Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>[[Fil:Habib Bourgiba 1961.jpg|miniatyr|höger|Habib Bourguiba 1961.]] '''Habib Ben Ali Bourguiba''' ([[arabiska]]: حبيب بورقيبة Ḥabīb Būrqība), född [[3 augusti]] [[1903]] i [[Monastir]], i det koloniala [[Tunisien]], död där [[6 april]] [[2000]], var en tunisisk statsman, och det självständiga Tunisiens förste [[president]] ([[1957]] - [[1987]]). Han efterträddes 1987 av [[Zine El Abidine Ben Ali]], som avsatte honom i en [[statskupp]]. Bourguiba företrädde [[arabisk nationalism|den arabiska nationalismen]], i strid emot den [[socialistisk]]a [[panarabism]]en som [[Baathpartiet]] stod för.<ref>Erling Bjöl, ''Världshistorien efter 1945 3 revolutionens och svältens tid'', Stockholm: Bonniers och Utrikespolitiska Institutet, 1973, s. 304</ref> Under nästan alla av Bourguibas trettio år som president, var Tunisien en [[enpartistat]]. Hans politik brukar kallas "tunisisk socialism" eller "bourguibism". I dess dödsruna över honom, kallade [[BBC]] Bourguiba för "Tunisiens fader".<ref>[http://news.bbc.co.uk/1/hi/obituaries/703907.stm BBC, Obituaries: "Habib Bourguiba: Father of Tunisia"], 6 april 2000</ref> == Uppväxt och studentår== Yngst av åtta syskon, föddes Habib Bourguiba 1903 i staden Monastir, som ligger söder om [[Tunis]]. Han gick i skola i Tunis vid den berömda Collège Sadiki, och därefter vid Lycée Carnot. 1924 tog han en [[kandidatexamen]], och begav sig till [[universitetet i Paris]] för studier i [[juridik]] och [[statsvetenskap]]. I Paris mötte han Mathilde Lorrain, som var hans inneboende, och som han gifte sig med 1927. == Karriären tar sin början == Samma år som Bourguiba tog examen i juridik och statsvetenskap, [[1928]], återvände han med sin nybildade familj till Tunisien där han omdelbart drogs in på den politiska arenan genom att medverka i två [[tidning]]ar, ''l’Etendard Tunisien'' ("Tunisiska flaggan") och ''Sawt At-Tunisi'' ("Den tunisiska rösten"). [[1931]] åtalade de franska koloniala myndigheterna honom för "[[uppvigling]] till [[ras]]hat". Till följd av detta startade Bourguiba en militant tidning, ''L’Action Tunisienne'', varmed han lade grogrunden för aktioner mot kolonialmakten. == Neo-Destour == Som medlem av den verkställande kommittén av [[Destourpariet]], började Bourguiba allt mera känna sig främmande inför de visioner som företräddes av huvudriktningen inom partiet. Detta kulminerade i Monastirincidenten [[8 augusti]] [[1933]] då en tunisisk begravning ägde rum. Bourguiba avgick efter påtryckningar från kommittén, vilket ledde till att han bildade partiet [[Neo-Destour]] ("Ny författning") i [[Ksar Hellal]] den [[2 mars]] [[1934]], där han själv blev generalsekreterare för dess politiska byrå. Från och med dess reste Bourguiba kors och tvärs genom landet för att värva tunisier från landsbygden och därigenom skapa en folkligt förankrad bas för sitt nybildade parti, varmed han inom två år lyckades bilda mer än 400 [[cell]]er av Neo-Destour. == Kolonialmaktens svar == I september [[1934]], beordrade representanten för kolonalmakten, Peyrouton, att Bourguiba skulle fängslas i Borj-Leboeuf, en avlägsen plats vid gränsen till [[Saharaöknen]]. Där kvarhölls han till april [[1936]], då han släpptes med de flesta av sina medfångar. Efter det omtalade folkupproret [[9 april]] [[1938]], när koloniala trupper öppnade eld mot demonstranter med följd