Från Rilpedia

Vanfrejd, den minskning i ära med därav följande minskning i medborgerliga rättigheter och förmåner, vilken är förbunden med begåendet av skamliga eller nesliga förbrytelser (jfr Infami). Före tillkomsten av 1864 års strafflag var det ofta svårt att säga, om ett

brott medförde denna påföljd eller ej. I samband ändrade man lagen till Förlust av medborgerligt förtroende. Sytftet var tvådelat. Dels att visa ogillande av brottet och utestänga personer som inte sågs lämpliga till viktiga poster. Samt att stå med i flyttningsattesten då personen flyttade.

Prästerskapet, vilket det ålåg att i prästbetygen meddela uppgifter om personers frejd, följde därvid utan vidare de förteckningar, som lämnades detsamma av domstolarna på personer, vilka begått sådant brott, att de inte utan enskilt skriftermål fick begå Nattvarden. På detta sätt fick emellertid vanfrejdsbegreppet en mycket stor utsträckning. Snatteri, dråp av vållande (vållande till annans död), lägersmål o.s.v. medförde nämligen vanfrejdsanteckning i prästbetyget; och sedan en sådan anteckning en gång kommit dit, kvarstod den för all framtid, så att den ifrågavarande personen aldrig mer kunde få rent prästbetyg.

Sedan emellertid 1864 års Strafflag för alla de brott, som ansetts vara av neslig beskaffenhet, stadgat ådömandet av en särskild påföljd, benämnd "förlust av medborgerligt förtroende", om vilken det i lagen hette, att den därtill dömde skulle, under den tid påföljden omfattade, vara "såsom vanfrejdad ansedd", föreskrevs genom kunglig förordning 20 januari 1865, att i de fall, då det ålåg prästerskapet att meddela betyg om personers frejd, därmed endast skulle förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen vid den tid, då frejdbetyget meddelades, var förlustig medborgerligt förtroende.

I lagen 20 juni 1890 angående ändringar i Strafflagen uteslöt man ur stadgandet om förlust av medborgerligt förtroende de ord, genom vilka den, som dömdes till denna påföljd, förklarades skola vara "såsom vanfrejdad ansedd". Detta för att undanröja varje tillstymmelse till stöd för den uppfattningen, att påföljden förlust av medborgerligt förtroende, liksom det gamla ärelöshetsstraffet, avsåg att stämpla den dömde som i allting ovärdig sina medmänniskors aktning. Någon ändring i sak var det dock inte frågan om , som lagen fortfarande stadgade, att den, som var dömd till ifrågavarande påföljd, skulle, så länge han var underkastad påföljden, vara "utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god frejd erfordras".

Genom lagändring 24 maj 1918 skedde däremot en ändring i sak. Alla bestämmelser om "god frejd" som förutsättning för vissa rättigheter eller förmåners åtnjutande försvann genom lagändringen ur den svenska rätten. I Strafflagen angavs istället direkt, vilken förlust av befogenheter ifrågavarande påföljd skulle innefatta, varjämte genom uttryckligt stadgande i vissa särskilda författningar vissa ytterligare rättsförluster knutits till ådömandet av en dylik påföljd. I samband därmed uteslöts den förutvarande benämningen å ifrågavarande påföljd ur lagen Och på de ställen, var hänvisningar till densamma gjordes, betecknades som "påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen". Straffet avskaffades slutligen helt år 1937, mycket p.g.a. att det varit svårt för brottslingar att återanpassas i icke kriminella miljöer.

Externa länkar

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

• Terra Scaniae om Förlust av medborgerligt förtoende