Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>[[Bild:Bengt Lidner (ur Svenska Familj-Journalen).png|thumb|Bengt Lidner (1757–1793)]] [[Bild:Bengt lidners grav stockholm.jpg|thumb|Bengt Lidners grav på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm]] '''Bengt Lidner''', född [[16 mars]] [[1757]] på Magasinsgatan 7 i [[Göteborg]] och död [[4 januari]] [[1793]], var en svensk [[skald]]. Han ligger begraven på [[Adolf Fredriks kyrka|Adolf Fredriks kyrkogård]] i Stockholm. ==Barndom== Lidner var son till [[organist]]en ''Olof Leidner'', men fadern dog då pojken var tre år gammal. Modern, ''Elisabet Margareta Boethius'', gifte om sig med ''Samuel Aurell'' som var tjänsteman vid [[Svenska Ostindiska Companiet|Ostindiska kompaniet]]. Även modern, som han älskade djupt och vars minne influerade hans diktning resten av livet, avled då han var fjorton år. ==Studietiden== Han gick i [[trivialskola|trivialskolan]] och sedan i Göteborgs [[Gymnasium]], men han slutade [[1772]] för att börja i den så kallade ''tyska skolan'' där disciplinen var strängare. Under skolåren ska han enligt en [[anekdot]], ha vaknat en morgon av att ha fått en högljudd "knäpp" i huvudet, och från att ha varit obegåvad och trög blivit mycket intelligentare. Denna allmänt spridda sägen om ''[[Lidnersk knäpp|lidnerska knäppen]]'' är dock troligtvis ett av de påhitt utan verklighetsbakgrund, som Lidner berättade om sitt liv. Den [[herrnhutism]] som han växte upp med kan ha påverkat den känslosamma läggning, som var utmärkande för hans personlighet och delvis hans skaldskap. Han undervisades under skolåren av visa lärare som vid denna tid var anställda vid Göteborgs skola och gymnasium, såsom [[Johannes Gothenius]], [[Johan Rosén]], [[Martin Georg Wallenstråle]], Beijer med flera. Redan i maj [[1772]] höll han ett tal på vers "om det förunderliga i Kristi återlösning" på gymnasiet. Det är anmärkningsvärt att flera av lärarna, vilka för övrigt delvis tillhörde [[swedenborg]]ska riktningen, var väldigt intresserade av den känslosamma engelska och tyskalitteraturen ([[Ossians sånger]], [[Friedrich Gottlieb Klopstock|Klopstock]]). [[1773]]-[[1774|74]] publicerades flera av Lidners alster i Göteborgstidningen ''Hwad nytt? Hwad nytt?'' vilket vittnar om att han redan under sin gymnasietid vann uppmärksamhet som skald. [[1774]] lämnade han Göteborg för att fortsätta att studera i [[Lund]], med hjälp av [[Patrick Alströmer]] och [[Niklas Sahlgren]]. Han var då en högt begåvad, fantasirik ung man med ett ömsint hjärta, men utan fast karaktär. I februari [[1774]] skrevs Lidner in i [[Göteborgs nation]]s [[matrikel]] i Lund och blev snart medelpunkten i en kunnig studentkrets, som tyckte om i hans poesi. Han disputerade redan i december samma år "för övnings skull" under Lagerbring och skrev poesi i ''[[Lunds veckoblad]]'', vilket han fick betalt för. [[1775]] skulle han disputera för andra gången ''de confinatione'' (om [[relegering]]); men innan disputationen hann verkställas, hade han själv blivit relegerad och hemskickad till hemorten, antagligen för någon förseelse. ==Resor== Det är vid denna tid, [[1776]], som hans tidigare något omstridda ostindiska resa ägde rum. Uppgiften, att han ska ha flytt från skeppet i Kap, är riktig, men däremot är det inte sant, att han ''irrat ett år bland [[Taffelberget|Taffelbergets]] klippor''. Han avvek från skeppet i april [[1776]], men var redan under sommaren samma år tillbaka i Göteborg. Han begav sig därefter till de tyska universiteten och kom i september [[1776]] till [[Greifswald]], där han hade tänkt att disputera över det berättigade i [[amerikanska revolutionen|amerikanernas revolution]], men disputationen förbjöds av politiska skäl, för att man inte ville stöta sig med [[England]]. Lidner fick veta detta innan avhandlingen var färdigtryckt och han tillade i själva avhandlingen att det blivit förbjuden att ventileras. Han tycks därefter ha begett sig till [[Stralsund]] och [[Rostock]], men anlände våren [[1779]] till Stockholm. ==Vid hovet== Lidner skulle nu börja i Stockholm göra sig ett namn på litteraturens område och utgav tjugufem [[fabler]], som han tillägnade den ettårige [[Gustav IV Adolf|kronprinsen]]. De är av olika värde, de flesta för övrigt efterbildningar. Skalden utsattes för en hård versifierad kritik i ''Dagligt allehanda''. I hovmannen ''Zibet'' fann han en beskyddare, och genom honom uppmärksammades han av [[Gustav III|kungen]]. [[Carl Christoffer Gjörwell d.