Kattuggla

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Strix aluco)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
?Kattuggla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Tawny wiki.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Ugglor
Strigiformes
Familj: Äkta ugglor
Strigidae
Släkte: Strix
Art: Kattuggla
S. aluco
Vetenskapligt namn
§Strix aluco
Auktor: Linné, 1758
Kattugglans utbredning
Kattugglans utbredning
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen äkta ugglor och som är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor, och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna har båda varianterna. Boet är vanligen i ett trädhål, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Denna uggla är stannfågel och högeligen territoriell, och många ungfåglar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna tar slut.

Denna nattaktiva rovfågel jagar mestadels gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att gripa tag i sitt byte, som sväljs helt, men i stadsområden innehåller dess föda en större andel fåglar. Dess nattliga jakt hjälps av anpassningar i syn och hörsel och tyst flykt. Kattugglan har förmåga att fånga mindre ugglor, men kan själv bli dödad av berguvar eller duvhökar, och rävar är en viktig orsak till dödsfall bland nyligen flygfärdiga ungfåglar.

Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Innehåll

Utseende, läte och fältkännetecken

Kattugglan är en robust fågel, 37–43 centimeter lång med ett vingspann på 81–96 cm. Dess stora rundade huvud saknar örontofsar, och ansiktsrundeln som omger de mörkbruna ögonen är vanligen ganska omönstrad. Nominatformen har två morfer som skiljer sig i fjäderdräktens färg. Den ena har rödbrun ovansida och den andra gråbrun, men mellanformer förekommer också. Båda morfernas undersidor är vitaktiga och brunstrimmiga.[2] Arten uppvisar könsdimorfism; honan är mycket större än hanen, 5% längre och mer än 25% tyngre.[3]

Kattugglan har ljusgrå ögonkretsar med svartaktiga fjäderspolar, framåt med svarta strålfjädrar. Fågeln har mörkbruna längsfläckar på ovansidan och är däremellan finspräcklig på tvären av brunt, rostgult, grått och vitt. Undertill är den vitaktig med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade, fläckar, och på undergumpen är den vit med bruna pilfläckar. Vingarna har bruna och rostgrå, otydligt fläckiga tvärband. Den har stora, vita fläckar på skuldrorna och de större vingtäckarna. Stjärten har tvärband som är marmorerade med brunt och rostgult och vitaktig spets. Honan är mera rödbrun och dess grundfärg på undersidan är rostgulaktigt vit.[4] Den väger 400-500 gram.

Kattugglan flyger med långa glidningar på rundade vingar, mindre vågformig och med färre vingslag än andra eurasiska ugglor, och vanligen på större höjd.[5] Liksom de flesta ugglor flyger den ljudlöst på grund av dess fjädrars mjuka, pälsartade överytor och en frans på framkanten av de yttre handpennorna.[6] Dess storlek, kompakta form och breda vingar urskiljer den från andra ugglor inom dess utbredningsområde. Lappuggla, berguv och slaguggla är likartade i formen, men mycket större.[5]

En ugglas ögon är placerade på framsidan av huvudet och har en fältöverlappning på 50–70%, vilket ger den bättre binokulärt seende än dagaktiva rovfåglar (överlappning 30–50%).[7] Kattugglans näthinna har ungefär 56 000 ljuskänsliga stavar per kvadratmillimeter. Fastän tidigare påståenden om att den kunde se i den infraröda delen av spektrumet har avfärdats,[8] sägs den fortfarande ofta ha 10 till 100 gånger bättre syn än människor i ljussvaga förhållanden. Den experimentella basen för detta påstående är dock troligen oriktigt med minst en faktor på 10. Ugglans faktiska synskärpa är bara något större än människans, och eventuell ökad känslighet beror på optiska faktorer, såsom tubformade ögon, snarare än känsligare näthinna. Både människor och ugglor har nått gränsen för upplösning för jordiska ryggradsdjurs näthinnor.[9]

