Från Rilpedia

Peel P50 var en engelsk mikrobil, som byggdes i staden Peel av Peel Engineering Co., på Isle of Man mellan 1963 och 1964.

Detta var en mycket liten bil, med plats för en person, driven av en 49 cc, treväxlad tvåtaktsmotor från DKW, på 4,2 hk. Drivningen skedde med kedja på bakhjulet. Karossen hade en dörr på vänstersidan och var av glasfiberarmerad plast. Längden var 135 cm, men ratten var stor och vred framhjulen direkt från styrstagen.

Den första prototypen hade ett hjul fram och två bak. Detta ändrades dock tämligen snabbt, sedan man provkört den, till två hjul fram och ett bak. Hjulen var små, bara fem tum och vikten låg, hela ekipaget vägde bara 60 kg, vilket ofta understeg förarens vikt.

Till pluskontot räknades "Den enkla startmekanismen, som inte krävde någon el" (en startspak), "Vindrutespolare" (en plastflska att klämma på), "Stolsfjädring system Intalock med gummiband, som anpassar sig efter varje figur)" (som på CV2:an). Någon hastighetsmätare behövdes dock inte, eftersom vagnen räknades som motorcykel under 100 cc.

Man beräknar att 60 exemplar såldes under de två år tillverkningen varade. 1964 kom fabriken ut med en ny förbättrad och förstorad modell: Peel Trident. (Trident = Treudd. Symbol för Isle of Man och firma Peel.) Denna gjorde verkligen skäl för epitetet Bubble Car. Taket var en plexiglasbubbla med en plan härdglasruta framåt. Bilen hade nu plats för två och hade vuxit till 183 cm längd och en vikt på 90 kg.

Motorn var samma 50-kubikare på 4,2 hk som innan och hjulen var fortfarande påfallande små. Färgen var ofta orange, vilket gjorde att den fick öknamnet the clockwork orange.

1966 upphörde tillverkningen, efter cirka 80 fordon, men firman fortsatte att göra specialkarosser till BMC Mini.

Källor

Walter Zeichner, Kleinwagen International, 1990, ISBN 3-88350-160-3

Externa länkar

Svenska MC-Bil Klubben