Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude> {{Infobox Helgon |namn=Sankt Gregorios av Nazianzos |födelsedatum=[[329]] |dödsdatum=[[25 januari]] [[390]] |helgondag=[[Romersk-katolska kyrkan]]: [[2 januari]]<br />[[Östortodoxa kyrkan]] och [[Östkatolska kyrkan]]: [[25 januari]] |vördas_inom=[[Östliga kristenheten]] och [[västliga kristenheten]] |bild=Gregor-Chora.jpg |bildstorlek=200px |bildtext=Gregorios teologen<br />fresk från Kariye Camii, Istanbul |födelseplats=[[Arianzos]], [[Kappadokien]] |dödsplats=[[Arianzos]], [[Kappadokien]] |titel=Teolog, Kyrkolärare, Hierark, Kappadokisk fader, Ekumenisk lärare |saligförklarad_datum= |saligförklarad_plats= |saligförklarad_av= |helgonförklarad_datum= |helgonförklarad_plats= |helgonförklarad_av= |lärarförklarad_datum=[[1568]] |lärarförklarad_plats= |lärarförklarad_av=[[Pius V]] |attribut=Klädd som biskop med [[evangeliet]] eller en [[bokrulle]] i handen, som asket med långt skägg. |skyddshelgon_för=doktor av teologi |helgedom=Sankt Georgkatedralen i [[Fanar]] }} '''Gregorios av Nazianzos''' eller ''Gregorios Teologen'', född [[329]], död [[25 januari]] [[390]], var en grekisk [[biskop]] och [[kyrkofader]]; [[helgon]] inom inom [[Romersk-katolska kyrkan|Romersk-katolska]]- och [[Ortodoxa kyrkan]] med festdag 2 januari (västkyrkan), 25 januari (östkyrkan). Av många betraktas han som den skickligaste retorikern under [[kyrkofader|patrisiska eran]].<ref>McGuckin, John (2001) ''Saint Gregory of Nazianzus: An Intellectual Biography'', Crestwood, NY, p. xxi.</ref> Såsom klassiskt skolad talare och filosof, införlivade han [[hellenism]]en i den tidiga kyrkan, varmed han grundade den bysantinska teologins och ecklesiastikens paradigm.<ref>McGuckin (2001), p. xxiv.</ref> Gregorios utövade stort inflytande på utformningen av [[treenigheten|treenighetsläran]] bland både grekiska och latinska teologer, och är ihågkommen som ”treenighetens teolog”. Mycket av hans arbete fortsätter påverka modern teologi, i synnerhet med avseende på förhållandet mellan de tre personerna i treenigheten. Tillsammans med de två bröderna, [[Basileios den store]] och [[Gregorios av Nyssa]], är han känd som en av [[de kappadokiska fäderna]]. I både den [[östkyrkan|östliga]] och den [[västkyrkan|västliga kristenheten]] betraktas Gregorios som helgon. Den [[romersk-katolska kyrkan]] erkänner honom som [[kyrkolärare]]; den [[östortodoxa kyrkan]] och de [[östkatolska kyrkorna]] vördar honom som en av [[de tre heliga hierarkerna]], samman med [[Basileios den store]] och [[Johannes Chrysostomos]]. ==Biografi== ===Uppväxt och utbildning=== Gregorios föddes i [[Arianzos]], i närheten av[[ Nazianzos]], i sydvästra [[Kappadokien]].<ref>Ruether, Rosemary Radford. ''Gregory of Nazianzus: Rhetor and Philosopher'', (Oxford University Press, 1969), p. 18.</ref> Hans föräldrar, [[Gregorios av Nazianzos den äldre]] och [[Nonna av Nazianzos]], var välbärgade markägare. År 325 omvände Nonna sin make till [[kristendom]]en; han blev med tiden vigd till [[biskop]] av Nazianzos, år 328 eller 329.<ref>McGuckin (2001), p. vii</ref> Den unge Gregorios, och hans bror [[Caesarios av Nazianzos]], fick deras första undervisning i hemmet av släktingen Amphylokhios. Gregorios fortsatte med högre studier i [[retorik]] och [[filosofi]] i Nazianzos, [[Caesarea]], [[Alexandria]] och [[Aten]]. Under tiden i Aten blev han god vän med sin kurskamrat [[Basileios den store]], och stiftade också bekantskap med Julianus, som sedermera skulle bli kejsare och bli känd under namnet [[Julianus Apostata]].