Religionsfrihet
Från Rilpedia
Religionsfrihet eller trosfrihet är en rätt för medborgare att fritt bestämma över sin religionstillhörighet och religionsutövning, liksom rätt att stå utanför alla samfund. Religionsfriheten kan ses antingen som en universell rättighet, eller som en angelägenhet mellan staten och den enskilde. Det senare synsättet ger att staten inte har rätt att med lagstiftning eller med ingripanden, inskränka den enskildes rätt till religionsfrihet, med vissa förbehåll. Det förra synsättet att det även är en angelägenhet mellan individer.
Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen, artikel 9:
- Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
- Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Jämförbara rättigheter är yttrandefrihet och mötesfrihet.
Innehåll |
Religionsfrihet under antiken
I romerska riket var det Kejsar Teodosius I som kom att avskaffa religionsfriheten till förmån för kristendomen[1].
Religionsfrihet i Sverige
Religionsfriheten i Sverige är en av de grundläggande rättigheterna i svensk grundlag. Detta uttrycks redan i början av Regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter.
"Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
(2 kap. 1 § första stycket Regeringsformen)
- yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
- informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,
- mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
- demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,
- föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften,
- religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion."
"Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen." (2 kap. 2 § Regeringsformen)
Ett i lag fastställt undantag till religionsfriheten är Successionsordningens krav att Sveriges statschef, det vill säga kung eller drottning, måste vara av den evangeliska tron (tolkat som betydande: medlem av Svenska kyrkan). Övriga inom den kungliga familjen måste också vara av den evangeliska tron annars förlorar de rätten till tronen.
"Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten." (§ 4 Successionsordningen Lag (1979:935))
Religionsfrihetens historia i Sverige
I Sverige genomfördes fullständig religionsfrihet med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan först den första januari 1952. Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige.[2]
Den protestantiska reformationen blev fullt genomförd med Uppsala möte år 1593. Där beslutades att Sverige skulle få en evangelisk-luthersk statskyrka som alla medborgare var tvungna att tillhöra. 1634 års regeringsform och 1686 års kyrkolag slog med kraft fast att i Sverige och i underlydande länder skulle endast den lutherska läran vara gällande.[2]
Vissa friheter gavs senare till utländska trosbekännare att utöva sin religion i avskildhet. Skälen till lättnaden var inte att främst åstadkomma ökad religionsfrihet. Den utländska arbetskraften gynnade Sveriges ekonomiska utveckling. Därför gavs reformerta och anglikaner år 1741 en begränsad religionsfrihet som 1781 (Toleransediktet) utvidgades till att även omfatta katoliker. 1782 infördes det så kallade judereglementet vilket gav judar möjlighet att vistas i landet utan att överge sin tro, dock var de underkastade starka restriktioner som hävdes i mitten på 1800-talet.[2]
Som en följd av Sicklamålet tillkom 1726 konventikelplakatet som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Den var riktad mot de olika kristna väckelserörelser som växte fram under 1700- och 1800-talen. Pietisten Thomas Leopold dömdes och dog 1771 efter 43 år i fängelse. Runt 1860 hade väckelserörelsen blivit en så stark samhällskraft att den inte kunde stoppas och vissa frikyrkosamfund godkändes officiellt. Genom lagar 1860 och 1873 (Dissenterlagarna) gavs möjlighet för svenska medborgare att lämna statskyrkan (Svenska kyrkan som den då börjat kallas) under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, officiellt godkänt, samfund.[2]
1951 års religionsfrihetslag gav svenska medborgare rätten att fritt gå ur Svenska kyrkan. Det tidigare kravet att man måste gå med i ett annat godkänt samfund togs bort.[2]
Lagar
Se även
Noter
- ↑ Tidens - Världshistoria, Herman Kinder, Werner Hilgemann, ISBN 91-550-3318-0, sid 103
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 Alwall, Jonas: Ingvar Svanberg & David Westerlund: Blågul islam? Muslimer i Sverige, 2003 "Muslimerna och religionsfriheten",. ISBN 91-578-0308-0.
