Från Rilpedia

Sirenerna på Titan, roman av Kurt Vonnegut som utkom 1959.

Sirenerna på Titan tilldrar sig i rymden – på jorden, Mars och Merkurius. Och i viss mån på alla ställen samtidigt. Och alltid. Se Kronosynklastiska infundibula för att förstå hur detta kan gå till.

Boken är en cynisk drift med människan och hennes behov av gudar. Ett centralt tema i boken är att ”allt som någonsin har varit kommer alltid att vara”, och att människans tendens att alltid skylla allt ont som händer dem på Gud är människans största svaghet.

Ett av huvudbudskapen i boken är att religioner är farliga eftersom de ger individer möjlighet att kontrrollera andra individer utan att vara åtkomliga för kritik. Precis som i Gud bevare Mr Rosewater och Vaggan uppfinner Vonnegut en religion även i denna bok för att göra detta budskap tydligt.

Sirenerna på Titan är skriven i den lättfotade prosa som är Vonneguts signum, och intrigen är tämligen enkel för att komma från honom:

Någon bygger en armé av robotar och robotliknande människor på Mars för att angripa jorden. Soldaterna i armén kontrolleras via radiovågor, och ifrågasätter därför inte sina uppgifter. Varje marsmänniska ska ta sig an över tiotusen jordbor ensam. Det går som man kan vänta sig att en strid tiotusen mot ett går: människorna från Mars förlorar stort. Dock är detta bara ett steg i en större plan...

Planeten Tralfamadore gör sin entré i Vonneguts litterära värld i denna roman.