<ref>Ruether (1969), pp. 19, 25.</ref> I Aten studerade Gregorios för de berömda retorikerna [[Himerios]] och [[Proaeresios]].<ref>Hunter-Blair, D.O. Artikel i ''The Catholic Encyclopedia'' om Gregorios av Nazianzos (Robert Appleton Co, 1910), sidan läst april 2007</ref> Medan han slutförde sin utbildning undervisade han i retorik en kort period. ===Prästskap=== År 361 återvände Gregorios till Nazianzos och ordinerades till [[presbyter]] av sin far, som ville att han skulle assistera honom i vården om traktens kristna.<ref>McGuckin (2001), pp. 99–102.</ref> Den yngre Gregorios, som hade övervägt att leva som [[munk]], besvarade faderns beslut att tvinga honom välja mellan prästskap och enslighet genom att kalla det för ”en tyrannisk handling”.<ref>Ruether, (1969), p. 32. Citatet från [[Migne]], J.P. (ed), ''Patrologiae Graecae'', (1857–1866), 37.1053, ''Carm. de vita sua'', l.345 </ref> Efter några dagar lämnade han hemmet, och mötte Basileios i [[Annesoi]] där de båda började leva som [[asket]]er.<ref>McGuckin (2001), p. 102.</ref> Basileios försökte dock övertala honom att assistera fadern, vilket han gjorde året därpå. När han ankom till Nazianzos fann Gregorios den kristna församlingen splittrad av teologiska skiljaktigheter och fadern stod anklagad för [[kätteri]] av lokala munkar.<ref>McGuckin (2001), p. 107.</ref> Gregorios hjälpte till att läka klyftan med en kombination av personlig [[diplomati]] och retorik. Vid det laget hade kejsar Julianus offentligt utropat sig som motståndare till kristendomen.<ref>McGuckin (2001), p. 115.</ref> Som svar på kejsarens avvisande av den kristna tron, framställde Gregorios sina ''Invektiv mot Julianus'' mellan åren 362 och 363. Med sin ringaktning av kejsarens moral och förstånd hävdar ''Invektiven'' att kristendomen genom [[kärlek]] och tålamod kommer att övervinna otillräckliga ledare som Julianus. Denna händelseutveckling beskrivs av Gregorios som den offentliga yttringen av deifikationen (''[[theosis]]''), vilken leder till en andlig upphöjelse och mystisk förening med Gud.<ref>McGuckin (2001), p. 121.</ref> Julianus skulle senare, år 362, svara med våldsamma anklagelser mot Gregorios och andra kristna kritiker; kejsaren ägnade sig dock de närmaste åren åt sina fälttåg mot perserna.<ref>McGuckin (2001), pp. 125–126.</ref> I och med kejsarens död försvann hotet om förföljelse för Gregorios och Östkyrkan, enär den nya kejsaren [[Jovianus]] var en svuren kristen som stödde kyrkan.<ref>McGuckin (2001), p. 130.</ref> Gregorios tillbringade de närmast följande åren med att bekämpa [[arianism]]en, som hotade att dela Kappadokien. I denna laddade omgivning försonades Gregorios å Basileios vägnar med biskop [[Eusebios av Caesarea]].<ref>McGuckin (2001), p. 138–142.</ref> De två vännerna gick in i fas av nära broderligt samarbete när de antog den stora utmaningen som mötte dem i kyrkan i Caesarea när luttrade arianska teologer och retoriker anlände dit.<ref name=McGuckin143>McGuckin (2001), p. 143.