Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Polsk propagandaaffisch. Texten lyder: "Till vapen! Rädda fäderneslandet! Tänk på vår gemensamma framtid!"
Samtida sovjetisk propagandaaffisch där ryska soldater befriar den förment förtryckta befolkningen och kastar ut markägarna.
Gränser vid Polens delningar vid slutet på 1700-talet.
Situation i mars 1919, innan konflikten inleddes.
Situation i juni 1919, maximal polsk utbredning innan den ryska motoffensiven startade.
Situation i augusti 1920, då den ryska offensiven nådde till Wisła.
Den slutligen överenskomna gränsdragningen vid freden i Riga 1921.

Polsk-sovjetiska kriget syftar på det krig som utkämpades mellan februari 1919 och mars 1921 mellan Polen å ena sidan och Sovjetryssland (RSFSR), Ukrainska SSR och Vitryska SSR å den andra.

Kriget började efter att Polen blivit självständigt från Österrike, Preussen och Ryssland efter första världskriget. Anledningen var konflikt om landsgränser; båda parter hade intresse att fastställa sina territoriella gränser med hänvisning till olika historiska epoker: Polens andra republik ville återgå till landets tidigare gränser från 1772, medan Sovjet ville återta områden som efter Polens delningar tillföll det ryska imperiet fram till världskriget, och ville ha samma gräns som med sin tsartida lydstat Kongresspolen, vid floden Bug. I sovjetisk och rysk litteratur brukar kriget infogas i den västliga interventionen, medan det från polskt håll framhålls som en beståndsdel i ett fristående krig för att befria Polen efter 123 år av ockupation av Ryssland, Preussen och Österrike. Kriget började 1919 med framgångsrik polsk offensiv som slagits tillbaka 1920 av Sovjet-Ryssland, och efter avgörande slag vid Wisła pressades ryssarna ur områden som blev polska under mellankrigsåren. Ett fredsavtal slöts i Riga den 18 mars 1921.

Innehåll

Bakgrund

Polenfrågan under första världskriget

1795 delades Polen-Litauiska samväldet mellan Preussen, Österrike och Ryssland (se Polens delningar). 1807 skapade Napoleon en fransk lydstat, Storhertigdömet Warszawa, som av polackerna sågs som en kärna i en återupprättad polsk stat. 1815 försvann Polen helt från Europas politiska karta. Gränserna i Östeuropa som fastställdes av Wienkongressen (1815) förblev oförändrade fram till 1914. Det året inleddes det första världskriget och polackerna fann sig uppdelade mellan fiendeblocken. Under första världskriget bildades polska nationella enheter som deltog i kriget på tysk, österrikisk-ungersk och rysk sida - på den österrikiska sidan bildades polska legioner under ledning av antiryske Józef Piłsudski som försökte under 1914-15 bryta sig in på den ryska delen av Polen. Den 14 augusti 1914 kungjorde den ryska regeringen genom storfursten Nikolaj Nikolajevitj sina avsikter och sin strävan att ena alla polska områden under det Polska Kungadömet, vilket skulle ställas under rysk överhöghet. Ryssarna skapade även polska volontärlegioner som ett motdrag mot Piłsudskis legioner. Snart var polackerna inblandade i att döda varandra under tre imperieflagor. [1]

När det Polska Kungadömet blev ockuperat av de tyska och de österrikisk-ungerska trupperna 1915, ställdes en övervägande majoritet av den polska befolkningen under Tysklands och Österrike-Ungerns kontroll, vilka den 5 november 1916 utropade ett "självständigt" Polskt Kungadöme under tysk kontroll, utan att ange dess gränser eller att utse en "regent". Tyskland tillät polska språket i den lokala ämbetsutövningen och utbildningen och öppnade polska universitet. Som ett regeringsmedel skapades i 5 november 1916 ett Provisoriskt statsråd. Piłsudski utsågs som ledare för kungadömets militära styrkor (som förväntades lämna trupper till Centralmakternas arméer) och ställde motkrav på att polsk oberoende stat skulle bildas, vilket tyskarna inte var villiga att acceptera.[2]

Rysslands, Nikolaj II:s, motdrag blev en deklaration den 1 januari 1917 om dess strävan att skapa ett fritt Polen i union med Ryssland, bestående av alla dess delar (inklusive de delar tsaren inte hade kontroll över). Storbritannien, Frankrike och USA motsatte sig inte längre den polska frågan och bland annat erkände Polens Nationella Kommittén (Komitet Narodowy Polski) som bildades i Paris i augusti 1917 som en officiell polsk organisation. Frankrike skapade autonoma polska legioner på Ententens sida under den polske generalen Józef Haller. Den 12 september 1917 fängslades Piłsudski för sin vägran att bilda ett polnische Wehrmacht. Bolsjevikiskt maktövertagande i Petrograd i november/oktober och efterföljande fred med Centralmakterna ändrade dock maktbalansen i Östeuropa. [3][4][5]

Rysslands sönderfall

Under tiden, i februari och mars 1917, ledde liberalernas politiska kamp i Petrograd till tsar Nikolaj II:s abdikering, bildandet av en provisorisk regering och införandet av ett system med s.k. sovjeter (d.v.s. folkråd). Redan den 27 mars 1917 deklarerade Rysslands provisoriska regering nationernas rätt till självbestämmande, vilket även Polen skulle kunna använda sig av. Den 30 mars deklarerade den provisoriska regeringen om nödvändigheten av bildandet av en oberoende polsk stat som skulle stå i militärförbund med Ryssland.[6]