ä.]] berättar i slutet av [[1779]] för Lidners gynnare under studenttiden, [[Patrick Alströmer]], att Lidner stigit upp på hovparnassen som en komet, att ''hans snille omtalades på hela [[Lovön|Lofön]] som ett underverk, att honom lovades guld och gröna skogar, samt att han skrev fabler och skålar''. Lidner tycks dock, dels genom oförsiktiga [[epigram]], dels genom medverkan i ''Cederhielms'' oppositionella tidning ''Sanning och nöje'', dels genom sitt levnadssätt ha väckt negativ uppmärksamhet vid hovet. ==Europa== Kungen beslöt att bekosta en utlandsresa för Lidner för att han skulle studera ''teatern och språken'', i avsikt att utbildas till dramatiker. Hans ungdomsdrama ''Milot och Eloisa'' (utgiven av Schück [[1891]] i 12 exemplar) kom troligtvis till strax före utresan; det är ett obetydligt försök i den franska [[opéra comique]]-genren. Han reste först ([[1780]]) till [[Göttingen]], där han skulle studera de grekiska klassikerna under den då så berömde [[filolog]]en [[Christian Gottlob Heine]]. Hur långt han kom i studierna, är väl svårt att säga; dock torde bekantskapen både med ''Pindaros'' och ''[[Euripides]]'' ha spelat en roll för hans senare verksamhet. Säkerligen mottog han också nu starka intryck av de dåtida tyska författarna ([[Friedrich Gottlieb Klopstock|Klopstock]], [[Johann Wolfgang von Goethe|Goethes]] ''Werther'', ''[[Gotthold Ephraim Lessing|Lessing]]'', Göttingenskolans män) och genom dessa även influenser från den engelska diktningen ([[William Shakespeare|Shakespeare]], [[John Milton|Milton]], [[Edward Young]] och andra); det är nu Lidner blir "[[sturm-und-drang]]-skald". Lidner, som i Göttingen spelat "[[grand seigneur]]ens" roll, tagit dyra kollegier, lärt sig [[fäktning|fäkta]] och så vidare, satte sig i skuld och måste i stället för att studera grekiska tragedier själv "spela den tragedin att inkognito begiva sig hädan". Ännu en gång fick han hjälp och det bestämdes, att han skulle resa till [[Paris]] och ställas under svenske ambassadören och skalden [[Gustaf Filip Creutz]]' ledning. I Paris, där han fått tillträde till ett rikt bibliotek och väl även besökte teatern, studerade han de olika dramatiska riktningar, som då bröt sig (klassisk fransk tragedi, borgerligt drama, den "dystra" genren, operan), och han torde haft svårt att smälta de skiftande intrycken till en helhet. Under Creutz' ledning fick han skola sin diktion, Creutz gav honom en plan och ett utkast ''Rustan och Mirza'' att närmare utarbeta till en opera och påstod sedan, att Lidner i sin ''Medea'' tillägnat sig stycken ur denna opera, som tillhörde Creutz, vilket Lidner bestred. Lidner lär även ha använt Creutz' materiella tillhörigheter på ett olämpligt sätt, och detta ledde till att Lidner skickades hem [[1782]]. ==Hemkomst== Under Paristiden hade han författat sorgespelet ''[[Erik XIV]]'', som han tog med hem 1782, men som ej "uppskattades" (det trycktes inte under hans livstid); det är intressant på grund av den stilblandning, om vilken det vittnar, man möter här i en form, som ansluter sig till den franska tragedin, Wertherska, Hamletska, Lessingska reminiscenser. Då Lidner 1782 kom hem, hade han förlorat sin hovgunst. Han medarbetade nu i den oppositionella tidningen ''Välsignade tryckfriheten'', där han offentliggjorde en del kortare dikter, delvis frivola, delvis sentimentala. Samtidigt beredde han sig till att ge ut flera större stycken. Äldst bland dem är operan ''Medea'', i vilken han tillgodogjorde sig sina Göttingen-studier av [[Euripides]] och [[Seneca]] samt även tog intryck av en tysk skald ''[[Friedrich Wilhelm Gotter|Gotter]]'', som skrivit text till ett musikdrama, ''Medea'', och av en [[Racines]] efterföljare, ''Longuepierre''. I detta stycke använde Lidner även en del arior och körer ur den opera, ''Rustan och Mirza'', som var ett samarbete mellan honom och Creutz, något som denne ogillade. (''Rustan och Mirza'', så som Creutz presenterat den för sina vänner, är återfanns och tryckes i ''Samlaren'' [[1911]], men det är okänt hur mycket Lidner bidragit till.) ''Medea'', som finns i dels i en äldre version (jämför ''K. Warburg''s skrift ''Lidners Medea''), dels i en tryckt text [[1784]], sedan Lidner låtit [[Thomas Thorild|Thorild]] granska och rätta dikten, tillhör Lidners yppersta arbeten och är väl kanske hans mognaste verk samt otvivelaktigt tidens mest sublima operatext, varför Lidner med allt skäl fann det hårt, att den ratades av teatern. Den är snarast en [[hybrid]] mellan opera och tragedi (liksom Gotters verk), och detta inverkade troligtvis till svårigheten att få den uppförd. Den är full av upphöjda dramatiskt lyriska utbrott, och diktionen visar, vilken god utbildning Lidner fått hos Creutz. Märklig är ''krigsskaldernas'' sång, en av våra främsta fosterlandshymner (''O, yngling, om du hjärta har''). Innan ''Medea'' kom ut, fullbordade Lidner sin mest berömda dikt: ''Spastaras död'', i vilken han besjöng en händelse, som då nyligen inträffat vid en jordbävning i [[Messina]], där en mor omkommit under försöket att rädda sitt barn. I en episk lyrisk dikt, som utan tvivel är inspirerad av den så kallade ''Pindariska odestilen'', behandlar nu Lidner det sublima ämnet. Alltifrån det allbekanta anslaget ''På Nova Semlas fjäll, i Ceylons brända dalar'' är verserna av en ovanlig prakt, Lidner frossar i att skildra ömsom skräckscenerna vid jordbävningen, ömsom moderskänslorna, ömsom sin egen medkänsla vid tilldragelsen, varvid han inväver förebråelser mot försynen, som tillåter en oskyldigs olycka något, som framkallade gensagor. Dikten genomandas av ett sällsynt dramatiskt liv. Den kända versionen av ''Spastaras död'' är inte originaldikten. Lidner omarbetade den och förlängde den (med nära en tredjedel), i vilket skick den utkom [[1786]]. Lidners tredje dikt från denna glansperiod, ’’Året [[1783]]’’, utgör en följd av bilder av de tilldragelser, som inträffat under det gångna året, ett slags versifierad årskrönika (särskilt märkes episoden om nunnan Laura). Genom dessa dikter hade Lidner fått många beundrare, men hans omöjlighet att sköta sig och hans underliga levnadssätt hindrade, att han fick någon fast plats. [[1785]] vistades han hos baron ''Åkerhielm'' på [[Margretelund]], men vantrivdes där och var lycklig, när han på nyåret [[1786]] fick lämna detta såsom ett ''ängslans hem'' skildrade ställe och som han sade ''kvittera avgrunden''. ==Finland== På Margaretelund hade han påbörjat sin stora dikt ''Yttersta domen'', som han hoppades skulle bli hans mästerstycke. Såvitt man kan finna, var Lidner sysselsatt med detta kväde även under de följande åren och knappast fullbordat den tidigare än [[1788]], då han utgav den i [[Finland]], dit han åkt. Eländig hade han hade han skyllt sina motgångar på yttre omständigheter och velat emigrera till [[Amerika]] eller [[Tyskland]], men till sist beslutat sig för [[Finland]], där han hade bekanta. Han anlände dit [[1787]] och levde under någon tid ett [[trubadur|trubaduriskt]] parasitliv, flyttande från gård till gård och sysslande med sin stora dikt. Under denna hans finska resa utbröt kriget mellan [[Sverige]] och [[Ryssland]]; det väckte hos honom en viss krigisk entusiasm, som tog sig uttryck i stridssånger. Han tycktes även ha haft en tanke på att delta i kriget, men satte den inte i verket. I brev till släktingar i [[Göteborg]] berättar han, att han insjuknat i [[pest|pesten]] och tvingats ut i [[krig|kriget]], men allt detta var alster av hans fantasi. [[1788]] ingick han giftermål med en fyra år äldre