</ref> Gregorios och Basileios stärkte sina ställningar i de följande offentliga debatterna, vilka övervakades av kejsar Valens. Framgången säkerställde att de skulle göra sig en framtid inom kyrkoförvaltningen.<ref name="McGuckin143" /> Basileios, som länge sneglat på biskopsstolen, utsågs till biskop av Caesarea i Kappadokien år 370. ===Episkopat i Sasima och Nazianzos=== Gregorios konsekrerades som biskop av [[Sasima]] år 372 av Basileios.<ref>McGuckin (2001), pp. 190–195.</ref> Detta säte hade nyligen bildats av Basileios i syfte att stärka ställningen i motsättningen med [[Anthimus]], biskop av [[Tyana]].<ref>Hunter-Blair (1910)</ref> De ambitioner som Gregorios far haft för sin son och Basileios framhärdande, övertygade Gregorios att han borde anta utnämningen trots sina egna förbehåll. Gregorios skulle senare hävda att konsekrationen pålades honom mot hans vilja av hans viljestarka far och Basileios.<ref>McGuckin (2001), pp.187–192.</ref> När Gregorios skulle beskriva sitt biskopssäte förklarade han att det inte var mycket mer än ”ytterst ryslig avkrok till håla; knappast mer än ett ställe att rasta hästar … brist på vatten, växtlighet, och sällskap av gentlemän… sådan var min kyrka i Sasima!” <ref>Gregory, svensk icke-auktoriserad översättning efter hur han citeras på engelska i ''PG'' 37.1059–1060, ''De Vita Sua'', vv. 439–446 </ref> Han gjorde mycket liten ansträngning för att förvalta sitt nya stift, och klagade till Basileios att han hade föredragit ett kontemplativt liv.<ref>Ruether (1969), pp. 38–39</ref> Slutet av året 372 återvände Gregorios till Nazianzos för att bistå sin döende far med förvaltningen av dennes biskopssäte.<ref>McGuckin (2001), p. 199.</ref> Detta satte vänskapen med Basileios på prov, när denne uppmanade honom att återvända till Sasima. Gregorios vidhöll att han inte hade någon avsikt att fortsätta vara en strategisk bricka i Basileios spel.<ref>Gallay, P. ''Grigoie de Nazianze'', (Paris: 1964), p.61. Citat från Ep. 48, PG 37.97</ref> I stället fäste Gregorios all sin uppmärksamhet vid sina plikter som [[koadjutor]] av Nazianzos. Det var här som Gregorios höll sina första stora episkopala predikningar. Efter faderns och moderns död 374 fortsatte Gregorios att förvalta stiftet Nazianzos men vägrade bli kallad biskop. Han donerade det mesta av sina ägodelar till de fattiga för att leva i försakelse och sträng avhållsamhet.<ref>Hunter-Blair, D.O. (1910)</ref> Mot slutet av år 375 drog han sig tillbaka till ett kloster i [[Seleukia]] där han stannade i tre år. Under slutet av den tiden avled hans vän Basileios. Då Gregorios hälsa förhindrade honom från att närvara vid [[begravning]]en skrev han ett gripande brev till [[Gregorios av Nyssa]] där han beklagar sorgen, samt tolv dikter tillägnade sin bortgångne vän. ===Gregorios i Konstantinopel=== Kejsar [[Valens]] avled år 378. Det var goda nyheter för dem som ville tömma inflytandet från [[arianism]]en och [[apollinarism]]en i [[Konstantinopel]], att hans efterträdare var [[Theodosios I]], en trogen understödjare av [[första konciliet i Nicaea|nicaeansk ortodoxi]].<ref>McGuckin (2001), p. 235.</ref> Det landsförvisade nicaeanska partiet återvände successivt till staden. Från sin dödsbädd hade Basileios påmint dem om Gregorios talanger, och troligen föreslog han att hans vän skulle föra den [[treenigheten|trinitarianska]] sakens talan i Konstantinopel.