Västergötlands runinskrifter 90

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Västergötlands runinskrifter 90
Signum:	Vg 90
RAÄ-nr:	Håkantorp 42:2
Område:	Västra Götaland
Placering:	Torestorp,Håkantorps socken, Gudhems härad
Tillkomsttid:	Tidigt 1000-tal
Ristad av:	Okänd
Inskrifter • Runor • Stenar

Koordinater: 58°14′34″N 13°36′05″E / 58.2429, 13.6014 Västergötlands runskrifter 90 står på en liten ås i Torestorp norr om Falköping. Torestorpsstenen nämns i ett brev skrivet av Magnus Ladulås år 1287, och är därmed tidigast nämnd i litteraturen av alla svenska runstenar.

Runstenens egenskaper och placering

Runstenen är tillverkad i vit sandsten med måtten(h x b x d): 2,1 x 1,3 x 0,2 meter, och har en skada i överkant. Runans längd är 4,45 m. Stenen står rest på en sandkulle som blivit nedschaktad av jordbruk och bygget av den intilliggande vägen. Bakom runstenen finns en grävd grop. Strax väster om runstenen går en gammal hålväg (RAÄ:Håkantorp 42:1).

Inskrift

burþiR : sati : stin : þonsi : iftiR : h(i)--o : sun : sin : harþa : kuþan : trik

Översättning: Border satte denna sten efter Hi..o, sin son, en mycket god ung man

Lägg märke till att det första ordet är felstavat. Bokstaven r och o har kastats om av ristaren. Samma ristare har troligen även ristat Västergötlands runskrifter 85.

Stenens historia

Här syns gropen som någon grävt för att komma åt kung Rundskes skatt.

Stenen restes någon gång under första hälften av tiohundratalet och stod väl synlig för dom som passerade förbi på ridvägen som gick mellan vägskälen i Torbjörntorp och Håkantorp.

Runstenen nämns i ett brev skrivet av Magnus Ladulås år 1287, och beskrivs där som en skiljesten mellan ägorna till Gudhems kloster och Håkantorps by.

Under någon av Magnus De la Guardies och J. Hadorph antikvariska resor 1669 och 1671 undersöks stenen. De har med sig dom två ritarna E. Brenner och P. Thörnwall. Ett av Hadorphs träsnitt av runstenen finns återgivet i boken Monumenta av J. Peringskiöld.

1742 undersöktes stenen av A. H. Wranger. Han noterade att det var en grävd grop bakom stenen. Han ansåg att det var någon fattig bonde som försökt gräva fram skatter, som enligt en sägen, kunde finnas i kullen.

1860 försöker G. Brusewitz hitta stenen, men misslyckas. Två år senare, finner P. A. Säve stenen med hjälp av lokalbefolkningen. Den är enligt Säve omkullgrävd och löst liggande på marken. Senare blir stenen restaurerad av H. Werner och några ortsbor.

Legenden om kung Rundske

Enlig en lokal sägen skall en kung vid namn Rundske blivit begravd i en ”gravhög” vid namn Runhall och en runsten rests över honom. Den som klarade att läsa dom mystiska runorna skulle finna kung Rundskes skatt.

En dag fick en bonde för sig att gräva fram skatten. Varje torsdagskväll gick han bort till Runhall och grävde. Den tredje kvällen uppenbarade sig en jätte som gav bonden så mycket prygel att han spottade blod i en månad.

Historien är nedtecknad av H. Wranger.

Nu är den lilla åsen runstenen står på ingen gravhög. Den som grävt under stenen har inte bara riskerat prygel från en jätte, utan ett mer verkligt hot. Att bli krossad av en ca 2 ton tung runsten slår igen som en råttfälla.

Källor

• Hugo Jungner: Västergötlands runinskrifter 1 - 5 1940-1970 ,. 
• Karl J. Gustafsson: Mera om runstenar och ridvägar i Västergötland, 2004. ISBN 91-631-5813-2.