Meleagros (mytologi)
Från Rilpedia
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Meleagros var enligt grekisk mytologi en forngrekisk sagohjälte, son av sagokonungen Oineus i Etolien och hans gemål, Althaia.
Meleagrossagan, som i många punkter visar en i ögonen fallande likhet med Akillessagan efterlämnades i två väsentligen olika former, vilka båda överensstämma i, att jakten efter den kalydoniska galten framställs som Meleagros förnämsta bedrift och tillika som den närmaste orsaken till hans tidiga död. Enligt Homeros hade Oineus, då han gjorde ett stort offer åt alla de övriga gudarna, försummat Artemis, som hämnades genom att sända en fruktansvärd vildgalt, som härjade de bördiga fälten och vingårdarna kring staden Kalydon. Meleagros mobiliserade då samtidens förnämsta hjältar att tillika med honom göra jakt på odjuret, vilket under jakten fälldes. Men om besittningen av dess huvud och hud, såsom utgörande jaktens segerbyte, uppstod på Artemis anstiftan en blodig strid emellan etolerna och de närboende kureterna vilka deltagit i jakten.
Så länge Meleagros kämpade på etolernas sida, var segern deras, men då han på misstag döda sin morbror och därigenom vållat sig förbannelse av sin moder, drog Meleagros sig tillbaka. Först när staden var nära att erövras med storm, lyckades hans gemål, den sköna Kleopatra, beveka honom. Kureternas skaror jagades på flykten, men moderns förbannelse verkade, och Meleagros återvände aldrig från striden.
I sin yngre, av senare skalder (bland dem de attiske sorgespelsdiktarna) bearbetade form låter sagan ödets gudinnor redan vid Meleagros födelse bebåda, att han skulle dö, så snart en på härden liggande eldbrand hunnit förbrinna. Hans moder skyndade då att släcka branden och gömde den omsorgsfullt i en kista. Barnets liv var därmed tillsvidare trygg, och Meleagros uppväxte till en härlig hjälteyngling. Men då han vid den kalydonska jakten gav den av honom nedlagda vildgaltens hud åt den av honom älskade, sköna jägarinnan Atalante, härmades Althaias bröder däröver, att ärepriset skulle tillfalla en kvinna, och fråntog henne med våld bytet, men blev till straff för denna oförsynthet dödade av Meleagros. Förbittrad över sina bröders död, framtog Althaia då den ödesdigra branden och kastade den på elden, så att Meleagros liv genast utslocknade. Tröstlös över sitt förhastade dåd, hängde sig Althaia.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Meleagros 1, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Meleagros (mytologi)