<ref>McGuckin (2001), pp. 235–236. Se även Orat. 43.2, PG 36.497.</ref> År 379 bad en [[synod]] i [[Antiochia]] och dess [[Meletios av Antiochia|biskop Meletios]] Gregorios att ta sig till Konstantinopel för att ta den teologiska striden och vinna staden över till den nicaeanska ortodoxin.<ref>Ruether (1969), p. 42</ref> Efter mycket tvekan gav Gregorios efter. Hans kusin Theodosia upplät en villa där han kunde bo; Gregorios omvandlade större delen av den till kyrka och kallade den Anastasia, ”en skådeplats för trons återuppståndelse”. <ref>McGuckin (2001), pp. 241. Se även [[Andra Konungaboken]] 4:8 och Orat. 26.17, PG 35.1249.</ref> Från sitt lilla kapell gav han fem kraftfulla anföranden om den nicaeanska doktrinen, förklarade treenighetens väsen och den ende [[Gud]]ens enhet.<ref>Hunter-Blair, D.O. Artikel om Gregorios av Nazianzos i ''The Catholic Encyclopedia''.</ref> När Gregorios vederlade [[Eunomion]]s förnekelse av den [[Helige anden]]s gudomlighet, framlade han följande argument: {{citat|Iakttag dessa fakta: [[Kristus]] är född, den [[Heliga anden]] är hans förelöpare. Kristus är [[döpt]], och Anden bär vittne om detta… Kristus arbetar med [[mirakler]], Anden genomför dem. Kristus uppstiger till himlen, Anden intar hans plats. Vilka stora ting finns i uppfattningen om [[Gud]] som inte står i hans makt? Vilka titlar tillskrivs Gud som inte även tillkommer Honom, förutom Född eller Ickefödd? Jag darrar när jag tänker på ett sådant överflöd av titlar, och hur många Namn de hädar vilka gör uppror mot Anden! <ref>Gregorios av Nazianzus, Or. 31:29. [http://ocafs.oca.org/FeastSaintsViewer.asp?SID=4&ID=1&FSID=100298 The Orthodox Church of America website], sidan läst 2 maj 2007; icke-auktoriserad översättning från engelska till svenska.</ref>}} Gregorios predikningar fick ett gott mottagande och tilldrog sig allt större skaror till Anastasia. I rädsla för hans popularitet beslutade hans motståndare sig för att gå till anfall. Under [[påsk]]nattens [[vigil]] år 379 drog en ariansk mobb in i kyrkan under gudstjänsten, sårade Gregorios och dödade en annan biskop. Under sin flykt från mobben fann sig Gregorios bli sviken av sin vän filosofen [[Maximos I av Konstantinopel|Maximos]]. Maximos, som ingått en hemlig allians med Petrus, biskop av Alexandria, försökte själv ta Gregorios plats och lät sig konsekreras till [[patriark av Konstantinopel|biskop av Konstantinopel]].<ref name=Ruether43>Ruether (1969), p. 43</ref> Gregorios beslutade chockad att avgå från sitt ämbete, men en trofast grupp övertalade honom att stanna och övermanna Maximos. Händelsen var genant för honom och utsatte honom för kritik såsom varande en lantlolla som inte förmådde handskas med intrigerna i storstaden.<ref name="Ruether43" /> Händelserna i Konstantinopel fortfor att göra Gregorios ställning osäker eftersom denna var så inofficiell och de arianska prästerna tagit flera betydelsefulla kyrkor i besittning. När kejsar Theodosios anlände år 380 ordnade sig saken till Gregorios fördel. I fast beslutsamhet att krossa arianismen förvisade kejsaren [[Domofilos]]. Följaktligen insattes Gregorios på biskopsstolen av Konstantinopel i Apostlakyrkan, i Domofilos ställe.