Idén om "nationellt självbestämmande" ledde till en förstärkning av centrifugaltendeser i Ryssland. 4 mars 1917 bildades i Kiev ett s.k. Centralråd, vilket leddes av M. Grusjevskij, S. Petlura och V. Vinnitjenko. Centralrådet krävde en omfattande autonomi från den ryska provisoriska regeringen, samt en tydlig fixering av Ukrainas gränser. Den provisoriska regeringen strävade mot att fördröja de slutliga besluten i dessa frågor tills man hunnit sammankalla den s.k. institutionsförsamlingen. Denna ställning från Petrograd radikaliserade Kievs krav, som började skapa en egen nationell armé under sommaren 1917. [7]

Upptrappningen av kaoset och den politiska kampen ledde till att den ryska provisoriska regeringen störtades den 7 november 1917 (se Oktoberrevolutionen). Makten övertogs av bolsjeviker och vänster-socialdemokrater, vilka bildade en ny regering, s.k. Folkkommissariernas Sovjet (eller folkråd). Den 15 november 1917 antogs en deklaration om de ryska folkens rätt, vilket omfattade rätten till fritt självbestämmande inklusive bildandet av självständiga stater, vilket troligtvis fick det ukrainska Centralrådet att den 20 november 1917 deklarera att man bildade en Ukrainsk Folkrepublik inom ramarna för en allmän rysk federation.[8]

Avtalet i Brest-Litovsk

Under en period då tyska trupper avancerade in i Ryssland och besatte de baltiska områdena blev Sovjet-Ryssland (RSFSR) tvunget att den 3 mars 1918 skriva på ett fredsavtal med Tyskland och dess allierade (det s.k. Brest-Litovsk-avtalet). Enligt det avtalet accepterade RSFSR Finlands och den Ukrainska Folkrepublikens självständighet och gick med på att dra tillbaka sina trupper från deras områden. Sovjet-Rysslands västliga gräns fixerades längs linjen Riga - Dvinsk - Druja - Drisviaty - Michalishki - Dzevilishki - Dokudova - floden Niemen - floden Zelvjanka - Pruzjany - Vidoml. I och med det avtalet avstod Sovjet-Ryssland från sina anspråk på Polen, vilket mottogs med välbehag i Warszawa.

Ententen accepterade inte Brest-Litovsk-avtalet och den 6 mars 1918 landsteg engelska trupper i Murmansk vilket inledde en period av internationell intervention i Ryssland. [9]

Under hösten 1918 aktiviserades i Polen de sociala rörelserna. Under den perioden bildades i landet omkring 120 folkråd (s.k. sovjeter), här och där dök det upp rödgardistiska enheter, bönderna krävde ett genomförande av jordbruksreformer. Allt detta satte press på de polska makthavarna, vilka tvingades till politiskt manövrerande mellan de olika grupperna. [10] De kommunistiska rörelserna (som t.ex. Kommunistiskt Arbetarparti i Polen - bildat december 1918) vägrade erkänna polsk suveränitet, men de spelade en mycket marginell roll. Det polska socialistpartiet (PPS), bondepartiet (PSL-Piast under Wincenty Witos) och flera vänsterpartier gav stöd till Piłsudski. Tyngdpunkten kom därför att ligga i den nationella frigörelsen, och den sociala oron med till exempel bildande av en socialistregering i Berlin (9 november) snarare hjälpte till att minska den tyska militära närvaron och påskyndade Polens befrielse - 11 november 1918 de tyska truperna i Warszawa lät sig avväpnas och i december befriades Poznań.[11]

Avtalet om eldupphör i Compiègneskogen

Den 11 november 1918 skrevs avtalet om eldupphör i Compiègneskogen, enligt vilket Tyskland bl.a. avstod från villkoren i Brest-Litovsk-avtalet. Den 13 november annullerades Brest-Litovsk-avtalet även av Moskva. Den 16 november informerade Piłsudski alla länder, utom RSFSR, om bildandet av ett självständigt Polen. [12]

Versaillesfördraget 28 juni 1919 definierade gränser mot Tyskland och förespråkade folkomröstningar för visa kontroversiella områden, däremot i frågan om de östra gränserna uppnåddes ingen lösning.[13]

Eftersom polska enheter deltog i det första världskriget både i Ententens och Centralmakternas arméer återvände soldaterna från alla möjliga platser i Europa, som till exempel Frankrike, Turkiet, Sibirien, Balkan, Krim, och även från så avlägsna platser som Murmansk och Vladivostok (10 000 överlevande från Polska Sibiriska Brigaden).[14]

Polsk-ukrainska kriget

9 november 1918 förklarades den Västukrainska Folkrepubliken som en egen stat med president E. Petrushevitj som dess ledare. Landets territorium omfattade västra Galizien, Lemkow-området, ett område vid Karpaterna samt Bukovina. 1 november 1918 gjorde den polska befolkningen i staden Lwow uppror och intog den. Samtidigt erövrade de polska trupperna under general W. Iwaskiewicz östra Holm-området och Podljasje, vilka hade tillfallit den Ukrainska Folkrepubliken (östra Ukraina) enligt Brest-Litovsk-avtalet. 9 november drev polackerna ut de ukrainska enheterna ur Peremyshl, vilket blev starten på det polsk-ukrainska kriget.

