Polsk-sovjetiska kriget 1939

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Det polsk-sovjetiska kriget, den 17 september 1939 till den 5 oktober 1939, var den andra fasen i Polens upphörande som stat. Den första stod tyskarna för som den 1 september 1939 anföll landets västra delar som var starten för andra världskriget och efter en veckas strider stod utanför Warszawa. Den 17 september gick sovjetiska styrkor utan krigsförklaring över Polens östa gräns. Polen gränsade mot västra Vitryssland och västra Ukraina, samma kontroversiella område som i det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921.

Innehåll

Molotov-Ribbentroppakten

Stalins polska fälttåg blev möjligt tack vare Molotov-Ribbentroppakten som Tyskland och Sovjetunionen skrev sinsemellan den 23 augusti samma år och där man i ett hemligt tillägg till avtalet delade upp östra Europa i respektive lands intressesfär.

Händelsen betraktas som en del av andra världskriget, men i sovjetisk historieskrivning kallades den för "befrielsen av västra Ukraina och västra Vitryssland", medan moderna ryska historiker (från mitten av 1990-talet och framåt) ser det som ett självständigt krig. Michail Meltyukhov skriver: "Om vi med andra världskriget menar ett krig mellan England, Frankrike, Polen å ena sidan och Tyskland - å den andra, då gick inte Sovjetunionen med in i det kriget, efter att man bekräftat sin neutralitet gentemot London, Paris och Berlin". [1]

Den sovjetiska styrkorna

De vitryska och ukrainska fronternas arméer bestod av 8 skytte-, 5 kavalleri- och 2 sridsvagnskårer, 21 skytte- och 13 kavalleridivisioner, 16 stridsvagns- och 2 motoriserade brigader, samt Dnjeprs krigsflottilj, allt som allt 617 588 soldater och officerare, 4 959 kanoner och granatkastare, 4 733 stridsvagnar och 3 298 flygplan. Förutom dessa stridande tjänstgjorde vid den sovjetiska gränsen omkring 16,5 tusen män ur NKVD:s Vitryska- och Kievdistrikten. [2]

Slag under det polsk-sovjetiska kriget (17 september-5 oktober 1939)

    • Slaget vid Sarny
    • Slaget vid Dubno
    • Slaget vid Kodzevtzy
    • Slaget vid Vilnius/Wilno
    • Slaget vid Grodno
    • Slaget vid Puchova Gora
    • Slaget vid Volja Sudovskaja
    • Slaget vid Vladypole
    • Slaget vid Dchwola
    • Slaget vid Kremen
    • Slaget vid Shatsk
    • Slaget vid Vytychno
    • Slaget vid Kock (Kotsk) (5 oktober 1939)

Förluster i kriget

I detta krig förlorade Sovjet 1 173 soldater (döda), 2 002 sårade och 302 spårlöst försvunna. Sovjetunionen förlorade också 17 stridsvagnar, 6 flygplan, 6 kanoner och granatkastare och 36 bilar. Enligt polska uppgifter förlorade Röda armén omkring 2,5 tusen döda, 150 pansarbilar och 20 flygplan.

Den polska sidans förluster uppgick till 3 500 döda, 20 000 spårlöst försvunna och 454 700 krigsfångar. Enligt ryska uppgifter blev merparten av Polens 900 kanoner och 300 flygplan sovjetiska troféer, en uppgift som kan ifrågasättas då en stor andel av de polska flygplanen förstörts i strider.

Röda arméns behandling av befolkningen i de besatta områdena

Röda arméns förhållande till lokalbefolkningen var mestadels fredligt, men som i alla andra krig förekom övergrepp som dock inte sanktionerades från högsta ort. Egenmäktigt förfarande bestraffades av de sovjetiska myndigheterna när det uppdagades. Ett exempel på detta är då kommissarien i det 148:e kavalleriregementet, Olejnikov, fattade misstanke om att 12 polacker och 4 ukrainska bönder i byn Grigorovo hade skjutit mot de sovjetiska trupperna. Han föreslog att dessa personer skulle arkebuseras. För detta blev han fråntagen sitt befäl och arméns särskilda avdelning (NKVD) började utreda fallet och kommissariens beteende. [3]