<ref name= Ruether45>Ruether (1969), p. 45</ref> ===Andra ekumeniska konciliet och återkomsten till Arianzum=== [[Bild:Three Holy Hierarchs.jpg|thumb|left| [[De tre heliga hierarkerna]]: (vänster till höger:) [[Basileios den store]], [[Johannes Chrysostomos]] och Gregorios teologen.]] Theodosios ville förena imperiet ytterligare under ortodoxin, och beslutade sig för att sammankalla till ett [[koncilium]] för att lösa frågor om tro och kyrkotukt.<ref name="Ruether45" /> Gregorios hade samma inställning, att han önskade ena kristendomen. Våren [[381]] sammankallade de till [[första konciliet i Konstantinopel]], i vilket 150 östliga biskopar närvarade. När konciliets ordförande, [[Meletios av Antiochia]], avled, valdes Gregorios till att ha dennes roll att leda konciliet. Med hopp om att försona väst med öst erbjöd han sig att erkänna [[Paulinos]] som [[patriark av Antiochia]]. De egyptiska och makedonska biskoparna som hade stött konsekrationen av Maximos anläde sent till konciliet. Väl där vägrade de acceptera Gregorios ställning som överhuvud för kyrkan i Konstantinopel med förevändningen att hans flytt från [[Sasima]] [[kanonisk rätt|kanoniskt]] sett var illegitim.<ref>McGuckin (2001), pp. 358–359</ref> Gregorios var fysiskt utmattad och oroad att han skulle förlora förtroendet från biskoparna och kejsaren.<ref>McGuckin (2001), p. 359</ref> Snarare än att ivra för sin sak och riskera splittring valde han att avgå från sin post: ”Låt mig vara som Profeten [[Jona]]! Jag orsakade stormen, men jag skulle offra mig för att rädda skeppet. Tag mig och kasta mig… Jag var inte lycklig när jag uppsteg på tronen, och lycklig skulle jag stiga ner från den.”<ref>''PG'', 37.1157–9, ''Carm. de vita sua'', ll 1828–55</ref> Konciliet förvånades av hans oväntade avgång och detta dramatiska anförande till Theodosios i vilket han bad att befrias från sina uppdrag. Kejsaren rördes av hans ord och applåderade varpå han godtog avgången. Konciliet bad honom närvara än en gång för en avskedsceremoni. Gregorios använde sig av detta tillfälle för att hålla ett sista tal (Or. 42) och begav sig därefter iväg.<ref>McGuckin (2001), p. 361</ref> Tillbaka i sitt hemland Kappadokien återupptog Gregorios sitt ämbete som biskop av Nazianzos. Han tillbringade de närmast följande åren med att bemöta de lokala apollinaristiska kättarna och kämpade periodvis med sin dåliga hälsa. Han började också skriva ''De Vita Sua'', hans självbiografiska dikt.<ref>Ruether (1969), p. 50</ref> Mot slutet av år 383 var hans hälsa ett alltför stort hinder för honom att genomföra sin syssla som biskop. Efter att ha insatt [[Eulalios]] på biskopsstolen i Nazianzos drog han sig tillbaka till ensamheten i [[Arianzum]]. Efter fem fridfulla år där med familjen på hans släktegendom avled han den [[25 januari]] [[389]]. Under hela sitt liv stod Gregorios ansikte mot ansikte med svåra val. Skulle han fördjupa sig i studierna i [[retorik]] och [[filosofi]]? Skulle ett klosterliv vara mer lämpligt än ett offentligt liv som [[präst]]? Var det bättre att följa sitt eget hjärta än att följa anvisningarna från fadern och Basileios? Gregorios skrifter röjer konflikterna som både sårade och motiverade honom. Biografer brukar föreslå att det var denna dialektik som var hans bestämmelse, som utgjorde hans karaktär och ledde honom till ingivelsen att söka efter mening och sanning.<ref>Ruether (1969) diskuterar Gregorios konfliktfyllda väsen. Se p. 54 för hur hon ställer sig i frågan..