3 januari 1919 enades den Västukrainska Folkrepubliken och den Ukrainska Folkrepubliken. I januari 1919 kontrollerade de ukrainska enheterna hela östra Galizien utom Lwow och järnvägen Lwow-Peremyshl. [15]

Sovjetiska inviter om diplomatiska förbindelser

26-28 november under en notutväxling mellan RSFSR och Polen angående det ödet för Regentrådets mission under ledning av Aleksander Lednicki som satt fängslad i Moskva,[16] meddelade den sovjetiska regeringen att man var beredd att etablera diplomatiska förbindelser med Polen. Den 4 december meddelade Polen att innan frågan om sändebudet har avgjorts tänker man inte diskutera. Under tre tillfällen i december 1918, då man växlade noter sinsemellan, föreslog Lenin-regeringen att man skulle etablera diplomatiska förbindelser, men Polen avböjde dessa inviter under olika förevändningar, bland annat då landet utsattes för intensiv propagandach indoktrinering av arbetarklassen, samt att polackerna såg tydlig risk för sovjetisk expansion och att polackerna i Röda armén användes mot polacker. Den 20 december anlände en sovjetisk delegation under den polske kommunisten Bronisław Wesołowski på uppdrag av Röda korset för att diskutera hemtagning av ryska krigsfångar från första världskriget. Delegationen arresterades först för att ha påståtts spridit subversiv propaganda innan vid utvisningen ur landet fyra av dem avrättades. Händelsen ledde till ny notväxling länderna emellan, den här gången med anklagelser från RSFSR:s sida. Två andra delegationer - den sovjetiska under forne polske PPS-medlemmen Wincenty Jastrzębski och den polska under Aleksander Więckowski kom iväg när kriget redan har brutit ut. Więckowski hade med sig en plan för en folkomröstning inom området det polsk-ryska kriget kom att handla om, detta avvisades av den ryske utrikesministern Georgij Tjitjerin. Således erkände Sovjet-Ryssland Polen som land och var beredda att normalisera relationerna, men Warszawa var inriktat på att etablera ett land med gränser som gällde 1772 och litade inte heller på de sovjetiska inviterna.[17][18]

Gränslandet mellan Polen och Ryssland

Området som kriget gällde - västra Ukraina och västra Vitryssland var under slutet av första världskriget under Centralmakternas ockupation. Efter oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland och freden i Brest-Litovsk började Tyskland att dra tillbaka sina styrkor från östeuropa och lämnade ett "ingenmansland" som möjliggjorde att "ryska" provinser under tsartiden Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen utropade sig som oberoende stater. Ukraina styrdes under en period av en tysksponsrad regering under ledning av Skoropadskij, men ersattes senare av en inhemsk regering som hade som mål att skapa ett oberoende Ukraina. "De vita" och mensjevikerna kontrollerade också en stor del av de angränsande områdena i det forna ryska imperiet. Den polska planen var att återställa den östra gränsen från 1772, d.v.s. från tiden före Polens delningar.

Befolkningen i det polsk-ryska gränslandet bestod av litauer, vitryssar, ukrainare, polacker, judar och tjecker. Polacker var inte i majoritet men var starkare socialt och kulturellt då de var den styrande befolkningsgruppen. Städerna som Wilno/Vilnius, Lwów och Minsk var bärare av polska kulturtraditioner i ett agrart område. Aristokratin och större landägare bestod av huvudsakligen polacker och förpolskade litauer, och därifrån kom stora polska kulturpersonligheter som till exempel Adam Mickiewicz och Henryk Sienkiewicz. Den judiska befolkningen var huvudsakligen koncentrerad till städerna. Befolkningen på landsbygden var inte nationalistisk och begrepp som polack, vitryss eller ukrainare kändes till bara av en liten klick intellektuella. En bonde som tillfrågades om sin nationalitet svarade troligen "Jag är katolik".[19] När centralmakterna vid slutet av första världskriget lämnade området (kallat Ober-Ost) var det därför ett ingenmansland - öppet för polsk och sovjetisk erövring.

Förväntad sovjetisk expansion

Polackerna försökte få stöd hos USA, Storbritannien och Frankrike (Ententen) för att stå emot den förväntade bolsjevikiska expansionen västerut. Först trodde man att Tyskland skulle behålla kontrollen över området och därmed stoppa sovjeterna. Därefter efter att tyskarna drog sig från Polen fanns det vissa planer att Polen skulle underställas den västliga interventionen mot bolsjevikerna och landet fick vissa löften om bistånd att utrusta de polska militärerna. Polen skulle också utgöra skydd mot bolsjevikerna och samtidigt hjälpa till att österifrån hålla Tyskland under kontroll. Piłsudski avfärdade samarbetet med Vitgardisterna då deras nationalism upplevdes ännu mer anti-polsk än bolsjevikernas.[20]