att hundratals civila dödades och skadades, fängslades Bourguiba än en gång, den [[10 juni]] [[1939]], samman med en militant grupp, för statsfientlig agitation, hot mot dess säkerhet, och uppvigling till [[inbördeskrig]]. == Andra världskriget == När [[andra världskriget]] bröt ut, förflyttades Bourguiba till Teboursoukfängelset, och sedan, i maj [[1940]], till Haut Fort Saint Nicholas i närheten av [[Marseille]], där han befann sig till den [[18 november]] [[1942]] då han fördes till Fort Montluc i [[Lyon]]. Sedan hamnade han på Fort Vancia i [[Ain]], men tyskarna släppte honom och tog honom till Chalons-sur-Saône. I en manöver av [[Nazityskland]] och det [[fascistisk]]a [[Italien]] för att få Bourguibas stöd, emottogs han som en statsman i [[Rom]] i januari [[1943]], men till ingen gagn: den italienska [[utrikesminister]]n försökte förgäves få ett officiellt uttalande av honom för deras sak. På kvällen för hans hemresa gick han med på att hålla ett tal till det tunisiska folket i Radio Bari, i vilket han varnade dem för "varje aptitretare". Vid återkomsten till Tunis den [[7 april]] [[1943]] såg han till att ett meddelande som han hade gett [[1942]] under tiden i fängelset nådde folket och de militanta grupperna, om att Tyskland var dömd att förlora kriget och att Tunisiens självständighet endast kunde erhållas efter en seger av de [[allierade]]. Han betonade sitt ställningstagande genom att säga att detta var en fråga på liv och död för Tunisien. Att Bourguiba stött Frankrike mot [[axelmakterna]] visade sig vara en strategisk framgång på moralisk grund. När [[fackförening]]ar tilläts efter kriget, och han knöt dessa till partiet, lades ytterligare en central grundbult för den kommande segern.<ref>[[Albert Hourani]], ''De arabiska folkens historia'', Lund: Alhambra, 1992, engelskt original 1991, s. 413</ref> == Kamp för självständighet == Efter andra världskrigets slut, kom Bourguiba, efter flera fruktlösa försök till att öppna upp en dialog med de franska myndigheterna, till slutsatsen att Tunisiens sak måste bli uppmärksammad av världsopinionen. I mars [[1945]] lämnade han i hemlighet Sfax med en liten fiskebåt, och styrde iväg mot [[Libyen]], och därifrån begav han sig till fots och med [[kamel]] till [[Kairo]], som han använde som bas för sin internationella aktivitet. Där tog han del i uppförandet av Större Maghrebkontoret. Löpande reste han till andra arabiska länder, medlemmar av den nybildade [[Arabförbundet]], [[Europa]], [[Asien]] och [[USA]] för att framhålla Tunisiens begäran om självständighet, och mötte flera högre och inflytelserika personer i syfte att bistås i sin strävan. Den [[8 september]] [[1949]] återvände Bourguiba till [[Tunis]] och att återbilda sitt parti och återupptaga direktkontakten med folket genom att besöka små städer och byar i hela landet. I april [[1950]] lade han fram ett sjupunktsprogram för hur Tunisien skulle uppnå direkt [[självstyre]] och fullständig [[självständighet]] skulle nås, som led på vägen till att utropa en oavhängig [[stat]]. Under en andra rundresa han företog [[1951]], propagerade han för sitt program på internationell nivå. När den franska regeringen vägrade ge efter för nationella anspråk, hårdnade Bourguibas ståndpunkt och han uppmanade till totalt motstånd och allmänt [[uppror]]. Detta ledde till att han arresterades den [[18 januari]] [[1952]]. Arresteringen åtföljdes av att hans uppmaning hörsammades av tunisierna då en motståndsrörelse började agera. Motståndsrörelsen mötte våldsamt svar från européerna, men striden mellan kolonialister och tunisier blev lugnare än de samtida upproren i övriga [[Maghreb]].