</ref> ==Betydelse== [[Bild:Rublev grigoriy bogoslov.jpg|thumb|upright|[[Andrei Rublev]], ''Gregorios teologen'' (1408), Dormitionskatedralen, Vladimir.]] ===Teologi och verk i andra ämnen=== Gregorios mest särpräglade verk i [[teologi]]n kom av hans försvar av den [[första konciliet i Nicaea|nicaeanska doktrinen]] om [[treenigheten]]. Han är särskilt uppmärksammad för sina bidrag till fältet [[pneumatologi]], det vill säga teologin som behandlar den [[Heliga anden]]s väsen.<ref>Som exempel, se Michael O'Carroll, "Gregory of Nazianzus" i ''Trinitas'' (Wilmington, DE: Michael Glazier, Inc, 1987).</ref> I denna bemärkelse är Gregorios den förste att tillgripa idén om procession för att beskriva förhållandet mellan Anden och [[Gud]]omen: ”Den Helige Anden är sann [[Ande]], sannerligen framsprungen ur [[Fadern]] men inte på samma sätt som [[Sonen]], för det är inte genom [[generation]], utan genom procession, om jag nu måste mynta ett ord för klarhetens skull.”<ref>Gregorios av Nazianzos, ''Five Theological Orations'', oration fem. </ref> Fastän Gregorios inte till fullo utvecklar begreppet, är det denna uppfattning om procession som skulle forma större delen av tänkandet om den Helige anden.<ref>Se H.E.W. Turner och Francis Young, "Procession(s)" i ''The Westminster Dictionary of Christian Theology'', ed. A. Richardson & J. Bowden (Philadelphia:Westminster Press, 1983). Genom [[Augustinus]] skulle idén utvecklas i Väst till idén om dubbel procession och ge upphov till [[filioque-frågan]] som skulle orsaka splittringen mellan den östliga och den västliga kristendomen.</ref> Han lade stor vikt vid att [[Jesus]] inte upphörde vara Gud när han blev människa, inte heller att han skulle ha förlorat några av sina gudomliga attribut när han antog mänsklig natur. Vidare hävdade Gregorios att [[Kristus]] var fullt människa, och att han därför hade en mänsklig [[själ]]. Han kungjorde [[evighet]]en av den Helige anden genom att säga att den Helige andens handlingar var så att säga dolda i [[Gamla Testamentet]] men mycket mer klargjorda sedan Jesus uppstigit till himlen och den Helige anden stigit ner på jorden vid [[pingst]] i form av andeutgjutelse. I motsats till nyarianska uppfattningar att sonen är [[anomoios]] eller olik Fadern, och i motsats till [[semiarianism]]ens påstående att Sonen är [[homoiousios|homoiosios]] eller likartad Fadern, vidhöll Gregorios och de övriga [[kappadokiska fäderna]] den nicaeanska doktrinen att Sonen är [[homoousios|homoouisia]] eller konsubstantiell i förhållande till Fadern.<ref>Børtnes (2006), pp. 9–10</ref> De kappadokiska fäderna framhöll att Guds natur inte kan begripas av människan, de utvecklade ramverket till förståelsen av [[hypostas]]er, eller tre personer förenade i en Gud, och de illustrerade hur Jesus är [[eikon]] av Fadern. De förklarade begreppet [[theosis]], tron att alla kristna kan assimileras med Gud i ”imitation med den inkarnerade Sonen som modell för gudomligheten”.<ref>Børtnes (2006), p. 10</ref> Några av Gregorios teologiska alster kan, liksom hans vän [[Gregorios av Nyssa]], antyda att han stödde något slag av [[apokatastasis]], uppfattningen att Gud kommer att bringa sin skapelse i harmoni i form av Himlens kungarike.