I september 1919 hade polackerna 540 000 soldater, varav 230 000 var vid den östra gränsen. Utrustningen var ofta föråldrad och ofullständig, mestadels överblivet materiel från första världskriget. Till exempel Polens minister för militära ärenden försökte ansökta hos Franska regeringen om bland annat 186 000 gevär, 620 maskingevär, 340 miljoner ammunitionspatroner. Den 15 oktober försökte den polske premiärministern få Storbritannien att sända utlovad utrustning, bland annat 300 000 kompletta vinteruniformer, 200 lokomotiv och 2 000 järnvägsvagnar. Dåvarande krigsministern Winston Churchill efter påtryckningar från utrikesministern George Curzon och premiärministern David Lloyd George avslog ansökan och tyckte att det var Frankrikes ansvar att hjälpa Polen. I november 1919 utverkade dock Churchill att Polen fick 50 flygplan som gåva från britterna och fick i februari 1920 köpa ett antal uttjänta tyska gevär. Franska regeringen gav Polen kredit på 375 miljoner franska franc. USA bidrog med 56 miljoner US dollar. För jämförelse var 375 miljoner FF inte mycket i militära sammanhang och beloppet var lägre än de franska militära utgifterna under en dag under första världskriget. En del av pengarna användes till inköp av vapen i Italien och Grekland, gevär och italienska Balilla-flygplan. Polen hade problem att få hem utrustningen - tre vägar fanns till buds järnväg från Italien över Österrike och Tjeckoslovakien, järnväg över Tyskland och sjövägen över Gdańsk/Danzig. Järnvägen över Tjeckien blev ofta stoppad av tjeckerna, tyska järnvägen blev stängd 1920 på grund av spänt politiskt läge och sjövägen blockerades först av strejkande kommunistiska hamnarbetare och därefter i augusti 1920 avstängd av Röda kavalleriet.[21] Polska flygvapnet bestod av en mycket inhomogen samling av flygplan från första världskriget i olika skick, men ändå var betydligt starkare än ryssarnas flygflotta.[22]

Under våren 1920 levererade Storbritannien, Frankrike och USA 1 494 kanoner, 2 800 kulsprutor, 385,5 tusen gevär, 42 tusen revolvrar, omkring 700 flygplan, 200 pansarbilar, 800 lastbilar, 576 miljoner patroner, 10 miljoner artillerigranater, 4,5 tusen kärror, 3 miljoner uniformer, 4 miljoner par skor, kommunikationsmedel och medikamenter. [23] [24]

Den sovjetiska armén var också bristfälligt rustad. De två största vapenfabrikerna i Tula och Simbirsk producerade 50 000 gevär i månaden, medan den sovjetiska armén bestod 1920 av över 2 miljoner soldater. Ett gevär på tre soldater var inget ovanligt. När Donbass blev erövrat i slutet på 1919 ökade vapenproduktionen. 1920 hade ryssarna 462 flygplan, och en del utrustning från tsartiden samt som erövrats från vitgardisterna (delvis finansierade av britterna med 100 miljoner pund).[25]

Att det fanns aktiva socialister och kommunister i polska industristäder som Warszawa och Łódź, liksom polska militära enheter i både Vita armén och sovjetiska Röda armén gjorde situationen ännu mer komplex. Dessutom fanns i Ryssland flera hundra tusen polska fångar, samt i Polen ryska krigsfångar från första världskriget.

Krigsförloppet

Upptakten - Wilno/Vilnus

Innan det polsk-ryska kriget började i februari 1919, pågick det ryska inbördeskriget där de vita arméerna det året vann stora framgångar. Detta ledde till att Lenin fick skicka stora trupper till Sibirien för att stoppa amiral Koltjaks offensiv i öst och Denikins offensiv i söder. Detta hände under den 1:a fasen av det polsk-ryska kriget.

Den 1 januari 1919 intog en grupp polska lokala officerare ("Samoobrona" - Självförsvar) staden Wilno/Vilnius för att föregripa ett planerat maktövertagande av ett kommunistiskt arbetarråd i staden, när tyskarna skulle dra sig ur.[26] Den 3 januari närmade sig den sovjetiska västra armén Vilnius och den 6 januari blev "Självförsvaret" utslaget ur staden.[27] [28]

I januari 1919 bildade sovjeterna Ukrainska Sovjetrepubliken och i februari 1919 Litauisk-Vitryska Sovjetrepubliken och hade som avsikt att kontrollera områden till gamla Kongresspolens gräns.[29] Den 12 januari 1919 beordrade de sovjetiska kommandot operationen "Målet Wisła" som troligen var ett revolutionärt slogan än ett allvarligt försök att nå till floden med samma namn.[30] Men ryssarna hade inte militärkapacitet 1919 att expandera och behålla dessa nya sovjetrepubliker, och polackerna såg snart sin chans i att utnyttja kaoset i Ryssland, som befann sig mitt i ett inbördeskrig, och ockupera provinser som hade varit polska innan de tre polska delningarna i slutet av 1700-talet.

Polsk offensiv

Den 9 februari 1919 startade den polska offensiven österut under ledning av Józef Piłsudski. Målet var att vinna så mycket terräng som möjligt inför framtida förhandlingar med bolsjevikerna, helst ville man uppnå gränsen som gällde före Polens första delning 1772. Den 14 februari intogs Wilno av polackerna som trängde långt in i Vitryssland och Ukraina. De ryska styrkorna hade inget att sätta emot och retirerade. De ryska enheterna som hade sin högra flank mot Litauen blev flera gånger kringrända av polackerna som gick runt flankerna på litauisk mark.

Hösten 1919 polackerna avancerade till floden Dnjepr och har ockuperat ett stort område som påminde om Polen från före 1772 och omfattade för polackerna viktiga historiska städer Wilno (Piłsudskis hemstad), Minsk och Lwów. Minsk var strategiskt viktigt eftersom det blockerade sovjetiska tåglinjer nödvändiga för truppförsörjningen söderut. Den 6 maj 1920 tog polackerna Kiev.