Hörseln är viktig för en nattaktiv rovfågel, och som med andra fåglar skiljer sig kattugglans två öronöppningar i struktur och är asymmetriskt placerade för att förbättra riktad hörsel. En passage genom skallen förbinder trumhinnorna, och små skillnader i ankomsttid för ett ljud i vardera öra gör det möjligt att bestämma ljudets källa. Den vänstra öronöppningen sitter högre på huvudet än det större högra örat och lutar nedåt, vilket ökar känsligheten för ljud som kommer nerifrån.[7] Båda öronöppningarna är gömda under ansiktsrundelns fjädrar, som är strukturellt specialiserade för att vara genomsläppliga för ljud, och stöds av ett rörligt hudveck.[10]

Det inre strukturen i örat, som har stora antal hörselnervceller, ger en förbättrad förmåga att lägga märke till lågfrekventa ljud på avstånd, vilket skulle kunna innefatta rasslanden från byten som rör sig i växtlighet.[10] Kattugglans hörsel är tio gånger bättre än en människas,[10] och den kan jaga enbart med hjälp av hörselsinnet i mörkret i en skog under en mörk natt, men regndroppars smattrande gör det svårt att märka svaga ljud, och långvarigt blött väder kan leda till svält om ugglan inte kan jaga effektivt.[7]

Geografiska skillnader

Den bruna varianten är den vanligaste i det fuktiga klimatet i Västeuropa, medan den grå variantens frekvens är gradvis vanligare ju längre i öst man mäter. Båda varianterna förekommer dock i någon utsträckning i nästan hela utbredningsområdet. I de nordligaste områdena har alla ugglorna en kallt grå färg. Underarterna i Sibirien och Centralasien har grå och vit fjäderdräkt, underarten i Nordafrika är mörkt gråbrun, och sydasiatiska och östasiatiska fåglar har randig, inte strimmig, undersida, och fina linjer runt ansiktsrundeln. De sibiriska och skandinaviska underarterna är 12% större, 40% tyngre, och har 13% längre vingar än västeuropeiska fåglar,[10] i enlighet med Bergmanns lag som förutser att nordliga former vanligen är större än sina sydliga motsvarigheter.[11]

Fjäderdräktens färg är genetiskt kontrollerad, och studier i Finland och Italien tyder på att den gråa morfen av kattuggla har större häckningsframgång, bättre immunförsvar och färre parasiter än bruna fåglar. Även om detta kan antyda att den bruna morfen så småningom kan försvinna, visar ugglorna ingen preferens rörande färg när de väljer partner, så det ogynnsamma selektionstrycket minskas. Även miljömässiga faktorer är inblandade. Den italienska studien visade att fåglar av den bruna morfen hittades i tätare skog, och i Finland torde Glogers lag antyda att blekare fåglar i vilket fall skulle överväga i det kallare klimatet.[12][13]

Läte

Det vanligen hörda kontaktlätet är ett gällt ke-vitt men hanen har en dallrande annonseringssång hoo ... ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo. Detta stereotypa läte är faktiskt en duett, där honan gör ke-vitt-ljudet, och hanen svarar hooo.[2] Lätet kan enkelt imiteras genom att blåsa i kupade händer genom något åtskilda tummar, och en studie i Cambridgeshire visade att denna imitation frambringade ett svar från ugglan inom 30 minuter vid 94% av försöken.[14] En hanes svar på en sång tycks vara utvisande om hans hälsa och kraft; ugglor med högre blodparasitbörda använder färre höga frekvenser och en mer begränsad uppsättning frekvenser i sina svar på en synbar inkräktare.[15]

Hannens läte är tjutande, honans däremot mera skrikande.[4]

Taxonomi och utbredning

Denna art beskrevs första gången av Linné i hans Systema naturae 1758 med dess nuvarande vetenskapliga namn.[16] Det binomiala namnet härrör från grekiska strix "uggla" och italienska allocco, "kattuggla" (från latin ulucus "skrikuggla").[3]

Kattugglan är medlem av släktet Strix, som ingår i familjen äkta ugglor (Strigidae), som innehåller alla arter av ugglor förutom tornugglor (Tytonidae). Inom dess släkte är kattugglans närmaste släktingar klippuggla (Strix butleri) (som tidigare ansågs tillhöra samma art), dess större nordliga granne slaguggla (S. uralensis) och den nordamerikanska kråsugglan (S. varia).[10] Arten Strix intermedia från tidiga till mellersta pleistocen kategoriseras ibland som en underart till kattugglan vilket skulle göra den till dess närmsta förfader.[17]

Utbredning

Kattugglan finns i Palearktis i löv- och blandskog i tempererade zoner upp till den södra gränsen av tajgans barrskogar. Utbredningen är uppdelad i två vitt skilda geografiska områden, en i Europa och en i Östasien.

