Från Rilpedia

Markomanner är ett germanskt folkslag som levde i trakterna omkring floden Main. Efter att härföraren Drusus (kejsar Augustus styvson) besegrat flera germanstammar och försökt flytta gränsen från Rhen till Elbe, kände sig den mäktiga markomannerstammen hotade och drog sig österut. Omkring 9 f.Kr. lade de under sig Böhmen från den keltiska folkstammen bojer (Bojheim).

Deras hövding Marbod hade tidigare som legosoldat och kejsarens gunstling länge vistats i Rom. Han försökte upprätta en stormakt efter Roms förebild, och lyckades till en början mycket bra. Han skapade ett väldigt germanförbund och till honom slöt sig deras släktfolk quaderna, hermundurerna och semnonerna, men även langobarderna och i viss mån goterna. Kejsar Tiberius blev då misstänksam och tågade därför mot honom med en här som var dubbelt så stor som de 70 000 man till fots samt 4000 ryttare som Marbod kunde uppbåda. Marbod försökte dock hålla sig neutral mot romarna, som tvingades tåga mot Illyrien för att stoppa det uppror som startat där. Andra germanstammar under cheruskernas hövding Arminius tog dock tillfället i akt och gjorde uppror. När romarna under sin härförare Varus återkom från Illyrien år 9 e.Kr. blev de besegrade av Arminius i Teutoburgerskogen. Arminius sände Varus huvud till Marbod för att visa sin vördnad, men Marbod sände huvudet vidare till kejsaren för att visa sin lojalitet.

Marbods neutralitet gjorde flera germanstammar förargade, och därtill kom att han antog kunganamn och försökte regera egenmäktigt. Goterna och några andra stammar gjorde därför uppror mot Marbod och det blev inbördeskrig i hela Germanien. Efter ett oavgjort slag tågade Marbod till Rom för att få stöd mot sina landsmän men romarna svarade att de liksom han tidigare ville vara neutrala. Då avsade sig Marbod styrelsen över sitt rike och bosatte sig i Ravenna med en livstidspension från den romerska staten. Efter detta föll hela Marbods germanunion ihop, och hela hären fick lov att bosätta sig i Noricum, eftersom de inte längre tordes bo kvar i Germanien. Efter den romerska freden blev dock påtryckningarna för stora på markomannerna och kvaderna från de övriga germanstammarna. Dessa försökte därför gå söderut och fick därför namn om sig att ha startat markomannerkriget år 169 e.Kr. Efter flera års strider lyckades romarna under kejsar Marcus Aurelius få fred med markomanner och kvader, som för detta fick betala och lova mycket och ge landavträdelser. Efter detta blev det fred vid Donau-gränsen i ett halvsekel. Efter denna tid bildades större germanfolk och enheter för att kunna stå emot romarna, och markomanner gick tillsammans med kvader och andra svebiska folk främst upp i bavarierna och allemannerna.