Jakob Frese

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>'''Jakob Frese''', född [[21 augusti]] [[1691]] i [[Viborg]] död, ogift, [[31 augusti]] [[1729]] i [[Stockholm]], var en finländsk [[skald]]. 

Hans föräldrar var [[rådman|råd-]] och [[handelsman]]nen Joakim Frese och Barbara Ruuth. Han inskrevs [[1703]] som [[student]] vid [[Kungliga Akademien|Åbo universitet]], där han började sitt [[författarskap]] med [[tillfällesdikt]]er. Han överflyttade, antagligen [[1711]], till [[Stockholm]], där han tjänstgjorde som [[extra ordinarie]] [[kanslist]] vid [[kungliga kansliet]]. [[1714]] erhöll han [[fullmakt]] som [[sekreterare]] vid amiral [[Lillie]]s [[eskader]], men [[anställning|tjänst]]en indrogs av [[ständerna]], innan Frese hann tillträda den. 

Vid det samkväm, som den [[28 januari]] [[1715]] ägde rum på [[Riddarhuset]] till firande av [[Karl XII]]:s hemkomst, var Frese festskald; hans tal bär titeln "Echo å Sweriges allmänna frögde-qväden" och är varmare, enklare än den vanliga dåtidsretoriken. Samma år blev han av [[guvernör]]en i [[Skåne]], [[Jacob Burensköld]], kallad till [[handsekreterare]], en beställning, som upphörde redan den [[1 juni]] [[1716]], då guvernören fick [[avsked]]. Frese återinträdde i kansliet och [[befordran|befordrades]] [[1719]] till kanslist vid den nyinrättade [[civilexpeditionen]]. Redan vid unga år hade han angripits av "en svår och häftig skälfvesot", som årligen återkom och från [[1724]] tilltog i våldsamhet och av vilken han efter långvariga plågor rycktes bort. 

Utom tillfällesdikter lät Frese trycka "Andelige och werldslige dikter" (1726), "Korta sedeläror och sedetillämpningar" (samma år), korta prosafabler, "Passionstankar" (1728) och "Någre poetiske samblingar" (samma år). I dessa [[dikt]]er visar sig Frese som en [[lyriker]] av utpräglat subjektiv art. Han utgick ifrån de vid hans debut tongivande skalderna, särskilt [[Johan Runius|Runius]], vilken han efterliknade i [[skämt]]samma och [[ordlek]]ande tillfällighetsverser. Så småningom fann han likväl ett eget uttryckssätt i skildringen av sitt eget inre. Dels hans eget gry, dels hans livs bekymmer och sorger förlänade åt hans diktning det vemodiga, blida, resignerade drag, som utmärker särskilt hans "Vårbetraktelser" och som ansetts förena honom med [[Gustaf Filip Creutz|Creutz]], [[Frans Michael Franzén|Franzén]] och andra finländska skalder. 

Påverkad av den samtida [[pietism|pietistiska riktningen]], gav Frese i sina [[andlig]]a dikter uttryck för en innerligare [[religiös]] uppfattning, ett personligare religiöst liv än den tidigare svenska [[psalm]]diktningen i allmänhet hade ägt. Hans naturstämningar är veka och behagliga. Beundrare av Karl XII, hyllade han i sin tidigare alstring [[krigarkungen]] för att sedermera bli en övertygad [[förkunnare]] av [[fred]]ens nödvändighet och välsignelser. I detta, liksom i sin subjektivitet och sin konstnärligt utarbetade, välljudande och uttrycksfulla form, visar sig Frese som en övergångsförfattare. 

Under den tid i vår [[litteraturhistoria]], som ligger mellan [[Georg Stiernhielm|Stiernhielm]] och [[Olof von Dalin|Dalin]], har Frese ansetts vara en av de få, som förtjänar namnet skald i detta ords verkliga betydelse. Hans dikter är av såväl religiöst som världsligt innehåll. Genom hans sånger, som i allmänhet utmärker sig för naturlighet, täckhet och ett oskuldsfullt behag, går en grundton av mild klagan, from försakelse och längtan från jorden. Vad som i väsentlig grad höjer Frese över mängden av sina samtida är det vårdade språket, i vilket han, liksom i känslans innerlighet, kan anses som en förebådare för sina landsmän, Creutz och Franzén.

==Bibliografi (urval)==

"Valda skrifter" av Jakob Frese utgavs av [[Per Adolf Sondén]] [[1826]]. 

{{ugglan}}

{{SBH}}

{{STANDARDSORTERING:Frese, Jakob}}

[[Kategori:Födda 1691]]
[[Kategori:Avlidna 1729]]
[[Kategori:Svenskspråkiga poeter]]
[[Kategori:Finländska poeter]]
[[Kategori:Svenska poeter]]
[[Kategori:Svenskspråkiga författare]]
[[Kategori:Finländska författare]]
[[Kategori:Svenska författare]]
[[Kategori:Män]]