Gammal lövskog är en populär miljö.

Kattugglans utbredningsområde sträcker sig med avbrott över de tempererade delarna av Eurasien från Storbritannien och Iberiska halvön österut till Korea, och söderut till Iran och Himalaya. Underarten S. a. mauritanica fortsätter utbredningen in i nordvästra Afrika. Kattugglan är främst stannfågel. Den saknas på Irland, och är bara en sällsynt gäst på Balearerna och Kanarieöarna.[5]

Underarter

Kattugglans underarter skiljer sig morfologiskt oftast lite från varandra, och kan vara på ett flexibelt stadium av underartsbildning med drag som är kopplade till omgivningens temperatur, den lokala miljöns färgton, och storleken på tillgängligt byte. Som en följd av detta har olika auktorer beskrivit mellan 10 och 15 olika underarter.[10] De underarter som för närvarande erkänns är listade nedan.[18]

Troligen den västliga underarten S. a. sylvatica

Populationstrender och status

Kattugglan har en geografisk utbredning på åtminstone 10 milljoner km² och en stor population, däribland uppskattningsvis 970 000–2 000 000 individer enbart i Europa. Populationstrender har inte kvantifierats, men det finns belägg för en ökning totalt sett. Arten anses inte uppfylla IUCN:s kriterier för rödlistning (minskning med mer än 30% på tio år eller tre generationer) och bedöms därför som livskraftig.[1] Den har utvidgat sin utbredning i Belgien, Nederländerna, Norge och Ukraina, och populationerna är stabila eller ökande i de flesta europeiska länder. Minskningar har skett i Finland, Estland, Italien och Albanien.[5]

Utbredning i Sverige

Kattugglan, som finns i Sverige norrut till södra Västerbotten,[19] är den vanligaste av Sveriges ugglor tillsammans med pärlugglan, och finns under sommaren i skogarna, särskilt i täta lövskogar med gamla ihåliga träd.[4] Populationen i Sverige uppskattas till 10 000-20 000 par.[19] Största koncentrationen finns på Kgl. Djurgården i Stockholm, där de trivs bra i det gamla planterade ekbeståndet.[källa behövs]

Ekologi

Biotop

Arten återfinns i lövskog och blandskog, och ibland mogna barrträdsplanteringar. Den föredrar lägen med tillgång till vatten. Begravningsplatser, trädgårdar och parker har givit den möjlighet att spridas in i stadsområden, däribland centrala London. Kattugglan är främst en låglandsfågel i de kallare delarna av sitt utbredningsområde, men häckar upp till 50 meters höjd i Skottland, 1 600 meter i Alperna, 2 350 meter i Turkiet,[5] och upp till 2 800 meter i Burma.[10]

Häckning

Ungarna lämnar boet innan de kan flyga.

Kattugglor bildar par från ett års ålder, och förblir tillsammans i ett vanligen monogamt förhållande hela livet. Ett etablerat pars revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära en trädstam under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober.[5] Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av mindre fåglar under dagen, men normalt ignorerar de störningen.[10]

Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien.[5] De blanka vita äggen är 48 x 39 mm stora och väger 39,0 g, varav 7% är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av honan ensam i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar.[3] Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.[5]

Kattuggleägg

Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar, och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst kan den inte upptäckas innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.[10] Det kanske mest kända offret för kattugglans våldsamma anfall var den ryktbare fågelfotografen Eric Hosking, som förlorade ett öga när han anfölls av en fågel som han försökte fotografera nära dess bo. Han kallade senare sin självbiografi An Eye for a Bird ("Ett öga för en fågel").[20]

Rödräven dödar många unga ugglor.

Föräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig ungfåglarna för att hitta egna revir att bosätta sig i. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen.[5] Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för vuxna fåglar är 76,8%. Den genomsnittliga livslängden är 5 år,[3] men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.[10]

Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla och berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden för den vuxna fågeln och ungarna.[10] En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en viktig dödsorsak för nyligen flygga ungfåglar, av vilka 36% dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Dödlighetsrisken ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14% i april till över 58% i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art.[21]

Beteende

På dagen håller den sig gömd. Först i skymningen beger den sig ut på jakt. Vintertid kommer den fram till bostadsområden och påträffas också i städerna. Då påträffas den ofta i torn, lador och andra byggnader. Kattugglan flyger ljudlöst, eftersom dess vingpennor är mycket mjuka och böjliga.[4]

Föda

Långsvansad skogssork är ett vanligt bytesdjur.

Kattugglan jagar nästan uteslutande på natten. Den spanar från en gren innan den störtar eller glider tyst ned på sitt offer, men i mycket sällsynta fall jagar den i dagsljus när den har ungar att utfodra. Arten tar en stor uppsättning bytesdjur, främst skogsgnagare, men även andra däggdjur upp till en kaninunges storlek, samt fåglar, daggmaskar och skalbaggar.[5] Dessutom äter den grodor och ödlor.[4] I stadsområden utgör fåglar en större andel av födan, och så osannolika arter som gräsand och tretåig mås har dödats och ätits.[5]

Bytet sväljs vanligen helt, och osmältbara delar spys upp som spybollar. Dessa är medelstora och grå, består främst av gnagarpäls och ofta med utskjutande ben, och hittas i grupper under träd som används för vila och bobygge.[6]

Mindre starka skogsugglor som minervauggla och hornuggla kan vanligen inte samexistera med den starkare skogsugglan, som kan ta dem som byten, och hittas i andra miljöer. På samma sätt tenderar kattugglan där den har flyttat in i bebyggda områden att tränga undan tornugglor från deras traditionella boplatser i byggnader.[10]

Kattugglan och människan

Folktro och kultur

En grå fågel, troligen underarten S. a. aluco

Kattugglans svenska namn kommer av att fågelns ansikte anses likna en katts.[19]

Enligt gammal svensk folktro bebådar kattugglans läte väderskifte, eller dödsfall om den nattetid skriker i närheten av bostadshus.[4] Exempelvis skrev Vilhelm Moberg i sin uppsats Värendska seder och bruk vid dödsfall och begravning att om kattugglan uppehåller sig vid en gård och skriker sitt "klä vitt" om nätterna är det ett säkert tecken på att någon i familjen snart ska dö.[22]

Kattugglan har liksom dess släktingar ofta setts som ett omen om otur, och William Shakespeare använde den som sådant i Julius Caesar (akt 1 scen 3).

Wordsworth beskrev tekniken för att kalla på en uggla i sin dikt About a boy.[23]

Ugglor förknippades med Blodeuwedd, som förrådde Lleu Llaw Gyffes i sagan om Math son av Mathonwy från den forntida walesiska Mabinogion,[24] och en ugglas rop bland husen i en by troddes i Wales betyda att en flicka hade förlorat sin oskuld.[25]

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Tawny Owl
Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ugglor, 1904–1926 (Not).