Under den polska framryckningen och intagandet av ukrainska och vitryska städer begicks flera grymheter mot lokalbefolkningen, särskilt mot de som misstänktes vara bolsjevikanhängare. [31]

Sovjetisk offensiv

Samtidigt höll det ryska inbördeskriget i söder på att ebba ut. När sedan bolsjevikerna hade drivit vitgardisterna på flykt kunde de överföra stora styrkor till den polska fronten på våren 1920.

De ryska kommunisterna sonderade även möjligheter att hålla revolutionen levande. Misslyckad revolution i Bayern, Berlin och den nedslagna Ungerska Sovjetrepubliken, liksom avblåsta revolutionsförsöken i Norditalien i 1919 låste in kommunismen i Ryssland. Lenins plan var starta en ny våg av krigskommunism. Röda Armén skulle inta Polen och Tyskland, samt även sovjetisera Ungern och om det skulle behövas även Tjeckien och Rumänien. Flera medlemmar i politbyrån fruktlöst ifrågasatte Lenins omdöme och han varnades att den polska arbetarklassen inte skulle välkomna ryssarna som befriare.[32][33]

Sovjeterna, drivna av revolutionär iver, var under andra fasen av kriget var Röda Armén på våren 1920 redo att ge sig i väg västerut. Första steget var att utöka Ukrainska och Litauisk-Vityska SSR. Nu drevs de polska styrkorna på flykt av Michail Tuchatjevskijs styrkor i en framgångsrik offensiv genom Ukraina och det polska återtåget verkade obönhörligt.

Slaget om Warszawa

I augusti 1920 stod ryssarna vid Warszawas portar, vars öde verkade hänga på ett hårstrå. Polackerna massmobiliserade volontärer för att stå emot. Polackerna förväntade sig understöd från Ententens militärer som dock uteblev, förutom en grupp militära rådgivare under ledning av Maxime Weygand. Britternas ovilja att bistå Polen grundade sig på att David Lloyd George insåg att Ententens intervention mot bolsjevikerna misslyckades, trots höga kostnader, och tänkte prova mer fredliga lösningar som att "byta varor med det ryska folket och bojkotta bolsjevikregeringen".[34] Därför polska planer på konfrontation med Ryssland möte "kalla handen" och den brittiska regeringen starkt avrådde från krig.[35] Som följd av detta hade britterna 1920 föreslagit Curzonlinjen som Polens östra gräns, vilket inte accepterades av polackerna.

På Krimhalvön inneslöts general Wrangels armé av bolsjevikerna, men segern där var ännu inte riktigt uppnådd, varför Lenin inte kunde sända dessa arméer till den polska fronten. Striden utanför Warszawa verkade däremot avgjord även utan dessa eventuella förstärkningar.

I detta läge delade ryssarna oklokt sina styrkor och skickade 1:a kavalleriarmén under Semjon Budjonnys ledning för att inta Lwów som låg alldeles för långt söder om det som skulle bli huvudskådeplatsen för slutuppgörelsen. För sent insåg Tuchatjevskij att hans styrkor utanför Warszawa var på väg att bli utsatta för en sista desperat flankstöt från den polska armén. Man beordrade 1:a kavalleriarmén att förflytta sig norrut för att slå till i den högra flanken på den polska motoffensiven utanför Warszawa. Kavalleristerna hade dock blivit för hårt engagerade vid Lwów, som de var på väg att inta, och ordern om förflyttning kom några dagar för sent.

Inför slutstöten mot Warszawa räknade ryssarna med att de skulle möta en demoraliserad polsk armé utan stridsvilja. Under tiden hade polackerna samlat alla de kunde - till och med skolbarn beväpnades och sattes in i stadens försvar. Polackerna lyckades också avlyssna och dekryptera ryssarnas kommunikationer, samt även störa genom att sända avsnitten ur första Moseboken som krypterad morsekod[36] - fastän ryssarna visste om detta brydde de sig inte. Den 10 augusti 1920 gick ryssarna till anfall, polackerna var förberedda tack vare informationen och ryssarnas brist på diskretion, detta ledde till att polackerna vann en förkrossande seger (krigets 3:e fas). Polackernas desperata stöt norrut i slutet av augusti 1920 blev mycket effektiv och drev de ryska divisionerna på flykt. Inför hotet att bli helt inringade gick Tuchatjevskijs soldater över gränsen till Ostpreussen där de internerades fram till krigsslutet. Denna seger, 18 augusti, brukar kallas av polacker för "Undret vid Wisła".

Undret vid Wisła och Polens slutliga seger blev möjligt dels genom Polens möjlighet att koncentrera motiverade trupper för ett motanfall på en motståndare med långa underhållslinjer och dels mycket tack vare bolsjevik-Rysslands utsatta läge, västländernas och de ukrainska separatisternas (bl.a. under Petlyuras ledning) hjälp till Polen, samt ryska militära missbedömningar under offensivens slutskede.

Polsk andra offensiv

Efter slaget vände krigslyckan återigen och polackerna vann flera slag, bl.a. slaget vid Komarów vilket var världens största slag där kavalleri har varit inblandat. I oktober 1920 närmade sig fronten Minsk och månaden därefter var även västra Ukraina intaget.

