stammen). Imperfekt konjunktiv existerar som särskild form endast hos fjärde deklinationens verb, de så kallade "[[starka verb]]en". Även här används e-suffix, men det till en speciell rot som imperfekt konjunktiv delade med de gamla pluralisformerna för dåtid. För de allra flesta av dessa verb är den stammen identisk med den "vanliga" imperfekt-/preteritumstammen, men om denna har ''a'' som stamvokal används en annan stam, vilken oftast är [[supinum]]stammen. Imperfekt konjunktiv av "springa" heter således inte "sprange" utan "sprunge". Vissa verb använder dock en särskild stam just för imperfekt konjunktiv och de gamla plurala dåtidsformerna. Det gäller även "gå" och "få". Dessa stammar lyder: *vor- (vara) (''voro'', ''vore'') *fing- (få) (''fingo'', ''finge'') *ging- (gå) (''gingo'', ''ginge'') *båd- (be) (''bådo'', ''både'') *gåv- (ge/giva) (''gåvo'', ''gåve'') Den överlägset mest använda konjunktiven i modern svenska är förstås "vore". Ibland kan vi även möta ett enstaka "finge", "funnes", "såge" eller "bleve" hos somliga språkanvändare. Märk också att formen "kunde" är preteritum konjunktiv, men där formsammanfall skett med preteritum indikativ. ==Konjunktiv i romanska språk== I samtliga [[romanska språk]] är konjunktiv vanligt förekommande. ===Konjunktiv i franska === Konjunktiv i franska (''le subjonctif'') förekommer i fyra tempus: presens, passé, imperfekt och pluskvamperfekt. I [[franska]] är konjunktiv, med vissa undantag, obligatoriskt i bisatser som följer efter que-satser som ger uttryck för vilja, önskan, känsla, osäkerhet eller nödvändighet. Vissa negerande uttryck följs även av konjunktiv. I franska har presens konjunktiv tagit över imperfekt konjunktiv i talat språk. Några exempel på konjunktiv i franska * ''Il <u>vient</u>.'' - Han kommer. * ''Je veux qu'il <u>vienne</u>.'' - Jag vill att han kommer. * ''Tu <u>finis</u>.'' - Du slutar. * ''Il est nécessaire que tu <u>finisses</u>.'' - Du måste sluta. * ''Il <u>vit</u>.'' - Han lever. * ''Il faut qu'il <u>vive</u>.'' - Han måste leva. I huvudsatser förekommer konjunktiv endast i särskilda uttryck: * ''<u>Vive</u> la reine!'' - Leve drottningen! {{Tempus}} [[Kategori:Tempus Aspekt Modus]] [[cs:Konjunktiv]] [[da:Konjunktiv]] [[de:Konjunktiv]] [[en:Subjunctive mood]] [[eo:Subjunktivo]] [[es:Modo subjuntivo]] [[fi:Subjunktiivi]] [[fr:Subjonctif]] [[hr:Hrvatski konjunktiv, aorist i kondicional]] [[hu:Kötőmód]] [[is:Viðtengingarháttur]] [[it:Congiuntivo]] [[ja:接続法]] [[la:Coniunctivus]] [[nl:Aanvoegende wijs]] [[no:Konjunktiv]] [[pl:Tryb łączący]] [[pt:Modo Subjuntivo]] [[ro:Conjunctiv]] [[ru:Сослагательное наклонение]] [[zh:虛擬語氣]]

Tillbaka till Konjunktiv.