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 BirdLife International 2004. Strix aluco. I: IUCN 2007. 2007 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Hämtad 29 juni 2008.
  2. ↑ 2,0 2,1 Mullarney, Killian; Svensson, Lars; Zetterstrom, Dan; Grant, Peter (1999). Collins Bird Guide. London: HarperCollins, 206. ISBN 0-00-219728-6. 
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 ”Tawny Owl Strix aluco [Linnaeus, 1758”]. BirdFacts. British Trust for Ornithology (BTO). http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob7610.htm. Läst 2008-05-31. 
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 Artikeln Ugglor i Nordisk familjebok, utgiven 1904-1926, band 30, sid 854-855
  5. ↑ 5,00 5,01 5,02 5,03 5,04 5,05 5,06 5,07 5,08 5,09 5,10 Snow, David; Perrins, Christopher M (editors) (1998). The Birds of the Western Palearctic concise edition (2 volumes). Oxford: Oxford University Press, 907–910. ISBN 0-19-854099-X. 
  6. ↑ 6,0 6,1 Brown, Roy; Ferguson, John; Lawrence, Michael; Lees, David (1987). Tracks and Signs of the Birds of Britain and Europe (Helm Identification Guides). Christopher Helm, 86. ISBN 0747002010. 
  7. ↑ 7,0 7,1 7,2 Burton, Robert (1985). Bird Behaviour. London: Granada Publishing, 44–48. ISBN 0246124407. 
  8. ↑ Hecht, Selig; Pirenne, Maurice Henri (1940). "The sensibility of the nocturnal long-eared owl in the spectrum" (Automatic PDF download). Journal of General Physiology 23: 709–717. 
  9. ↑ Martin, Graham R. (August 1977). "Absolute visual threshold and scotopic spectral sensitivity in the tawny owl Strix aluco". Nature 268: 636 – 638. DOI:10.1038/268636a0. 
  10. ↑ 10,00 10,01 10,02 10,03 10,04 10,05 10,06 10,07 10,08 10,09 10,10 10,11 Voous, Karel H.; Cameron, Ad (illustrator) (1988). Owls of the Northern Hemisphere. London, Collins, 209–219. ISBN 0002194937. 
  11. ↑ (tyska) Bergmann, Carl (1847). "Über die Verhältnisse der Wärmeökonomie der Thiere zu ihrer Grösse". Göttinger Studien 3 (1): 595–708.. 
  12. ↑ Brommer, Jon E.; Kari, Ahola ; Karstinen, Teuvo (2005). "The colour of fitness : plumage coloration and lifetime reproductive success in the tawny owl". Proceedings - Royal Society of London. Biological sciences 272 (1566): 935–940. DOI:10.1098/rspb.2005.3052. 
  13. ↑ Galeotti, Paolo; Sacchi, Roberto (2003). "Differential parasitaemia in the tawny owl (Strix aluco): effects of colour morph and habitat". Journal of Zoology 261: 91–99. DOI:10.1017/S0952836903003960. 
  14. ↑ Waterton, Charles (1870). Essays on Natural History. Frederick Warne, 124. 
  15. ↑ Redpath, Stephen M.; Appleby, Bridget M.; Petty, Steve J. (2000). "Do male hoots betray parasite loads in Tawny Owls?". Journal of Avian Biology 31 (4): 457–462. DOI:10.1034/j.1600-048X.2000.310404.x. 
  16. ↑ (latin)Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii)., 93. “S. capite laevi, corpore ferrugineo, iridíbus atris, remi-gibus primoribus serratís.” 
  17. ↑ (tyska) Jánossy D. (1972) "Die mittelpleistozäne Vogelfauna der Stránská skála". I: Musil R. (red.): "Stránská skála I." Anthropos (Brno) 20: 35–64.
  18. ↑ ”Tawny Owl Strix aluco”. Owl Information. World Owl Trust. http://www.owls.org/Species/strix/tawny_owl.htm. Läst 2008-06-06. 
  19. ↑ 19,0 19,1 19,2 Sveriges Ornitologiska Förening - Kattuggla
  20. ↑ Hosking, Eric; Lane, Frank W. (1972). An Eye for a Bird: The Autobiography of a Bird Photographer. London, Hutchinson & Co., 20. ISBN 009104460X. 
  21. ↑ Sunde, Peter (September 2005). "Predators control post-fledging mortality in tawny owls, Strix aluco.". Oikos 110 (3): 461–472,. DOI:10.1111/j.0030-1299.2005.14069.x. 
  22. ↑ Skrock och folktro i Småland. Nedslag i Vilhelm Mobergs episka författarskap, Ingrid Nettervik
  23. ↑ Wordsworth, William; Coleridge, Samuel Taylor (1800). Lyrical Ballads. London: Longman. 
  24. ↑ ”Mab fab Mathonwy: The Mabinogi of Math”. Fourth Branch of the Mabinogi. http://www.mabinogi.net/math.htm. Läst 2008-06-06. 
  25. ↑ ”Owls of the British Isles”. BBC. 2005-09-07. http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A5104441. Läst 2008-06-06. 

Externa länkar


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kattuggla"
Personliga verktyg