Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>'''Bruten svenska''' är svenska med [[brytning]], det vill säga [[transfer]] från [[modersmål]]et till [[målspråk]]et. Ungdomsspråk som [[rosengårdssvenska]] är inte bruten svenska utan snarare [[sociolekt]]er. ==Generellt om uttalsavvikelser== De uttalsavvikelser som mest försvårar förståelsen av bruten svenska är felplacerad [[huvudbetoning]] i ord, felaktig [[satsrytm]], ord uttalade med fel antal [[stavelser]], problem att realisera [[konsonantkluster]], felaktig [[satsaccent]], felaktig [[vokalkvantitet]] och avvikelser från de flesta [[vokalkvalitet]]erna.<ref>Bannert (1990), s. 63</ref> Det finns en rad uttalsavvikelser som är vanliga i bruten svenska och uppträder hos talare med flera olika modersmål. Här följer några av de vanligaste.<ref name="Bannert 1990">Bannert (1990), s. 33-35</ref> ===Prosodiska uttalsavvikelser=== Personer som talar bruten svenska har ofta brister i betoningen; vanliga fel är att [[stavelse]]rna blir för jämna eller att att [[betoning]]en placeras fel i ordet.<ref name="Bannert 1990">Bannert, Robert (1990). ''På väg mot svenskt uttal.'' s. 33-35</ref> ===Konsonanter=== De fyra viktigaste feltyperna när det gäller uttalet av [[konsonanter]] är att ett e-ljus skjuts in före /s/ följt av annan konsonant (''e''skola), att vokaler skjuts in mellan konsonanter (f''e''licka), att konsonanter i [[konsonantkluster]] faller bort samt att [[nasal]]er följda av [[klusil]]er mitt i ord flyter ihop ([[assimilation]]). Tonlösa [[obstruent]]er blir ofta tonande när de följa av en tonande obstruent ([[stämstonsassimilation]]). Finala konsonanter har en tendens att bli tonlösa. Ett vanligt fenomen hos personer med asiatiska och afrikanska modersmål är att talaren inte gör skillnad på ''l'' och ''r''. Tje- och ng-ljuden kan vara svåra att uttala personer med annat modersmål än svenska.<ref name="Bannert 1990">Bannert, Robert (1990). ''På väg mot svenskt uttal.'' s. 33-35</ref> Många språk saknar [h], inlärare som har sådana språk som modersmål ersätter ofta h-ljudet med andra ljud, ofta ett [x], eller utelämnar det helt.<ref name="R34">Rosenquist (2007), s. 34</ref> ===Vokaler=== Svenskan han nio vokalfonem som kan uttalas på mer än tjugo sätt, det innebär att svenskan har många vokalljud i jämförelse med andra språk.<ref name="R22">Rosenquist (2007), s. 22</ref> De [[rundade vokaler]]na /y/, /u/ och /ö/ är relativt ovanliga i världen språk och kan därför ofta skapa problem för den som vill lära sig svenska. Många inlärare har även svårigheter med distinktionen mellan långa /a/ och /å/.<ref name="R22">Rosenquist (2007), s. 22</ref> Svårigheter att uttala lång och kort vokal är relativt vanliga; ofta uttalas en betonad vokal som ett mellanting mellan lång och kort. [[Klangfärg]]en hos långa /e/ och /o/ kan vålla problem för många inlärare. Ett annat återkommande problem är att vokaler innan [[nasal]]a konsonanter nasaliseras. Vokalers kvalitet ändras ofta mot [[vokalmummel]].<ref name="Bannert 1990">Bannert, Robert (1990). ''På väg mot svenskt uttal.'' s. 33-35</ref> ==Uttalsavvikelser hos olika modermål== ===Engelska=== Skillnaden mellan lång och kort vokal har en tendens att minska, långa konsonanter har en tendens att bli korta. Vokaler brukar [[nasalisering|nasaliseras]]. "Internationella" ord som är lika i svenska och engelska uttalas ofta på engelska. Obetonat [ɛ] och [a] i sista stavelsen har en tendens att falla bort, till exempel väd(e)r och gamm(a)l. I initiala och finala konsonantkluster kan det ske konsonantbortfall, till exempel (k)nä. Ibland förekommer ''[[intrusive r]]'' (ett [ɹ] infogas i mellan vokaler, som i "the idea[ɹ] of it").