Zelma Hedin
Från Rilpedia
Zelma Carolina Esolinda Hedin, (f. Bergnéhr), född 31 maj 1827 i Stockholm , död 11 februari 1874 i Stockholm, var en svensk skådespelare. Hon tillhörde de mest kända kvinnliga stjärnorna i mitten av 1800-talet.
Innehåll |
Biografi och karriär
Född som dotter till kapten Lorentz August Bergnéhr och Charlotta Wilhelmina Christina Philp blev hon elev vid tretton års ålder 1840 och debuterade på scenen 1842 som Lotten i Brodertvisten, varefter hon blev fast anställd som skådepelare 1845, samma år som hon gifte sig med skådespelaren Gustaf Kinmansson. Zelma var yngre syster till Leocadi Bergnéhr-Fossmo, som skulle komma att bli berömd som operasångare i Danmark; deras kusin Laura Bergnéhr, (död 1852), var också skådespelare och debuterade på Mindre teatern 1847.
Hennes lön var 1856 6.000, lika mycket som Elise Hwasser, Louise Michaeli fick 8.000, Nils Almlöf 3.000 och Hedin 1.800; då Elise Hwasser hade fått denna lön och ett femårskontrakt av den nye direktören Cavallius hade hon med hot om avgång krävt och fått samma lön.
Äktenskapet med Kinmannsson upplöstes på gemensam överenskommelse 1853 och de gifte båda om sig året därpå - hon med revisorn C.H.L.Hedin, bror till skådespelaren Anders Svante Hedin. Under mellantiden kallade hon sig fru Bergmansson i enlighet med seden för frånskilda kvinnor.
Efter ett benbrott 1865/1867, då hon tvingades avbryta sin karriär, försämrades hennes hälsa; hon pensionerades efter att ha arbetade som gästartist under säsongen 1871-1872 och hon gjorde sin sista föreställning på en soare hon anordnat på Södra teatern 1873.
Kritik och teknik
Hon beskrevs som vacker, med graciös hållning och god smak i sin kostymering och för att klä sig elegant. Hennes talang låg särskilt vid så kallade finare franska salongskomedier, där hon ansågs vara Emilie Högquists arvtagare, men hon uppträdde också i större dramer. Hennes karriär och förmåga utvecklades stadigt - hon sades uppträda med större bifall varje gång, och blev en av de mest kända kvinnliga stjärnorna under 1800-talets mitt efter med Elise Hwasser.
Som person har Hedin ofta fått utgöra exempel för intrigerna bland teatervärldens och Dramatens rivaler. Under 1856-57 stod Hedin utan rivaler inom sitt fack, spelade "grande intrigante" utanför scenen, drog fördel av läget, ställde in två pjäser genom att i sista stund vägra spela sin roll och utövade ett inflytande "som icke saknade förhatlighet".
Hon liksom Charlotta Almlöf gavs ofta "koketta" roller; kritikern Meyer sade att koketteriet för Almlöf var en nyck, men för Hedin "synes mig koketteriet vara ett yrke" (1851); hon ansågs perfekt för falska, stolta, listiga och intriganta roller, men passade inte för romantiska eller "stora dramer". Hon kallades "äkta parisisk" i De farliga fruarna av Dumanoir (1859) och beundrades ofta då hon spelade franska grevinnor, men "lustspelets löje och lätta lek" ansågs passa henne bäst.
Roller och repertoar
Bland hennes mest kända roller inom hennes fack fanns Elisabet i "Doktor Wespe", Georgina i "Qväkaren och dansösen", Richelieu i "Richelieus första vapenbragd", Sofie Arnould i "Jag äter middag hos min mor", fru de Nohan i "Den gifte mannen i staden och på landet", fru Montjoye i "Montjoye" m. fl. Bland övriga roller fanns Rosaura i "Lifvet en dröm", Mossamor i "Marsk Stigs döttrar" samt en mer "burlesk" roll, fru Godard i "En fattig ädling". Som sångare uppträdde hon på en konsert i Åbo 1857. Övriga roller var Sarostra i Karl IX mot Nils Almlöf och Charlotta Almlöf säsongen 1847-48, huvudrollen i Adrienne Lecovreur mot Charlotta Almlöf och Nils Almlöf säsongen 1851-52, Korpral Julie i Nya Garnisonen mot Knut Almlöf 1852-53, Leonore i Skolan för äkta män mot Almlöf och Elise Hwasser 1855-56, Siri i Siri Brahe mot Almlöf och Fanny Westerdahl 1856-57, Amalia i rövarbandet mot Dahlqvist och Almlöf 1857-58, Lady in Macbeth mot Almlöf, Broman, Edvard Swartz och Karolina Bock 1858-59, Francois i Richelieu mot Olof Ulrik Torsslow, Swartz, Fritz Arlberg, Georg Dahlqvist och Elise Hwasser 1859-60, Titania i En midsommarnatsdröm mot Axel Elmlund, Almlöf, Karl Gustaf Sundberg, Swartz och Elise Hwasser 1860-61, Katarina Jagellonica i Brödraskulden mot Dahlqvist, Torsslow, Swartz och Charlotte Strandberg och änkestorhertiginnan i Strozzi och Martino mot Fanny Westerdahl, Almlöf och Elmlund 1861-62, Mamsell Palmén i Blommor i drivbänk mot Karolina Bock och E.Hwasser 1862-63, Julia i Fiesco mot Swartz, Almlöf och Kinmansson 1864-65, Mossamor i Marsk Stigs döttrar mot Elise Hwasser och Swartz 1866-67, fru Nicholl i Gringoire mot Elise Hwasser 1867-68, Cesarine i Kotteriernas makt mot Mautiz Pousette och Gurli Åberg 1868-69.
Källor
- http://runeberg.org/nfaf/0449.html
- http://runeberg.org/sbh/a0474.html
- Österberg, Carin et al., Svenska kvinnor: föregångare, nyskapare. Lund: Signum 1990. (ISBN 91-87896-03-6)
- http://bibbild.abo.fi/musik/index2.htm
- Georg Nordensvan, "Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar; Andra bandet, 1842-1918."