<ref>Albert Hourani, a.a., s. 414</ref> [[Pierre Mendès-France]] blev [[1954]] [[Lista över Frankrikes premiärministrar|Frankrikes premiärminister]]; hans inställning till den franska kolonialpolitiken öppnade vägen för Tunisiens självstyre. [[1 juni]] [[1955]] kunde Bourguiba komma hem igen. Det "interna självständighetsavtalet" var ett stort steg mot fullständig självständighet. Efter flera havererade förhandlingar, utropades Tunisiens självständighet den [[20 mars]] [[1956]] med Habib Bourguiba som ordförande för Konstituerande Nationalförsamlingen, och han utsågs till [[premiärminister]]. == Presidentskap och "tunisisk socialism"== Den [[25 juli]] [[1957]] utropades [[republik]] varmed kung [[Muhammad VIII al-Amin]] avsattes, [[monarki]]n avskaffades och Bourguiba erkändes [[suveränitet]]en som president av repuliken. Bourguibas långa presidentskap kom att forma den tunisiska enpartistaten och [[nation]]en. Samtidigt som Bourguiba blev president, sökte andra länder i [[Maghreb]] [[självständighet]] från kolonialmakten Frankrike, och i sin nationalistiska arabism stödde han [[gerilla]]n i bland annat [[Algeriet]] under [[Självständighetskriget i Algeriet|deras självständighetskrig]]. Detta ledde till en svår konflikt med [[Frankrike]], och när Bourguiba i juli [[1961]] krävde att de skulle utrymma den franska flottbasen i tunisiska [[Bizerte]] utbröt strider med hundratals döda som följd. Frågan gick upp i [[FN:s säkerhetsråd]], och generalsekreterare [[Dag Hammarskjöld]] begav sig den [[24 juli]] 1961 personligen till Tunisien för förhandlingar med Bourguiba, varför Frankrike bröt samarbetet med [[FN]] i frågan; när [[FN:s generalförsamling]] samlades i en särskild session om Bizerte uteblev Frankrike. Den [[26 augusti]] röstade generalförsamlingen till Tunisiens förmån.<ref>''När Var Hur 1962'', s. 67-71</ref> Frankrike började ta hem sina trupper därifrån den [[28 juni]] [[1962]], och Bourguiba meddelade i juli det året att konflikten var över.<ref>Anno 62, s. 102, 108</ref> Till en början förde Bourguiba en ekonomisk politik med liberala förtecken, men [[stagnation]] präglade ekonomin. Att avkolonisera landet, att bygga upp en egen statsorganisation, offentlig sektor och förvaltning, samt att utbilda en [[ämbetsman]]nakår, ansågs vara mer primära frågor än ekonomin. När det franska koloniala inflytandet försvann, befann sig Tunisien praktiskt taget i samma utvecklingsfas som [[medeltiden]], och till Bourguibas framgångar hör att han förde landet in i [[1900-talet]].<ref>[http://news.bbc.co.uk/1/hi/obituaries/703907.stm BBC, Obituaries: "Habib Bourguiba: Father of Tunisia"], 6 april 2000</ref> Eftersom hans ekonomi visade sig vara dysfunktionell, tog han intryck av fackföreningsmannen [[Ahmed Ben Salah]]s idéer om en tunisisk [[planekonomi]], och sökte med [[kollektivisering]] reda ut det svåra läget inom [[jordbruk]]et.