Kjell Höglund
Från Rilpedia
Kjell Höglund, född 8 december 1945 i Östersund, är en svensk sångare och låtskrivare.
Innehåll |
Biografi
Bakgrund
Kjell Höglund bodde först i Klövsjö men växte huvudsakligen upp i Rossön, ett par mil nordost om Strömsund, och gick realskolan i Backe. Han kom slutligen till Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, i mitten av 1960-talet där han bodde på ett elevhem och bildade ett gitarrband Elevhemsgänget eller The Fairlines som spelade musik av The Shadows, The Spotnicks och liknande grupper. I Strömsund fanns då en mycket aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar, konsthappenings mm. Den stora visvågen i Sverige under den första halvan av 1960-talet fick sitt genombrott även i Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar och där började Höglund så småningom sjunga sina egna visor och blev Strömsunds egen lokaltrubadur under gymnasieåren. Efter studentexamen flyttade han till Stockholm och började studera vid Stockholms universitet 1967.
Karriär
1971 släppte Höglund den egenhändigt inspelade och distribuerade Undran, en skör låtsamling till enkelt komp som följdes upp av den likaledes hemvävda Blomstertid (1972).
Debuten på riktigt skivbolag kom med Häxprocess (1973), där titellåten lär höra till få låtar med längd på 15 minuter som fått flitig speltid i Sveriges Radio. Höglund etablerade sig vid den tiden som en av den svenska musikrörelsens särlingar, där det politiska innehållet alltsom oftast fick stå tillbaka för egensinniga betraktelser kring filosofi, litteratur och andligt sökande eller en mer vardagsabsurdistisk hållning där Höglunds återkommande skälmaktiga ådra trädde fram. Skivan Doktor Jekylls testamente (1979) framstod i mycket som ett slutgiltigt avståndstagande från musikrörelsens betydligt snävare ramar.
Under 1980-talet förde Höglund ett mer kringflackande liv och hans många resor gjorde att låtarna nu började bära doft från världens alla hörn. På Vägen mot Shangri-La (1980) och Tidens tecken (1984) ryms många av hans alltjämt mest efterfrågade sånger, där den poetiska "Genesarets sjö" är svårast att förbigå. Med singeln "Maskinerna är våra vänner" (1986) passade Höglund också på att överraska sin publik med en udda övning i syntfacket.
I början av 1990-talet fick Höglund alltmer status som något av en kultfigur i svenskt musikliv. En yngre publik strömmade också till, framlockad av den föga representativa men synnerligen effektiva rumlardängan "En stor stark" samt nyinspelningar av mer bisarra 70-talslåtar, såsom voyeur-krumeluren "Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför" och ångestnumret "Man vänjer sig". 1992 nominerades Höglund för en Grammis i kategorin manlig pop.
På Inkognito (1995) kläddes Höglunds låtar, som tidigare varit tämligen sparsamt orkestrerade, i brokigare musikaliska färger. Här fanns sneglingar åt alltifrån hiphop till hårdrock. Kryptonit (2001) kännetecknades av samma lekfulla och nyfikna hållning med technomusik som en oväntad färg på paletten, även om låtmaterialet nu började få svårt att hävda sig mot tidigare produktion. Pandoras ask (2006) hade åter en mer återhållsam ljudbild.
Kjell Höglund bor sedan 1990 i Västerås. 2002 tilldelades han Fred Åkerström-stipendiet. Förutom skivor har Höglund även gett ut en rad böcker med huvudsakligen esoteriskt innehåll. Höglund har turnerat sparsamt under 2000-talet. Liveframträdanden på senare år har oftast varit ackompanjerade av Johan Johansson.
