Från Rilpedia

Peder Gustafsson Banér, född 28 juni 1588 på Djursholm, död 13 juli 1644 i Stockholm. Son till riksrådet Gustav Axelsson Banér och grevinnan Kristina Svantesdotter Sture.

Banér kom till hovet senast 1607 och följde Gustav II Adolf på fälttåget till Skåne i början av 1612. Han räddade kungens liv på Vittsjöns is den 12 februari samma år, vilket han rikligt belönades för. Han utnämndes till kammarherre 1613 och fick tillbaka stora delar av faderns och farbrorn Stens förbrutna gods. I samband med Gustav II Adolfs kröning 1617 slogs han till riddare och blev året därpå kammarråd. Under fälttågen i Livland 1621 och 1622 användes han som krigskommissarie. I september 1622 utnämndes han till guvenör i Estland och kvarstod i denna tjänst till januari 1626. Han blev riksråd i april 1625 och rikskansliråd i juni 1626. Därefter ledde han en beskickning till Lübeck 1627, men var sedan mest knuten till kansliet i Stockholm. Han ledde i många år kansliet under kanslern Axel Oxenstiernas frånvaro i tyska riket. Han var från 1632 plågad av manodepressivitet, vilket gjorde honom arbetsoförmögen i perioder. Han hade ett spännt förhållande till rikskanslern och lierade sig i riksrådet med Per Brahe d.y.. Efter Oxenstiernas återkomst 1636 drog han sig alltmer tillbaka.

Banér byggde om Ekenäs i Östergötland, 20 kilometer utanför Linköping, byggde till Tuna i Uppland och Qvidja i Finland. Han ägde också ett hus på Bollhusgränd i Stockholm alldeles vid slottet Tre Kronor, där han insjuknade i pesten sommaren 1644 och avled natten mellan kl 12 och 1 den 13 juli. Han gifte sig i augusti 1615 med Hebbla Fleming (avliden 1639).

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).