<ref>Erling Bjöl, ''Världshistorien efter 1945 3 revolutionens och svältens tid'', Stockholm: Bonniers och Utrikespolitiska Institutet, 1973, s. 317 f</ref> Efter detta misslyckade ekonomiska experimentet, som avlöpte med att Ben Salah fängslades, införde Bourguiba [[1969]] igen en mer [[liberal]] marknadsekonomisk politik, under premiärminister [[Hédi Nouira]]. Denna period varade i tio år, under vilket landet såg en ökning av medelstora privata företag och bildandet av privatägda sammanslutningar. Med västerländsk terminologi kan Bourguibas ideologi vara svårdefinierad och synas motsägelsefull, men går från åtminstone 1960-talet, då [[Neo-Destour]] ombildades till [[Parti Socialite Destourien]], under beteckningen "tunisisk socialism" eller "bourguibism". Han bedrev, liksom [[Nasser]], huvudsakligen en centraliserad [[planhushållning]], sökte både [[sekularisering]] och ett samhälle på [[islam]]isk grund, där de nationella intressena alltid var överställda ideologiska måsten eller statiska modeller. Bourguibas styrelsesätt brukar betecknas som "auktoritärt" och stundom "brutalt",<ref>Bonniers lexikon band 20, s. 106</ref> landet var en enpartistat fram till [[1981]], och genom denna maktkoncentration blev [[demokrati]]n och, efter hand, politikens folkliga förankring svårt eftersatta.<ref>[http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/62706 Sveriges regering: Information om Tunisien]</ref> Bourguiba jämförs ofta med den turkiske [[Mustafa Kemal Atatürk]] för den [[västblocket|västorienterade]] politik som han förde på internationell front under [[kalla kriget]], då han knöt landet nära [[USA]], dock utan att överge den [[arabisk nationalism|arabisk-nationalistiska]] ramen som [[arabvärlden]] gemensamt höll sig till, så när som på de fåtaliga länder som anammade [[panarabism]]en. Bourguibas nationalistiska arabism skilde sig på flera punkter från hur [[arabism]]en förstods av framför allt [[Egypten]], vilken även inbegrep att han motsatte sig Egyptens periodvis ledande ställning i Arabvärlden.<ref>Albert Hourani, a.a., s. 465</ref> I mars [[1965]] höll han det så kallade Jerikotalet, och förordade en långvarig och varaktig fred mellan [[palestinier]] och [[Israel]] på [[FN-resolution]]ers grundval. Han intog en markant särställning gentemot övriga arabiska och muslimska länder beträffande sin syn på kvinnans rättigheter. Han förbjöd [[polygami]] och legaliserade [[skilsmässa]]. Dessutom höjde han åldern för när flickor får gifta sig, till 17 år. [[1980]] tog han emellertid ställning i arabisk riktning, genom att tillåta [[PLO]] att verka från Tunis, sedan den organisationen fördrivits från [[Beirut]] under [[Libanesiska inbördeskriget]]. Sammantaget uppfattades Bourguiba som en länk mellan stridande makter och krafter i världen, såväl i konkreta utrikespolitiska frågor, som ideologiskt. [[1974]] överraskade Bourguiba och [[Libyen]]s president [[Muamar al-Kadhafi]] världen genom att förklara att de båda länderna skulle uppgå i en stat, ''Islamiska arabrepubliken'', men planerna rann ut i sanden. I september samma år förklarades Bourguiba i stället vara Tunisiens [[president på livstid]], formellt utsedd av Tunisiens nationalförsamling.<ref>Anno 74, s. 49, 87</ref> Under [[1980-talet]], då [[flerpartisystem]] hade införts, sökte han bekämpa den uppvaknande [[islamism|islamistiska]] oppositionen som leddes av [[Nahdapartiet]]. Upprepade folkliga uppror och arbetarkonflikter uppstod under hans sista år vid makten; redan från 1970-talet demonstrerade allmänheten allt häftigare mot hans styre.