Södermanlands runinskrifter 276
Från Rilpedia
 |
|
| Signum: | Sö 276 |
| RAÄ-nr: | |
| Område: | Södermanland |
| Placering: | Strängnäs domkyrka, Strängnäs |
| Tillkomsttid: | |
| Ristad av: | |
|
|
|
| Inskrifter • Runor • Stenar | |
SÖ 276 är en medelstor runsten av granit, inmurad i Strängnäs domkyrkas södra vägg. Stenen är 2,54 m lång med fot, 0,82 m bred vid foten och 0,44 m vid toppen. Ristaren och stenens ursprungliga plats är okända.
SÖ 276 är ett perfekt studieobjekt för nybörjare som vill försöka sig på att läsa runor och förstå stenens text. Den är lättåtkomlig, mycket välbevarad och i de flesta avseenden 'normal', om man vill använda detta ord på en så rikt varierad konstform som runstenen.
Runslingan utgörs av en drake fjättrad med boja till sin egen svans. Svansen har en fotansats. Draken är vassögd och har nosfliken knuten över nosen. Slingan följer stenens konturer nästan exakt.
Mitt i stenen finns ett kors, nästan likarmat, med utsmyckning upp- och nedtill.
Texten börjar vid drakhuvudet och löper medsols så att runornas bas är inåtriktad. Runorna är välhuggna, stora, djupa och mycket regelbundna. Orden skiljs åt av dubbla punkter. Svensk runrad från 1000-talet används. Ristaren gör en perfekt 'layout' - inga runor hamnar utanför slingan och han behöver inte tränga ihop runorna mot slutet.
Texten innehåller inga svårtolkade ord.
- sihuiþr : auk : suain : auk : uihielbr : auk : kyla : þaun : litu : raisa : stain : eftiR * olaif
- Sigviðr ok Svæinn ok VihialmR ok Gylla þaun letu ræisa stæin æftiR Olæif.
- Sigvider och Sven och Vilhelm och Gylla, de lät resa sten efter Olaf.
Om släktskap mellan dessa personer får vi inget veta. I detta avviker stenen från normen - vanligtvis var det släktingar som reste stenen, eller man var 'i lag' med den döde. Detta betecknar en rättslig bindning, vanlig bland resande köpmän. Ordet finns kvar bland annat i nusvenskans 'bolag' och engelskans 'fellow'. Släktskapsgraden angavs när sådan fanns, men här har vi fyra personer som kände sig förpliktade att resa en sten utan att säga varför.
Det är lönlöst att spekulera, men en runsten var, förutom minnesmärke, ett 'dödsattest' och samtidigt ett anspråk på arvet. Än idag är det självklart att närmast sörjande (och närmast ärvande) reser en sten. Skillnaden är att runstenar var normalt inga gravstenar. De restes där de var väl synliga för allmänheten.