På den polska sidan deltog ett antal ukrainska nationalistiska enheter, den mest kända under ledning av S. Petlura. Under hösten 1920 internerades i Polen 35 000 stridande som stod under ledning av S. Bulak-Balachovitj, B. Peremykin, B. Savinkov och S. Petlura. [37]

Under våren 1921 hjälpte den polska generalstaben Ju. Tyutyunnik att förbereda en plan för en operation med målet att erövra staden Kamenets-Podolsk med en därpå följande offensiv norrut i östra Ukraina, men den sovjetiska säkerhetstjänsten (Tjekan) lyckades att infiltrera Petluras grupper och operationen sköts upp. Sovjet-Ryssland (RSFSR) och Ukrainska SSR protesterade (11 resp. 16 april 1921) mot Polens fortsatta härbärgerande av dessa anti-sovjetiska organisationer inom sitt territorium. [38]

Under hösten 1921 krävde Sovjetunionen att ukrainska ledare S. Bulak-Balachovitj, A. Myagkov, Ju. Tyutyunnik, M. Pavlenko-Omeljanovitj, A. Zelinski, B. Savinkov, D. Jaroslavtsev, D. Odinets, A. Dikhoff-Derenthal och A. Rudin skulle utvisas från Polen, vilket skedde först den 30 oktober 1921. [39]

Natten till den 29 oktober övergick en 2 000 man stark Petlura-trogen trupp under ledning av Palij floden Zbrutj nära staden Gusiatin och gick in på den Ukrainska SSR:s territorium. Samma dag överlämnade Moskva till polackerna sina krav på att dessa skulle upphöra med att ge hjälp till dessa stridande. Fram till den 19-20 november lyckades Röda armén tränga tillbaka de Petlura-trogna till polskt territorium där dessa internerades på nytt. [40]

Freden i Riga

Freden i Riga den 18 mars 1921 satte punkt för kriget och fastställde de polska gränserna. Gränserna erkändes av Frankrike och Storbritannien först vid ambassadörskonferensen 1922 i Paris.

Sovjetunionen, efter Lenins död och Stalins övertagande av makten, bytte strategi och övergav "krigskommunismen" och fokuserade sig på "kommunismen i ett land". Frågan om den polsk-sovjetiska gränsen blev aktuell igen först den 17 september 1939 när Sovjetunionen övertog västra Ukraina och västra Vitryssland.

Framtidens krig

Polska försvarare vid Miłosna inte långt från Warszawa.
Polska soldater visar upp tillfångatagna sovjetiska regementsflaggor efter slaget om Warszawa.

Kavalleri var det viktigaste vapenslaget under detta krig. Genom sin rörlighet och pålitlighet i förhållande till den tidens mekaniserade enheter kom detta att förleda vissa konservativa militära ledare att kavalleri fortfarande hade framtiden för sig. Experimenten med helt motoriserade infanterienheter av generalerna Władysław Sikorski, Michail Tuchatjevskij och kapten Charles de Gaulle, som deltog som instruktör på den polska sidan, blev dock prototypen för framtidens blixtkrig. Sikorski publicerade det nya tankesättet år 1935 i Przyszła wojna ("Framtidens krig"; fransk översättning: La Guerre moderne). Heinz Guderian som var lärjunge hos Tuchatjevskij som utvecklade liknande tankar som Sikorski kom att tillämpa dessa idéer i Polenoffensiven 1939.[41] De motordrivna krigsfordonen hade säkerligen visst inflytande på krigets förlopp, men var 1919-1921 samtidigt fortfarande mycket omogna och inte nog driftsäkra, ett förhållande som hade förändrats två decennier senare.

Flyget, som polackerna använde först i Kiev-kampanjen, gav effektiv spaning och användes även för bombfällning och attack mot markmål. Polacker hade flera erfarna piloter, som majoren Rajski som var ledare för de tyska flygstyrkorna i Turkiet under första världskriget, samt även volontärer från väst.[42]

Krigsfångar

År 2004 utredde en polsk-rysk vetenskaplig kommission situationen för de sovjetiska krigsfångarna och publicerade en gemensam rapport [43] [44]. Utredningen leddes av Waldemar Rezmer och Zbigniew Karpus från Kopernikus universitete i Toruń och Gennadij Matvejev från Statliga universitetet i Moskva.

Enligt utredningen kom mellan 80 000 och 85 000 sovjetiska krigsfångar att vid krigets slut stanna i polska fånglägren. Då förhållanden var mycket hårda, delvis på grund av att Polen inte hade kapacitet att bygga upp läger av förväntad standard, anledningen till detta var att Polen fick efter slaget om Warszawa ta hand om 60.000 sovjetiska krigsfångar, dessa fick utplaceras till redan existerade fångläger och man fick bygga nya. Lägren kom att byggas upp av fångarna själva. Dödligheten bland fångarna var hög på grund av hunger/svält, dålig hygien och sanitet. Mellan 16 000 (polska beräkningar) och 20 000 (ryska beräkningar) fångar avled till följd av missförhållanden, dålig behandling och epidemier, som den spanska influensan.Det var liknande dödstal 17-19% som i tyska och franska fångläger under I världskriget, det var olika epidemiska sjukdomar som härjade i de överbefolkade lägren.

Den polsk-ryska kommissionen från 2004 är dock endast en början på en lång process för att ta reda på den slutliga sanningen. På den ryska sidan fortsätter man dock att uppge att antalet döda fångar är betydligt högre. 1998 påkallade den Ryska Federationens högsta åklagarämbete sin polska motsvarighets uppmärksamhet på de över 80 000 fångar som inte återvände till Ryssland efter sin vistelse i de polska koncentrationslägren på 1920-talet. Denna siffra stöds även av A. Kolpakov som anger antalet icke-återvända ryska soldater till 89 851 i sin artikel [45].