finsk fröken ''Eva Jacquette Hastfer'', som uppskattat hans diktning och som trots släktens motstånd givit honom sin hand och blev honom en trogen och kärleksfull hustru under svåra förhållanden. [[1788]] utkom ''Yttersta domen'', som innehåller några av de härligaste partier, som han diktat; särskilt är början med dess väldiga gravton en förgängelsedikt av enastående sublimitet. Emellertid var ämnet utan tvivel för väldigt för Lidners natur, och han mäktar inte hålla sig på samma höjd. Lidner har tagit intryck av Milton, både i skildringen av avgrundsfursten och i enstaka liknelser, för övrigt har han studerat även ''Klopstock'' och [[Dante Alighieri|Dante]]. Andra större dikter från hans senare år är de religiösa oratorierna ''Jerusalems förstöring'', en äkta sturm-und-drangdikt i gräslighet ([[1788]]), och ''Messias i Getsemane'' (samma år, fullbordad [[1791]], påverkad av ''Klopstock'' och ''Ewald'') samt en del mindre poem. Hans sista diktning lider emellertid av den avmattning, som var en naturlig följd av hans levnadssätt. På hösten [[1789]] hade för övrigt Lidner med sin hustru flyttat över till [[Stockholm]]. I Stockholm tycktes Lidner ha levt utom på vad han med tillfällighetsdikter kunde förvärva på allmosor från sina gynnare. Själv var han mycket barmhärtig med det lilla, han hade, och han kunde lämna till fattiga de gåvor han själv nyss fått. Av [[Karl XIII|hertig Karl]] fick han titeln kunglig sekreterare ([[1792]]). Han avled i största fattigdom. [[Carl Michael Bellman|Bellman]] som varit bland hans umgänge på sista tiden lär ha sjungit ihop begravningskostnaderna med ett impromptu. [[Svenska akademien]] reste [[1860]] en minnesvård över hans grav på [[Adolf Fredriks kyrka|Adolf Fredriks kyrkogård]] i [[Stockholm]]. Lidner är den främste representanten för den Rousseauanska känslosamma stämningen inom 1700-talets diktning och över huvud taget för hela den sublima riktningen i vår äldre poesi. Till anlagen är han bland våra märkligaste skalder, även om han ''lämnade åt änglarna i skyn'' vad slutet skulle bli på hans diktning. Ingen av våra 1700-talsskalder har det stora greppet på poesin som han, men han dränker sin poesi i tårar, "i tårar vällust", och sig själv i druvan. Han är en utpräglad subjektiv diktare både i gott och ont, mottaglig som få för de stämningar, som omgav honom. Hans diktnings väldiga intensitet står i avgjord motsats till de svala, objektivt hållna odedikterna, som eljest hade kurs. Under några få år diktar han de fyra dikter, varpå hans odödlighet beror. Lidners samlade arbeten utkom [[1788]] i 2 delar; efter hans död utgavs hans ''nyare arbeten'' [[1793]] med förord av ''Rosenstein''. Samlade arbeten utgavs [[1796]]-[[1800]], men denna upplaga är ''förbättrad'', det vill säga förfuskad; vidare utgavs Lidners samlade arbeten [[1812]]-[[1814|14]], samt för änkans räkning, hans ''senare samlade arbeten'' [[1820]] (av [[Arvid August Afzelius|A. A. Afzelius]]). Sedan ha flera upplagor utgivits. Det vackra porträtt av Breda, som finns i [[Nationalmuseum]] och angivits vara Lidner, föreställer sannolikt inte honom. ==Bibliografi== *''Grefvinnan Spastaras död'' *''Medea'' *''Året 1783'' *''Yttersta domen'' ==Källor== *Gamla goá Göteborg, Per Rhedin 1995 s.49 *Göteborgs Gatunamn 1621-2000, Greta Baum 2001 s.47 {{ugglan}} {{DEFAULTSORT:Lidner, Bengt}} ===Externa länkar=== *[http://home.swipnet.se/lidnersidan/ Lidnersidan. ''Lidnerentusiasten arkivarie Lars Lundqvists webbplats om Bengt Lidner, bl.a. med en ingående biografi och en kommenterad bibliografi''.] *[http://runeberg.org/lidner/ Bengt Lidners samlade skrifter, på Projekt Runeberg] *[http://runeberg.org/lidner/0047.html "På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar, ..."] [[Kategori:Svenskspråkiga författare]] [[Kategori:Svenska författare]] [[Kategori:Alumner från Greifswalds universitet]] [[Kategori:Födda 1757]] [[Kategori:Avlidna 1793]] [[Kategori:Män]] [[de:Bengt Lidner]] [[en:Bengt Lidner]]

Tillbaka till Bengt Lidner.