<ref>[http://www.bartleby.com/65/tu/Tunisia.html "Tunisia", The Columbia Encyclopedia, Sixth Edition]</ref> [[1977]] dödades 50 personer som gjorde politiskt uppror, men sådana extrema våldsyttringar hörde till undantagen, fastän han hade en [[diktator]]s vittgående maktbefogenheter,<ref>[http://news.bbc.co.uk/1/hi/obituaries/703907.stm BBC, Obituaries: "Habib Bourguiba: Father of Tunisia"], 6 april 2000</ref> genom [[konstitution]]en som Neo-Destour författat och antagit [[1959]]. [[Dödsstraff]]et praktiserades emellertid på till exempel islamistiska grupper,<ref>Anno 87, s. 152</ref> och på en grupp om 15 rebeller vilkas strider i januari [[1980]] med hjälp av Libyen, enligt Bourguiba, dödat 40 personer.<ref>Anno 80, s. 147</ref> Det sista större utrikespolitiska beslutet som Bourguiba tog, var den [[26 mars]] [[1987]], då han bröt de [[diplomati]]ska förbindelserna med [[Iran]] för att de skulle ha bedrivit "undergrävande verksamhet" vid deras [[ambassad]] i Tunis.<ref>Anno 87, s. 152</ref> == Några mer genomgripande politiska förändringar == *Kvinnlig frigörelse *Gratis och allmän skolgång *[[Familjeplanering]] *Gratis och modern sjukvård *Bekämpning av [[analfabetism]] *[[Kollektivisering]] och [[nationalisering]] av de franska storbruken *Administrativ, finansiell och ekonomisk statsorganisation *Uppbyggnad av landets [[infrastruktur]] == Bourguiba blir avsatt == Bourguiba var president till den [[6 november]] [[1987]], då hans nyutnämnda premiärminister [[Zine El Abidine Ben Ali]] avsatte honom, med förevändningen att han uppnått hög ålder och av hälsoskäl, och sannolikt [[senilitet]].<ref>Bonniers lexikon band 20, s. 106</ref> En månad senare avskedade Ben Ali större delen av Destourpartiets ledningsgrupp, samt benådade 800 islamister som var fänglsade.<ref>Anno 87, s. 152</ref> Därefter hölls Bourguiba i hemmet i Monastir i 13 år, tills döden fritog honom den [[6 april]] [[2000]]. Han begravdes i Monastir i familjegraven den [[8 april]]. == Privatliv == [[1925]] hade Bourguiba träffat sin blivande hustru Mathilde Lorrain under sina juridikstudier vid [[Sorbonne]]. Hon [[konvertera]]de till [[islam]], och antog namnet Moufida Bourguiba. Hon födde honom en son, Habib Bourguiba junior, i april [[1927]]. På hundraårsdagen för hans födelse, [[2003]], präglades 5-[[dinar]]en med hans porträtt. == Källor == {{översatt|url=http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Habib_Bourguiba&oldid=151446194}} *[[Lars Rudebeck]], inledning och kommentarer i ''Ideologier i tredje världen'', 1969 *"Tunisien", ''Bonniers lexikon band 20'', 1997 == Noter == <references/> {{STANDARDSORTERING:Bourguiba}} {{Link FA|fr}} [[Kategori:Födda 1903]] [[Kategori:Avlidna 2000]] [[Kategori:Tunisiens presidenter]] [[Kategori:Män]] [[ar:الحبيب بورقيبة]] [[arz:الحبيب بورقيبه]] [[ca:Habib Burguiba]] [[cs:Habib Bourguiba]] [[cy:Habib Bourguiba]] [[da:Habib Bourguiba]] [[de:Habib Bourguiba]] [[en:Habib Bourguiba]] [[es:Habib Burguiba]] [[fi:Habib Bourguiba]] [[fr:Habib Bourguiba]] [[he:חביב בורגיבה]] [[hr:Habib Bourguiba]] [[id:Habib Burquibah]] [[it:Habib Bourguiba]] [[ja:ハビーブ・ブルギーバ]] [[la:Habib Bourguiba]] [[nl:Habib Bourguiba]] [[nn:Habib Bourguiba]] [[no:Habib Bourguiba]] [[pl:Habib Burgiba]] [[pt:Habib Bourguiba]] [[ru:Бургиба, Хабиб]] [[sl:Habib Bourguiba]] [[tg:Ҳабиб Боургуиба]] [[tr:Habib Burgiba]] [[ur:حبیب بورقیبہ]] [[vi:Habib Bourguiba]] [[zh:哈比卜·布尔吉巴]]

Tillbaka till Habib Bourguiba.