Polska historiker har förnekat förekomsten av massavrättningar av ryska fångar i fånglägren och detta var även en slutsats som den polsk-ryska kommissionen från 2004 kom fram till. Från rysk sida har dock ett antal händelser dokumenterats. Om användningen av fångar i egenskap av levande måltavlor meddelas till exempel i N. Kovalenkos brev till redaktionen för tidningen Vojenno-istoritjeskij zjurnal (1993, № 10), samt om Władysław Sikorskis order om att avrätta 300 ryska fångar med kulsprutor.

Vad som hände med polska krigsfångar på den sovjetiska sidan är mindre känt, även om man vet att ett antal fångar har blivit avrättade bland annat då det saknades faciliteter. En del fångar kom till Gulag. Enligt ryska uppgifter fanns det order uppifrån den sovjetiska ledningen att polackerna skulle behandlas bra. Man såg dem som "klass"-bröder och menade att kriget inte fördes mot den polska arbetarklassen utan mot godsägarna. [46]

Efter kriget skedde fångutväxling och 65 797[47] sovjetiska soldater påstås ha återvänt före slutet av oktober 1921 till hemlandet enligt polska historiker, eller 75 699[48] förre slutet av november 1921 enligt sovjetiska uppgifter. Ett litet fåtal av det totala antalet (932 personer enligt polska uppgifter) stannade kvar i Polen sedan de skrivit på ett uttalande i vilket de vägrade att återvända till Sovjetunionen. Ett liknande antal fångar återvände till Litauen, Ungern, Österrike och Tyskland.[49]

De sovjetiska krigsfångarnas antal, antal döda, och dödsorsak tolkades olika av den sovjetiska/ryska och polska sidan vilket ledde till en bestående kontrovers allt sedan krigets slut, och enligt vissa togs som anledning för Katynmassakern våren 1940.

Förlusterna i kriget är fram till våra dagar ännu inte klarlagda. Enligt polska uppgifter hade Polen förlorat 184 246 personer, dock förtydligas inte vilka förluster det rör sig om. Röda Arméns förluster är inte kända. Man vet bara att 80 000 till 85 000 (enligt varierande källor mellan 80 000 och ända upp till 165 000) sovjetiska soldater hamnade i polsk fångenskap där de fick utstå hård behandling åren 1919 till 1924 (bl.a. i ökända koncentrationslägret Tuchola). Fram till 21 november 1920 hade 75 699 personer återvänt till Ryssland, medan 932 vägrade att återvända. Från Tyskland återkom 40 986 soldater. Antalet polska fångar i Ryssland var omkring 60 000 (detta tal inkluderar civila fångar, gisslan och internerade personer). [50]. Efter krigets slut återvände till Polen 27 598 krigsfångar, medan omkring 2 000 stannade kvar i RSFSR (Sovjet-Ryssland). [51]

Polen efter kriget

Polen fick efter kriget områden som låg öster om Curzonlinjen och som hade en huvudsakligen icke-polsk befolkning utom i städerna Lwów, Grodno, Pinsk (80% judar) och Wilno. Enligt en polsk folkräkning 1931 befolkades områden i västra Vitryssland av en befolkning på 3 987 000 personer, av vilka ca 3 miljoner var vitryssar, samt västra Ukraina med en totalbefolkning på runt 10 miljoner, av vilka cirka hälften var ukrainare. Polen, i sin helhet, kom att ha en andel polacker på 68,9 % enligt folkräkningen 1931 [52]. Då nationalitetsmedvetandet hos den ukrainska och vitryska befolkningen ej hade hunnit etableras, förutom hos en liten intellektuell grupp, kom alla som var katoliker att räknas som polacker.[53] I Polen räknades alltså som polacker alla med katolsk trosbekännelse, varför den verkliga mängden polacker (polskspråkiga) i de östra regionerna kunde vara så låg som 10 procent (se även Polens historia avsnitt: "Polens demografi")[54] På sikt låg allt detta till grund för förnyad konflikt länderna emellan. Se Polens historia, Molotov-Ribbentroppakten och Polsk-sovjetiska kriget 1939.

Kommentarer

Norman Davies skriver i boken "Heart of Europe" att Lenin 1919 trodde att när Röda armén kom så skulle de polska arbetarna göra revolution (vilket inte skedde). Kommunistiska tidskrifter i västeuropa hade till och med i sin propaganda underskattat läget och börjat skriva att Warszawa har fallit innan ryssarna mötte starkt motstånd och retirerade. Lenins mål var att få Polen på revolutionens sida så att kommunismen fick gränsa mot västeuropa och därifrån exportera sin lära på samma sätt vidare till Tyskland och Tjeckoslovakien. Ryssarna stoppades och med freden i Riga fastställdes Polens östra gräns. Polen påstod att landet segrade i den betydelsen att landet fick vara ifred många år framåt (tills andra världskrigets utbrott) och fick östra gränserna fastställda. Att ryssarna påstod att de vann var troligen huvudsakligen en "semantisk" fråga.

