Satanism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Satanist)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Satanism är en filosofisk och religiös rörelse som grundar sig på ett aktivt ställningstagande för satansfiguren[1]. Historiskt har begreppet använts i nedsättande syfte om kristna och påstådda häxor som anklagats för att ha ingått ett förbund med djävulen.[2] Även personer som utövar religionen wicca har anklagats för satanism. Flera kulter av oliktänkare har sedan medeltiden beskyllts för satanism, djävulsdyrkan och handskande av demoner. I princip samtliga av dessa anklagelser saknar bevis i annan form än vittnesmål från häxor som torterades under häxprocesserna och det är idag allmänt vedertaget att de flesta av de kulter och grupperingar som anklagats för demondyrkan i själva verket haft lite eller inget att göra med satanism. Många historiker håller med om att det troligen funnits satanister och demondyrkare längre bak i tiden, det är alltså sanningshalten i någon form av organiserad eller uttalad satanistisk grupperings, sekt eller organisations existens som ifrågasätts.

Sedan 1960-talet har en modern form av satanism uppstått där utövarna kallar sig satanister och förespråkar en utpräglad form av individualism där den egna personen är i fokus. I motsats till traditionell religion underkastar sig en satanist enligt denna fåra inte någon högre metafysisk makt, vilket medför att man också har en moral som inte grundar sig i religiösa auktoriteter och närmast kan beskrivas som etisk egoism. Denna form av satanism omnämns inte sällan som LaVey-satanism eller LaVeyism efter grundaren av denna satanism, Anton Szandor LaVey.

Innehåll

Historia före 1960

Satansfiguren som vi känner den idag har sitt ursprung inom judendomen, även om motsvarande krafter finns inom många andra religioner. Ormen som frestar Eva att äta av kunskapens frukt första Mosebok, och därmed till att synda och trotsa Gud, har i efterhand identifierats som Satan.[3][4][5] Denna tolkning är dock mer fastslagen inom kristendomen och islam, medan judendomen inte nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan ormen och Satan i tidig litteratur. Senare judisk litteratur drar i regel likhetstecken mellan Satan och ormen eller att den ene är den andres redskap.[6] Satan framträder först i Jobs bok, där han benämns som "Anklagaren" (Hebreiskans ha-satan). Satan är inte så mycket ett namn som en titel här och understryker just Anklagarens funktion i berättelsen om Job. Först i Nya Testamentet används dock denna titulering som ett egennamn, och skrivs ut som "Satan". I judendomen drar man i regel Satan och ängeln Samael över en och samma kam[7][8], medan man i kristendomen ser Satan som det "verkliga" namnet för ängeln. Satans dualistiska roll brukar antas komma från zoroastrianismens Angra Mainyu/Ahriman, som är den destruktive eller "onda" motpolen till den konstruktiva eller "goda" gudomligheten Ahura Mazda/Ohrmuzd.

En vanlig tolkning är att Satan gjorde uppror mot Gud och orsakade änglafallet, i många fall stöttar man sig på tanken om högmod och att Satan skulle vilja ha Guds plats - någonting man brukar tolka från vers 12 i Jesajas kapitel 14 (Jes 14:12). Idag är det omtvistat huruvida denna passage verkligen handlar om djävulen eller om Babylons kung Nebuchadnezzar. I kristen mytologi är dualismen uttalad, vilket syns i Uppenbarelseboken där Satan får en aktiv roll som motståndare till ärkeängeln Mikael i det stora slaget mellan de fallna änglarna och Guds änglar.

Under medeltiden växte fruktan för djävulens makt. Medan människor har anklagats för samröre med onda andar, demoner eller rent utav besättelse sedan djävulsgestaltens transformering under det första århundradet brukar medeltiden ses som den tid då anklagelser om satanism började ta fart. De första beskyllningarna för satanism är att finna från 1500-talet. Då är det Martin Luthers läror som anklagas för att vara inspirerade av djävulen. Från det att häxprocesserna pågick i Europa, från 1200-talet till slutet av 1600-talet, anklagades främst kvinnor för friskiri, vilket innebar samröre med djävulen i en häxkult. Hellfire-klubben, som hade sin aktiva tid runt 1750, bestod av enligt populära tolkningar av uttråkade överklassherrar som samlades till hädiska orgier. Det var mera en protest mot rådande religion än någon regelrätt djävulsdyrkan, men visar ändå på att det fanns ett behov att bryta rådande normer. Så sent som på 1980- och 1990-talet växte sig fruktan för djävulens makt stor, denna gången i hysterin om satanistiska ritualövergrepp. Ett flertal personer, trossystem, kulter och grupperingar har beskyllts för satanism historiskt, bland annat Gilles de Rais, ovan nämnda Hellfire-klubbar, H. P. Blavatsky och andra, men de flesta har antingen inte varit uttalade satanister eller haft en sådan tro att det torde räknas som satanism.[9]