<ref>"[http://www.ccel.org/ccel/schaff/encyc01.html?term=Apocatastasis Apocatastasis]". ''New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge, Vol. I''.</ref> Detta fick några kristna universalister under sena 1800-talet, framför allt J. W. Hanson och Philip Schaff, att beskriva Gregorios som [[universalism|universalist]].<ref>Hanson, J.W. ''Universalism: The Prevailing Doctrine Of The Christian Church During Its First Five Hundred Years.'' [http://www.tentmaker.org/books/Prevailing.html#211 Chapter XV: Gregory Nazianzen]. Boston and Chicago Universalist Publishing House. 1899.</ref> Denna uppfattning om Gregorios har också många moderna teologer, sådana som John Sachs som menar att Gregorios lutade sig åt apokatastasis, men på ett tvekande och odogmatiskt sätt.<ref>Sachs, John R. “Apocatastasis in Patristic Theology.” Theological Studies. 54 (December 1993), p.632.</ref> Det råder dock ingen enighet om huruvida Gregorios verkligen är att beteckna som anhängare till apokatastasis.<ref>Se till exempel David L. Balas, "Apokatastasis" i ''The Encyclopedia of Early Christianity'', second edition, ed. Everett Ferguson (New York: Garland Publishing, 1997), som behandlar [[Gregorios av Nyssa]]s läggning utan att gå in på denne Gregorios.</ref> Bortsett från flertaliga teologiska verk är Gregorios också en av de viktigaste kristna personerna i den tidiga kristendomens litteratur, en mycket förtjänstfull talare, möjligen den störste under sin samtid,<ref>Børtnes (2006), p. 21</ref> och dessutom en mycket framstående diktare, med flera dikter om teologi och moral och några med biografiskt innehåll, om honom själv eller om hans vänner. ===Inflytande=== Gregorios yngre släkting Nichobulos blev exekutor av hans litterära produktion, och denne bevarade många av hans skrifter. En kusin, Eulalios, utgav flera av Gregorios mest anmärkningsvärda verk år 391.<ref name=McGuckinxi>McGuckin, (2001), p.xi</ref> Omkring år 400 började [[Rufinus]] översätta hans verk till latin. Allt medan Gregorios arbeten cirkulerade runt om i imperiet påverkade de det teologiska tänkandet. Hans anföranden citerades som auktoritativa vid [[konciliet i Efesos]] år 431, och år 451 titulerades han ”teologen” vid [[konciliet i Chalcedon]]<ref name="McGuckinxi" /> - en beteckning som inte använts av någon annan än [[aposteln Johannes]],<ref>Hunter-Blair, D.O. Artikel om Gregorios av Nazianzos i ''The Catholic Encyclopedia''</ref> och [[Symeon den nya teologen]]. Östortodoxa teologer anför ofta Gregorios och dessa håller honom högt som försvarare av den kristna tron. Hans bidrag till trinitariansk teologi är också inflytelserik och i detta ämne citeras han ofta av västliga teologer.<ref>Se till exempel hur 1992 års utgåva av [[Katolska kyrkans katekes]] citerar ett flertal av Gregorios anföranden.</ref> [[Paul Tillich]] ger Gregorios av Nazianzos äran för att ha ”skapat den definitiva formuleringen av treenigheten”. <ref>Tillich, Paul. ''A History of Christian Thought'', (Simon and Schuster, 1968), p. 76.</ref> ===Reliker=== Efter sin död begravdes Gregorios i Nazianzos. Hans [[reliker]] överfördes till [[Konstantinopel]] år 950, och förvarades i Apostlakyrkan. Delar av relikerna togs från Konstantinopel av [[korsriddarna]] under [[fjärde korståget]] år 1204 och hamnade i [[Rom]]. Den [[27 november]] [[2004]] återlämnades dessa och [[Johannes Chrysostomos]] dylika, till [[Istanbul]] av påve [[Johannes Paulus II]], medan [[Vatikanen]] behöll en liten del. Dessa reliker förvaras numera i Sankt Georgkatedralen i [[Fanar]].