<ref>Bannert (1990), s. 110-111</ref> I engelskan brukar vokaler förlängas markant innan tonande konsonant, detta mönster brukar engelskatalande ta med sig när de talar svenska.<ref>Engstrand (2007), s. 102</ref> Ett annat drag som ofta tas med från engelskan är [[Reduktion (fonetik)|reduktion]]en av obetonade vokaler.<ref>Engstrand (2007), s. 102</ref> ===Arabiska=== Obetonat [ɛ] och [a] i sista stavelsen har en tendens att falla bort, till exempel "kaff(e)" och "seg(e)l". Vokalinskott är vanliga, till exmepel <u>e</u>steg och för<u>e</u>stret. [[Stämtonsassimilation]] förekommer som i "be[z]viken" och "ve[d] du". [[apiration|Aspirerade]] klusiler blir oaspirerarde.<ref>Bannert (1990), s. 112-113</ref> ===Finska=== De långa a-ljudet [ɑː] byts ut mot det korta. Betoningen har en tendens att hamn i ordens första stavelse. [[Viskning]] förekommer, framför allt före paus. Initiala klusiler före betonad vokal har en tendens att tappa sin aspiration. Tonande klusiler har en tendens att bli tonlösa. Problem att realisera initiala [[konsonantkluster]] är vanliga, till exempel "(s)mör" och "(sp)ringa".<ref>Bannert (1990), s. 116-117</ref> ===Kinesiska=== Generellt bli [[stavelse]]rna alltför jämna så att distinktionen mellan lång och kort vokal och skillnaden mellan betonade och obetonade stavelser försvinner. [[Palatalisering]] och nasalisering av vokaler förekommer. Konsonantkluster i alla positioner orsakar problem vilket leder till både [[vokalinskott]] och konsonantbortfall.<ref>Bannert (1990), s. 130-131</ref> === Ryska === Svensktalande med ryska som utgångsspråk har en tendens att reducera obetonade vokaler, ett drag de tar med sig från ryskan. De ryska mönstret för [[tonassimilation]] kan tillämpas i Svenskan; ryskan har en regressiv tonassimilation där svenskan har en progressiv avtoning. ===Spanska=== Spanskan har färre vokaler än svenskan vilket leder till att [[vokalsystem]]et blir kraftig reducerat. Skillnaden mellan kort och lång vokal brukar försvinna. Lång konsonant blir kort. Initiala vokalinskott och konsonantbortfall är vanliga, till exempel "<u>e</u>skola" och "(k)vinna". Initiala [[apiration|aspirerade]] klusiler blir oaspirerarde.<ref>Bannert (1990), s. 144-145</ref> ===Tyska=== Obetonat [ɛ] i sista stavelsen har en tendens att falla bort som i "hand(e)n" och "kopp(e)n". När detta sker kan nasalen assimileras så att att ett helt nytt ljud produceras (ex. banken blir bank[ŋ]). Lång konsonant brukar bli kort, men kan ofta uttalas av sydtyska österrikare och schweizare. Initiala klusiler före betonad vokal kan tappa sin aspiration, detta gäller dock inte nordtyskar. Finalt [r] kan ersättas av den [[tonlös bilabial frikativa|tonlösa bilabiala frikativan]] [ɸ], detta gäller ej schweizare.<ref>Bannert (1990), s. 156-157</ref> ==Fotnoter== <references/> ==Litteratur== *Bannert, Robert (1990). ''På väg mot svenskt uttal.'' Lund: Studentlitteratur *Engstrand, Olle (2007). ''Fonetik light: kortfattad ljudlära för språkstudier och uttalsundervisning.'' 1. uppl. Lund: Studentlitteratur * Rosenqvist, Håkan (2007). ''Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori''. 1. uppl. Stockholm: [[Natur & kultur]] [[Kategori:Svenska]]

Tillbaka till Bruten svenska.