En arbetare från Wilno (en stad med stor andel polsk befolkning) vid namn Bojdanovitj berättade: "Röda armén är väldigt lyhörd mot befolkningen. Under intagningen av Wilno släppte inte Röda armén en enda bomb och sköt inte ett enda skott mot civilbefolkningen. Men de polska panerna lurar oss genom att säga att då Röda armén kommer, så kommer de att förstöra allt." [4] I byn Solovji berättade den polske bonden B. Mackiewicz följande: "Vi blev intalade att den Röda armén och bolsjevikerna skulle vara barbarer, att de sliter ner ikoner i husen, förstör kyrkor, dödar präster, våldtar kvinnor. Men i själva verket är Röda armén den mest väluppfostrade armén av alla som har passerat dessa trakter, som inte rör ett endaste äpple. Man övertalar dem att ta det, men de gör inte det."' [5] [6]

Vissa källor redovisar sovjetiska massavrättningar av militärer och civila, vilket drabbade även kvinnor och barn, under september 1939. Från polskt håll hävdas att övergreppen skedde i bland annat Rohatyn (ukrainska: Рогатин), Grodno (vitryska: Горадня, Гродна), Nowogródek (vitryska: Наваградак, Nawahradak), Sarny (ukrainska: Сарни), Tarnopol (ukrainska: Тернопіль/Ternopil, till 1944 Тарнопіль/Tarnopil), Wołkowysk (vitryska: Волковыск/Vaŭkavysk), Oszmiana (vitryska: Ашмяны/Ašmiany, ryska: Ошмяны), Świsłocz (vitryska: Свiслач, ros. Свислочь) och Kosów Poleski (vitryska: Kocaва).[7][8][9] I Grodno påstås polska soldater ha blivit avrättade genom att Röda armén krossade dem mot gatstenar med sina stridsvagnar.[10] Polska Institutet för Nationellt Minne (Institut Pamięci Narodowej, IPN) utreder vissa av fallen. I spåren efter Röda armén anlände NKVD och utförde massarresteringar och avrättningar av polska lokala ledare och elit. Den polska organisationen Karta bedriver en vetenskaplig studie och har hittills publicerat uppgifter om 130 000 personer som utsattes för sovjetiskt förtryck, både krigsfångar och civila[11].

Krigsfångar och deporteringar

Majoriteten av de polska fångarna som hade sin födelseort i västra Ukraina och västra Vitryssland (tidigare östra Polen) släpptes fria och fick återvända hem. Mellan 25 september och 7 oktober ankom till NKVD:s krigsfångeläger (vilka hade börjat inrättas den 22 september) 125 803 personer, vilket ledde till en överbelastning av lägren. Enligt ett beslut av den sovjetiska centralkommitténs politbyrå av den 3 oktober beslutades det att man skulle släppa hem de återstående krigsfångarna. [12] Enligt beslut N. 575118 från Folkkommissariatet för försvaret (ung. Försvarsministeriet) av den 9 oktober började tåglaster med fångar att avgå från Baranovitji och Tarnopol och man föreskrev att krigsfångarna skulle förses med mat och sanitär vård. [13] Fram till den 19 oktober hade 40 769 personer återvänt till sina hemorter. Mellan 1939 och 1941 överlämnade Sovjetunionen till Tyskland 43 054 personer som hade sina rötter i västra Polen, medan tyskarna överlämnade till Sovjetunionen 13 575 personer som hade sina rötter i de östra vojvodskapen. [14] [15]

Antalet polska krigsfångar uppskattas till över 230 000. Vid slutet av 1939 hölls cirka 170 000 krigsfångar i 139 läger.[16]. Efter att ett antal fångar har avrättats eller frigavs enligt ovan, uppskattas antal krigsfångar till 45 383 tusen, varav 42 763 kan namnges (uppgifterna bygger på den polska organisationen KARTA:s forskning.[17] Under våren 1940 blev 14 587 polska officerare avrättade i massakrerna i Katyń, Charkow och Twer. Cirka 2 300 krigsfångar dog vid evakuering av lägren vid det tyska intåget 1941 (varav mellan 1 834 och 1 968 vid evakueringen av Lwów-lägret i juni 1941, genom att de mördades av fångvaktarna eller dog av skador vid tyskt bombangrepp [18]). Cirka 2 000 krigsfångar överlämnades under åren 1940-41 till tyska ockupanter i Polen. 26 200 förblev i fångenskap till augusti 1941. Utöver dessa tal, mellan 24 oktober och 23 november 1939 överlämnades 42 492 krigsfångar till tyskarna, och togs emot 13 757 krigsfångar. Av de sistnämnda blev officerare och poliser överlämnade till NKVD, medan övriga släpptes. Det saknas detaljerade antalsuppgifter om den sista gruppen.[19]