<ref>Ian Fisher, "Pope returns remains of 2 Orthodox patriarchs," ''San Diego Union-Tribune [http://www.signonsandiego.com/uniontrib/20041128/news_1n28pope.html online],'' November 28, 2004. Sidan läst 26 april 2007.</ref> ==Festdag== I det [[romerska kalendariet]] infaller Gregoiros festdag den [[2 januari]]. Tidigare firades han den [[9 maj]], ett datum som förr felaktigt togs för hans dödsdag.<ref>Calendarium Romanum (Libreria Editrice Vaticana 1969), p. 84</ref> [[Östortodoxa kyrkan]] och [[Östkatolska kyrkan]] håller två festdagar till hans åminnelse, den [[25 januari]] som han huvudfest och den [[30 januari]] firas han såsom en av [[de tre heliga hierarkerna]]. {{Kyrkofäder}} {{Kyrkolärare}} ==Bibliografi== * Gregorios av Nazianzos, ''Fem teologiska tal''. Skellefteå: Artos 2002. ISBN 91-7580-205-8 == Referenser == {{översatt|url=http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Gregory_of_Nazianzus&oldid=245098625}} ===Noter=== <div style="height:250px;overflow:auto;"> <references/> </div> ===Källor=== *{{cite book | last = Børtnes | first = Jostein | authorlink = | coauthors = Tomas Hägg | title = Gregory of Nazianzus: Images and Reflections | publisher = Museum Tusculanum Press | year = 2006 | location = Köpenhamn | isbn = 87-635-0386-7 }} *"St. Gregory of Nazianzus" i 1913 års utgåva av ''Catholic Encyclopedia''. *[[John Anthony McGuckin|McGuckin, John A.]] ''St. Gregory of Nazianzus: An Intellectual Biography''. Crestwood, NY: 2001, St. Vladimir's Seminar Press. ISBN 0-88141-222-8 *[[J.P. Migne|Migne, J.P.]] (General Editor). [[Patrologia Graeca|''Cursus Completus Patrologiae Graecae'']]. Volumes 35–38. Paris: 1857–1866. *[http://ocafs.oca.org/FeastSaintsViewer.asp?SID=4&ID=1&FSID=100298 The Orthodox Church of America website] artikel "St. Gregory the Theologian". sidan läst [[2 maj]] [[2007]]. *Ruether, Rosemary Radford. ''Gregory of Nazianzus''. Oxford: 1969, Oxford University Press. *Turner, H.E.W. and Francis Young, "Procession(s)" i ''The Westminster Dictionary of Christian Theology'', ed. A. Richardson & J. Bowden. Philadelphia: 1983, Westminster Press, 1983. {{DEFAULTSORT:Gregorios av Nazianzos}} [[Kategori:Födda 329]] [[Kategori:Avlidna 390]] [[Kategori:Helgon]] [[Kategori:Kyrkolärare]] [[Kategori:Män]] {{Link FA|en}} {{bra}} [[bg:Григорий Богослов]] [[ca:Gregori Nazianzè]] [[ceb:Gregorio Nacianceno]] [[cs:Řehoř z Nazianzu]] [[de:Gregor von Nazianz]] [[el:Γρηγόριος Ναζιανζηνός]] [[en:Gregory of Nazianzus]] [[es:Gregorio Nacianceno]] [[fi:Gregorios Nazianzilainen]] [[fr:Grégoire de Nazianze]] [[hr:Grgur Nazijanski]] [[hu:Nazianzoszi Szent Gergely]] [[id:Gregory dari Nazianzus]] [[it:Gregorio Nazianzeno]] [[ja:ナジアンゾスのグレゴリオス]] [[ko:그레고리우스 나지안스]] [[la:Gregorius Nazianzenus]] [[lv:Gregors no Nazianzas]] [[nl:Gregorius van Nazianze]] [[no:Gregor av Nazianz]] [[pl:Grzegorz z Nazjanzu]] [[pt:Gregório de Nanzianzo]] [[ro:Grigore de Nazianz]] [[ru:Григорий Богослов]] [[sh:Grigorije Nazijanski]] [[sk:Gregor Naziánsky]] [[sq:Shën Gregori i Naciancusit]] [[sr:Григорије Богослов]] [[tr:Nenizili Gregor]] [[uk:Григорій Богослов]] [[zh:聖額我略·納齊安]]

Tillbaka till Gregorios av Nazianzos.