Från Rilpedia

Willie Weberg var född 1910 i Helsingborg och uppvuxen i Ängelholm, död 1995. Kom till Stockholm som 18-åring in på Tekniska Högskolan. Weberg lämnade efter 1 år för att börja på konstfack och vidare till Konstakademien, där han avslutade 1932, och fanns med på avslutningsutställningen samma år och deltog i maj 1940 i en resestipendieansökan och erhöll 4.000 kr ur Akademiens särskilda stipendiefond, vilket var det högsta utbetalda det året. Pengarna var egentligen till för resor utomlands, men kriget hindrade.

Att Willie Weberg valde Vik berodde nog mycket på sin ungdoms kärlek Isabella Wrangel, som tillbringade sina ungdomsår på Kivik under de varma sommarmånaderna. Under 1920 - 30 talen var Kivik mycket känt för många konstnärers vistelser. Prins Eugen bodde i en stor jugendvilla medan till exempel Fritz Kärfve och andra konstnärer med sina familjer bland fiskarstugor.

Sommaren 1941 återvände Willie Weberg och Isabella Wrangel till Kivik för att måla. De gifte sig 1943 och finner då ett hus på Vik, där de stannar under några månader. Från 1944 blev Vik en tillflyktsort för Weberg, där han sedamera har hämtat många motiv under årens lopp.

En annan väg som ledde Willie Weberg till Österlen var nog både Karl Isakson och Oluf Höst´s upplevelser av Hanöbuktens mystiska atmosfär.

De många åren på Vik utgör ryggraden i Willie Webergs biografi. Han fann många vänner bland lägets "urinvånare", vilka ofta var misstänksamma mot "utbölingar". Weberg har sagt: ""Dom var som pojkar i sina båtar, hade ett slags mänsklig oskuld". Han var den konstnär som ofta stannade kvar när andra drog sig till Stockholm och andra platser. Han målade kustens liv, till tjära, ålhommor och buktigt allmogetonnage. Uppdragna hommebåtar på land för vintern och i fiskelägets färger och landskapet kring Stenshuvud och hedarna gav mycket inspiration till nya bilder. Fält med vitnat gräs växer med umbra och svart i en ständig dialog. Han finner den stora och precisa rörelsen i planen.

År 1953 mönstrade Willie Weberg ombord på valkokeriet Thorshövdi i Sandefjord, Norge. Under ca 5 månader levde konstnären ombord på fartyget, där han med kamera, akvarellblock, färger och dagboksanteckningar nedtecknade alla händelser på fartyget. Materialet från resan presenterade Weberg vid flertal utställningar under åren 1956-58 i Sverige och Norge. En recension från Stockholmsutställningen 1956: "Willie Webergs utställning är säkert en av de mest dramatiska som någonsin förekommit i denna lokal (Konstnärshuset) - kanske överhuvud på en svensk utställningsvägg. Man upplever den som ett måleriskt blodsdrama i en fransk trikolorens färger, blått, vitt och rött. - Innan Willie Weberg kom till Antarktis målade han Vik och andra fiskelägen på Österlen med Karl Isaksons doftiga och luddiga touche. Det hårda klimatet har gjort hans palett klarare, mera distinkt och penselansättningen hårdare".

Med ateljén blev Willie Weberg även i teknisk mening bofast. Kustlandet som ofta lett till patetisk naturlyrik återkom i strama, precisa bilder. Abstraktion, konkretism, ren form är bildkaraktären inför 1964 års utställning på Galleri Gummeson, Stockholm.

Willie Weberg tillhör en generation som råkade snubbla i starten. Det blev så bara. Ett antal ungefär jämnåriga konstnärer hade under många år lärt sig av Otte Skölds konstnärsdisciplin och Isaac Grünewalds färgexpositioner. Om många kan sägas att de hade förvaltat arvet väl. De hade en god utbildning, den första på länge i konstnärsakademien, och var själva bra målare. Men just när de var färdiga att träda fram individuellt men också med det stöd för den egna identiteten som kan ligga i likhet och gemenskap inom en grupp eller kamratkrets - tänk på Bjurströmseleverna ett årtionde tidigare - så inträffade en tvärvändning i kultursituationen. Freden kom, vad det unga Paris sysslat med under de sista krigsåren blev bekant, en internationalisering följde och konkretisterna blev det stora ämnet. Ingen målare i Sverige kunde kan helt ha undgått att ta intryck av detta.

Stockholm och Vik blev Willie Webergs vistelser under senare delen av 40-talet och på Vik umgicks han med till exempel Holger Almqvist, Hans Osvald Larsson, Ellen Trotzig, Rickard Björklund. På 50-talet knöts ytterligare namn till kolonien i Vik med bl a Rolf Swedberg, Lennart Jönsson och Ben Nicholson.

Under 40-talet var Eva Eneroth i Vik och under 50-talet Louise Peyron. Senare blev Hugo Zuhr och C O Hultén bofasta på fiskeläget och Gösta Werner på Sandhammaren kom att bli Willie Webergs närmaste vänkrets. Denna krets vars extrema gränser är svåra att sätta men som med ungefär riktigt val av namn, kom att utgöra ett andligt rum för en konstnär vars dagar och nätter var bakom staffliet. Lika viktigt, som själva huset stod färdigt 1958, var den vänkrets som till glädje ingick det kreativa klimatet på Österlen.

Ett centralt verk tillkom under en arbetsresa till Cypern tillsammans med BrittMarie Pyk-Weberg. Gemensamma upptäcktsfärder på ön införde havsfynd och båtar i motiv- och medvetande kretsen. Så uppstod vraket på Cypern.

Under 70-talet tillkom fyra monumentala verk - en intensiv rumsskapelse i målad kakel för Danderyds sjukhus, 1976. och skisser för Simrishamns sjukhus, Länsstyrelsen i Malmö och Åkersberga sjukhus.

De två sistnämnda är från 1979. Då hade Willie Weberg redan drabbats av sjukdom. Med stark vilja kom segern över sin sjukdom och viljan av att skapa blev hans väg tillbaka i livet. Willie Weberg målade de sista åren motiv från sin ateljé. Hans konstnärskap präglar en livsstil och arbetsmoral har starkare fäste än förbindlighet och lyhörd följsamhet och där havet alltid är nära både i motiv, umgängeskretsen och dess rytm.

Willie Weberg är representerad på Nationalmuseum. Moderna Museet, Malmö Konstmuseum, Helsingborgs Museum, Ystads Konstmuseum, Tomelilla Konsthall, Waldemarsudde samt i Nationalmuseums porträttsamling på Gripsholms slott, Simrishamns stad, Kristianstads Museum m fl.