En del av de frigivna krigsfångarna, liksom civila och militära skogsvaktare i östra provinserna och andra polacker arresterades och/eller deporterades i den efterföljande etniska rensningen. 65 000 arresterades i västra Ukraina, 43 000 i västra Vitryssland och 2 000 i Litauen, totalt 110 000, av dessa kan 24 106 kan namnges med hjälp av de tillgängliga källorna. Deportering under 1940-41 omfattade 320 000.[20]

Längre fram utverkade den polska exilregeringen "amnesti" för de polska krigsfångarna och civila. Därmed förbättrades villkoren för de polska krigsfångarna och ett stort antal av dem tilläts bilda stridande förband som fick möjlighet att delta i kriget mot Tyskland på olika fronter runtom i världen. General Władysław Anders samlade ihop 1942 en armé på 74 000 soldater som utvandrade via Iran till Palestina och sedan sattes in i kriget i Italien. Cirka 200 000 polska soldater stred under sovjetiskt kommando på östfronten i armén under general Zygmunt Berling vars trupper var med om att befria Polen och Tjeckoslovakien. En av de mer kända personerna som kom att ansluta sig till polska enheterna under sovjetiskt kommando var Wojciech Jaruzelski (Polens ledare under 1980-talet och landets president 1990), som i krigets slutskede deltog i befrielsen av Warszawa.

KARTA anger med stöd av NKVD-dokument att amnestin omfattade: 26 160 krigsfångar, 132 463 militära bosättare och skogsvaktare, 46 597 dömda och under utredning, 176 000 flyktingar och familjer. Summa 381 220 personer. Sovjetisk klassificering undvek begreppet "krigsfånge" och använde istället "internerade". [21]

Referenser

  1. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 408
  2. ↑ Vladimir Besjanov, "Krasnyj blitskrig", OOO Izdatel Bystrov, 2006. Sid. 82.
  3. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 413-414
  4. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 383
  5. ↑ RGVA (Ryska Statliga Militärarkivet), F. 9, Op. 29, D. 505, blad 743-744
  6. ↑ Michail Meltyukhov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 383
  7. ↑ Władysław Pobóg-Malinowski Najnowsza historia polityczna Polski. 1939-1945 Wydawnictwo Platan, Kraków, 2004, ISBN 83-89711-10-9, band 3, s.107
  8. ↑ Witold Pronobis Świat i Polska w XX wieku, Editions Spotkania, Warszawa, 1996, ISBN 83-86802-11-1, s.196
  9. ↑ Wojciech Roszkowski Najnowsza historia Polski 1914-1945, Świat Książki, Warszawa, 2003, ISBN 83-7311-991-4 s.410
  10. ↑ Julian Siedlecki Losy Polaków w ZSRR w latach 1939-1986, London, 1988, s.32-34
  11. ↑ (polska)Karta - De förtrycktas index
  12. ↑ Katyn, sid. 114-123
  13. ↑ RGVA (Ryska Statliga Krigsarkivet), F. 9, Op. 29., D. 502, Blad 201-202
  14. ↑ Lebedeva N. S., "Katyn: prestuplenije protiv tjelovetjestva", sid. 20
  15. ↑ Michail Meltyuchov, "Sovetsko-polskije vojny", Moskva 2001, sid. 416
  16. ↑ (polska)Encyklopedia PWN
  17. ↑ (polska)KARTA:s De förtrycktas index
  18. ↑ http://www.indeks.karta.org.pl/rapport.pdf s.9
  19. ↑ http://www.indeks.karta.org.pl/raport.pdf s.7
  20. ↑ http://www.indeks.karta.org.pl/raport.pdf s.33
  21. ↑ http://www.indeks.karta.org.pl/raport.pdf s.11-12

Externa länkar

  • "A Forgotten Odyssey" (film) "är en berättelse som berättas av de överlevande, om vad som hände efter den sovjetiska invasionen av Polen den 17 september 1939 under nazi-sovjetiska vänskapsfördraget" (citat från filmens webbsida)

(engelska)

(engelska)

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Polsk-sovjetiska_kriget_1939"
Personliga verktyg