Robert Service i boken "A History of Modern Russia" bekräftar Lenins planer att återuppväcka revolutionen i västeuropa genom att invadera Polen och sedan Tyskland, efter att de mindre revolutionerna i Italien, Ungern och Bayern misslyckades i 1919.[55]

Norman Davies i "White Eagle, Red Star" uppger att den allmänna åsikten i Moskva var mot kriget med Polen, men Lenin ville inte lyssna till sina rådgivare och startade motoffensiven. När Piłsudski tog Wilno gav Lenin omedelbart order att återerövra staden. Vid slutet av 1919, inspirerad av segrarna i inbördeskriget, var Lenin åter optimistisk om Revolutionens segertåg i Europa.[56]

Det faktum att Lenin-regeringen sökte diplomatiska förbindelser med Polen i november och december 1918 (redan innan kriget) innebär att RSFSR i det läget var på väg att acceptera Polen som en fri stat (dock med ännu oklara gränser, som man skulle förhandla om senare). [57] Liknande agerande kunde man se när RSRSR släppte anspråken på Finland, som också tidigare hade ingått i det ryska imperiet.

Efter det polsk-ryska kriget blev cirka 4 miljoner ukrainare och 1,5 miljoner vitryssar instängda i Polen och deras växande nationalism var en källa till uppror och destabiliserande i den polska republiken.[58]

Om den etniska politiken i de erövrade östra provinserna står att läsa i artikeln Polens historia. Där framgår det bl.a. att de etniska minoriteternas antal i hela Polen direkt efter kriget 1919-1921 uppgick till inte mindre 36 procent. Således torde polackernas andel vid den tidpunkten inte överskridit 64 procent. [59]

Referenser

  1. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.217-218
  2. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.218-219
  3. ↑ Henryk Zielinski Historia Polski 1914-1939 s.40-41
  4. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.219
  5. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 14.
  6. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 14-15.
  7. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 16.
  8. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 15-16.
  9. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 17.
  10. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 18.
  11. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.221-223
  12. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 18.
  13. ↑ J. Lukaowski, H. Zawadzki 'A Concise History of Poland s.224
  14. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.41
  15. ↑ Michail Meltyukhov, Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 21-22
  16. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.32
  17. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.", Moskva 2001, sid 19.
  18. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.32-33
  19. ↑ Norman Davies White Eagle, Red Star. s.35
  20. ↑ J.Lukaowski H.Zawadzki 'A Concise History of Poland s.224
  21. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.83-85,92
  22. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.127-129
  23. ↑ "Grazjdanskaja vojna i interventsija v SSSR. Enciklopedija. Moskva, 1987. Sid. 556-557.
  24. ↑ Manusevitj A. Ja., "Trudnyj put' i Rizjskomu mirnomu dogovoru 1921 g.//Novaja i novejsjaja istorija. 1991. Nr. 1. Sid. 32
  25. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.85-86
  26. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny"
  27. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.25-26
  28. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 20
  29. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.30-31
  30. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.26-27
  31. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001
  32. ↑ Robert Service A History of Modern Russia s.120-121
  33. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.25
  34. ↑ Public Record Office London, Cabinet Records, 23/20 6/60
  35. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.91
  36. ↑ J.Lukawski, H.Zawadzki A Concise History of Poland 2:nd edition, s.229
  37. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 109.
  38. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 109-110.
  39. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 112-113.
  40. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 113.
  41. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.268f
  42. ↑ Norman Davies White Eagle. Red Star s.127-129
  43. ↑ Waldemar Rezmer, Zbigniew Karpus, Gennadij Matvejev, "Krasnoarmieitsy v polskom plenu v 1919–1922 g. Sbornik dokumentov i materialov", Federal Agency for Russian Archives, Moscow 2004
  44. ↑ (engelska)[http://www.archiwa.gov.pl/?CIDA=506 Polsk officiell kommentar till rapporten
  45. ↑ "Na lichnom fronte. Polskaja Katyn dlja 90 tysatj russkikh" (som i översättning betyder "På den personliga fronten. Polska Katyn för 90 000 ryssar") och som publicerades i den ryska tidningen "Moskovskij Komsomolets" den 27 januari 1999
  46. ↑ Michail Meltyukhov, Sovetsko-polskije vojny.
  47. ↑ (engelska)Poland Accused - Prisoners of History
  48. ↑ (engelska)Axis History Forum: POWs in the Soviet-Polish War 1919-20; osäker källa
  49. ↑ (engelska)Poland Accused - Prisoners of History
  50. ↑ Michail Meltykhov, Sovetsko-polskije vojny, sid. 104-105
  51. ↑ Grif sekretnosti snjat. Poteri Vooruzhennykh Sil SSSR v vojnakh, boyevykh dejstviyakh i vojennykh konfliktakh. Statisticheskoje issledovanije, M., 1993, sid. 34
  52. ↑ Kristian Gerner Centraleuropas historia s.332
  53. ↑ Norman Davies White Eagle, Red Star. s.35
  54. ↑ Michail Meltyukhov, Sovetsko-polskije vojny. Vojenno-polititjeskoje protivostojanije 1918-1939 gg.
  55. ↑ Robert Service A History of Modern Russia s.120
  56. ↑ Norman Davies White eagle... s.68-69
  57. ↑ Michail Meltykhov, "Sovetsko-polskije vojny"
  58. ↑ J.Lukawski, H.Zawadzki A Concise History of Poland 2:nd edition, s.233
  59. ↑ Vladimir Besjanov, "Krasnyj blitskrig", OOO Izdatel Bystrov, 2006.

Litteratur

  • En av de mer kompletta redogörelser av kriget och analyser, befriade från nationalism och propaganda, finns i Norman Davies "White Eagle, Red Star" (1972).

Se även

(engelska), Situation för ryska fångar efter polsk-ryska kriget (och första världskriget) i den engelska Wikipedian.

Externa länkar

(engelska)

(engelska)

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Polsk-sovjetiska_kriget_1919-1921"
Personliga verktyg