Från Rilpedia

Lo-fi är en musikgenre som använder lo-fi-inspelningar som ett konstnärligt uttryckssätt. Målet är att låta autentisk snarare än överproducerad. Många lo-fi-artister använder billiga kassettbandspelare för att spela in sin musik.

Lo-fi kan sägas gå tillbaka till Beach Boys (albumet Smiley Smile), Beatles eller Buddy Holly (Holly spelade in några låtar i ett ombyggt garage). Som genre förknippas lo-fi huvudsakligen med inspelningar från 1980-talet och framåt, då kassetteknik som Tascams fyrspårs portastudio blev spridd. Tidiga representanter är Daniel Johnston, Beat Happening och skivbolaget K Records, och den nyzeeländska musikscenen runt Tall Dwarfs och Flying Nun Records. Lo-fi fick en bredare publik i och med framgångarna för Beck, Sebadoh, Pavement, Eric's Trip och Elliott Smith.

Lo-fi-artister spelar ofta in sin musik på gammal eller dålig utrustning, ursprungligen av ekonomisk nödvändighet men numera huvudsakligen för de unika ljudegenskaperna. Många artister kopplade till lo-fi-rörelsen, som Bill Callahan eller Bob Log III, har upprepade gånger avfärdat användandet av bättre inspelningsteknik, eftersom de ville ha en "rå" ljudbild, medan andra, till exempel Guided By Voices och The Mountain Goats successivt övergick till professionella studior.

Lo-fi-teknik finns i några genrer utanför indierocken, speciellt black metal, där den låga inspelningskvalitén har blivit närmast önskvärd. En del fans letar avsiktligt upp extremt lo-fi konsertbootleginspelningar, som den ökända Dawn of the Blackhearts, som är av så låg kvalitet att de överskrider den normala uppfattningen av musik.

DIY-punk är också välkänt för sin dragning åt lo-fi, oftast producerat på billig utrustning, och kopierat från band till band på hemmaanläggningar för att ytterligare försämra ljudkvaliteten. Inom DIY-punken symboliserar lo-fi främst ett avståndstagande från kommersiella värderingar.