Historia efter 1960

Anton LaVey lade grunden till den moderna satanismen när han 1966 startade Church of Satan och 1969 gav ut Den satanistiska bibeln. Före LaVey hade ingen medvetet tagit på sig identiteten som satanist[källa behövs]. Den första schismen uppstod 1975 då Michael Aquino bröt med kyrkan och startade The Temple of Set, en organisation som på senare tid distanserat sig från satanismen. Många har diskuterat huruvida LaVeys satanism ens är att betrakta som en satanism, även om gängse uppfattning (bland annat på grund av Faxnelds definition) är att den är det. Anton LaVey uttryckte i Den satanistiska bibeln De Nio Sataniska Yttrandena, Jordens Elva Lagar och andra paragrafliknande uttalanden som oftast (felaktigt) associeras med satanism.[10]

Man kan förslagsvis dela upp modern satanism i olika inriktningar. Det som skiljer dem åt är hur man förhåller sig till satansgestalten.

Materialistisk satanism

Materialistisk satanism kallas även för LaVey-satanism då dess förgrundsfigur är Anton LaVey som definierat filosofien i Den sataniska bibeln. Varje individ kan se sig själv som gud och har fullständigt ansvar för sitt eget öde. Satan ses som en positiv symbol, metafor eller arketyp för rebellen och människans djuriska drifter. Influenser är Aleister Crowley, Niccolò Machiavelli, Friedrich Nietzsche, Ragnar Redbeard och Ayn Rand.

Kaos-Gnostisk satanism (218)

Denna grupp ser Satan-Lucifer som bringaren av det Svarta Ljuset och uppväckaren av den Svarta Flamman/Pneuman, som enligt dem finns brinnande i de utvaldas själar. De anser Satan (Anklagaren/Motståndaren) vara Lucifer, som är den sanna bringaren av upplysningen och frihet. Inom denna tradition anses Demiurgen/skaparguden vara bringaren av ett falskt och förblindande ljus, som endast leder människan bort från den sanna visdomen väg.

Målet med den kaosgnostiska Satanismen/Luciferianismen är spirituell transcendens och ett "laglöst blivande bortom alla kausala begränsningar".

Denna tradition brukar ibland benämnas som "218-strömningen" (218 Current) och representeras främst av organisationen "Temple of the Black Light", före detta MLO. Traditionen skiljer sig från övriga satanisttraditioner på grund av sina starka gnostiska inslag och andliga mål.[källa behövs]

Djävulsdyrkan

Begreppet djävulsdyrkare syftar i regel till människor som dyrkar djävulen i den kristna mytologin. Inte sällan tillskrivs attribut som har starka drag från fiktiva berättelser i böcker och filmer men som saknar egentliga historiska belägg. I vissa fall används djävulsdyrkan också som en benämning för personer som tror på en eller flera satansgestalter som andliga entiteter och dyrkar dessa. Enligt denna definition kan grupper som Order of Nine Angles och MLO/Temple of the Black Light ses som djävulsdyrkande, även om de inte omfamnar den kristna djävulsmytologin.

Tron på djävulsdyrkares utbredda existens och barbariska brott har gett upphov bland annat till den satanistiska ritualövergrepp-hysterin som spred sig i framför allt USA och Storbritannien under 1980- och 1990-talet efter böcker skrivna av påstådda överlevare av brott grundade i satanistiska ritualer, bland annat boken Michelle Remembers. Kenneth Lanning vid FBIs beteendevetenskapliga enhet publicerade under början av 1990-talet rapporter med utredningar av de påstådda satanistiska ritualövergreppen och kidnappningarna och visade i dessa rapporter att inga eller ytterst få kidnappningar och spädbarnsmord kan sammanlänkas till satanism, djävulsdyrkan eller häxkonster.[11]

Typiska karaktärsdrag som tillskrivs djävulsdyrkan genom media eller allmän uppfattning och fiktiva verk brukar vara:

  • Svarta mässan - En parodi på den kristna mässan som satanister säges fira. Det främsta syftet skall vara vanhelgandet av Kristi kött i form av en oblat. Även animala såväl som mänskliga offer samt sexorgier skall i vissa versioner förekomma. Jämför med tron på Blåkulla och häxsabbat.
  • Svarta kåpor - Rituell klädsel som i regel tillskrivs djävulsdyrkare och använda under deras "mörka ritualer".
  • Svart magi - Användande av svart, mörk eller destruktiv magi är inte ovanligt att sammankopplas med djävulsdyrkan. Ofta drar massmedia eller berättare in svarta vaxljus, mässande på latin samt baklängesläsning av bibliska verser.
  • Auktoritet - Många av de författare och vittnen (sic) till satanistiska brott hävdar att satanisterna (djävulsdyrkarna) har inflytelserika positioner i samhället och på så sätt kan förleda andra människor. Utbildning, sjukvård, regering, rättsväsende, kyrkan och många andra institutioner anses ha blivit infiltrerade av djävulsdyrkare som uppträder som "vanliga medborgare".[källa behövs]

Litterär satanism

Positiva bilder av satansfiguren har länge funnits i litteraturen. En trend av litterär satanism kan urskiljas i renässans- och romantiklitteraturen och senare under nyromantiken och den franska dekadensen. För författarna handlade det dock mer om kritik mot kristna normer än utpräglad satanism.

I John Miltons Det förlorade paradiset från 1667 porträtteras Satan som en heroisk figur som sätter sig upp mot Guds auktoritet. Goethes Faust från 1808 skildrar en vetenskapsman som säljer sin själ till djävulen i jakten efter kunskap, makt och frihet. Andra namn i sammanhanget är Byron, Shelley, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Maurice Rollinat och Joris Karl Huysmans vars roman Là-bas (sv. I avgrunden, 2007) beskriver svarta mässor och svart magi vid det parisiska 1800-talets slut.

En modern filmisk gestaltning får Satan genom Al Pacino som i Taylor Hackfords film Djävulens advokat (1997) spelar en hänsynslös stjärnadvokat i New York vid namn John Milton. Han lockar en ung kollega från södern (Keanu Reeves) att ta anställning hos honom. Milton tar upp den unge advokaten på taket av kontorets skyskrapa, och visar honom världen med orden: "– All this can be yours, if you sign the contract". Jfr Matt 4:9.

Den mest auktoritativa[källa behövs] studien av djävulsdyrkan från biblisk tid fram till våra dagar har skrivits av Jeffrey Burton Russell i fyra volymer, "The Devil" 1977, "Satan" 1981, "Lucifer" 1984 och "Mephistopheles. The Devil in the modern world" 1986. I svensk tappning finns Per Faxnelds Mörkrets apostlar som gör en religionshistorisk analys av personer och grupperingar som påståtts hålla på med satanism / djävulsdyrkan.

Satanistisk musik

Satanistiska texter används ofta i musikgenren Black Metal och Death Metal. Återkommande teman är texter om Satan och ett antikristet budskap.[källa behövs]

Se även

Källor och fotnoter

  1. Per Faxneld, författare bakom Mörkrets apostlar, ISBN 91-974102-4-1, tar upp problematiken med att definiera satanism i inledningen till sin bok. Faxnelds definition är en av de få som använts akademiskt och har därför fått stort gehör: "satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position. Med framskjuten position avses att Satan är den ende eller den främste bland de gudar eller gestalter som hyllas. [...] Termen Satan är i sammanhanget utbytbar mot Djävulen, Lucifer, med flera andra namn på den gestalt vilken i kristen tradition betraktas som ondskans princip, men inom satanismen relativt sällan tolkas så." (xii - xv)
  2. Ibid, s. 51-60
  3. Uppenbarelseboken 12:9
  4. Davidson, G., A Dictionary of Angels, ISBN 0-02-907052-X, uppslagsord Satan påstår att Peter Lombard (1100-1160) identifierade Satan som ormen i Genesis medan 800-talsbiskopen Agobard menade ormen kontrollerades av Satan.
  5. Davidson refererar också till Sayings of Rabbi Eliezer under uppslagsordet Samael till att ha identiferat Samael som ormen.
  6. Davidson, uppslagsordet Satan, refererar till Edward Langtons Satan, A Portrait
  7. Davidson, G., A Dictionary of Angels, uppslagsord Samael ISBN 0-02-907052-X, s. 255
  8. JewishEncyclopedia.coms artikel Samael, hämtad 2008-12-18
  9. Faxneld utreder dessa personer och flera påstådda historiska fall på djupet i sin Mörkrets apostlar, källor blir överflödiga och respektive fall bör läsas utifrån hans slutsatser.
  10. Felaktigt då det endast kan förknippas med LaVeys lära, samtidigt är en del av läran att utveckla en egen lära och följa sin egen väg, varför det inte är otroligt att LaVey-satanister själva förnekar dessa regler och paragrafer.
  11. Lanning, K., Investigator's Guide to Allegations of 'Ritual' Child Abuse, 1992, FBI:s beteendevetenskapliga enhet.

Externa länkar

Personliga verktyg