Från Rilpedia

Johan Sylvester Saxtorph, född i Köpenhamn 27 oktober 1772, död 22 april 1840, dansk läkare och professor, son till Matthias Saxtorph.

Saxtorph dimitterades privat till universitetet i Köpenhamn 1788 och tog 1792 kirurgisk examen vid akademin och blev samma år kirurgisk kandidat på Frederiks Hospital och tillika som faderns assistent lektor vid barnmorskeskolan på barnbördshuset (Fødselsstiftelsen); året därpå tog han medicinsk examen vid fakulteten. Som välmeriterad kirurgisk kandidat sökte han anställning som reservkirurg vid det Kirurgiske Akademi, men blev flera gånger förbigången av yngre och oexaminerade, förmodligen på grund av akademiens fientliga inställning till hans far. Men å andra sidan fick starkt stöd av den medicinska fakulteten, vars inflytelserika dekanus hans far också var. Efter att han 1795 under dennes presidium hade försvarat en doktorsavhandling om de obstetriska instrumenten och därefter blivit promoverad av fadern, som då var universitetets rektor, blev han utsänd med ett extraordinärt stipendium på en stor studieresa, och då den unge anatomiprofessorn Horrebow året därpå avled, engagerade sig fakulteten i att den unge Saxtorph vid sin återkomst skulle tilldelas professuren mot att hans far under mellantiden upprätthålla den anatomiska undervisningen. Det gick som planerat, och då den unge Saxtorph, som i utlandet hade fått stor uppmärksamhet som den berömde Matthias Saxtorphs son, kom hem som medlem av olika lärda sällskap, blev han strax därefter (1799) utnämnd till professor extraordinarius i kirurgi och obstetrik. Då fadern året därpå avled, övertog sonen dennes tjänst som stadsackuschör samt ackuschör vid barnbördshuset och läkare vid vårdhemmet för späda barn (Plejestiftelsen), blev samtidigt även medlem av direktionen för dessa stiftelser liksom medlem av barnmorskekommissionen och danska Collegium medicum, blev dessutom 1801 distriktsläkare i Köpenhamn, 1803 medlem av det nyinrättade Sundhedskollegium och 1805 vid Todes avgång ordinarie professor och konsistorieassessor.

Saxtorph stod således redan i ung ålder som full arvtagare till faderns banbrytande verksamhet, men förmådde inte att uppfylla de fordringar, som ställdes på hans framskjutna position och till namnet. Han var en intelligent och välutbildad man, därtill utrustad med sympatiska egenskaper som läkare och uppskattad som sådan, men i direkt motsättning till fadern, saknade han vetenskaplig drivkraft. I litterärt hänseende presterade han under sin långa professorstid inget annat än översedda nya utgåvor av faderns barnmorskeböcker samt några små och obetydliga avhandlingar i tidskrifterna, i Fysisk, økonomisk og medico-kirurgisk Bibliothek, i vilken han i sin ungdom hade blivit medarbetare, i det "Medicinske Selskabs Acta" och i "Bibliothek for Læger".

Som barnbördshusets ackuschör och universitetslärare följde han de av sin far utlagda spåren utan att följa utvecklingen; således beaktade han inte tillräckligt de krav på metodisk klinisk undervisning för de studerande, vilka på 1830-talet blev allt starkare. Detta hade för övrigt en naturlig förklaring i de ytterst svåra förhållanden som rådde på barnbördshuset på grund av de grasserande våldsamma barnsängsfeberepidemierna. De åtgärder som Saxtorph vidtog för att begränsa dessas härjningar visade sig fruktlösa – vilket också var fallet med alla de samtida ansträngningarna vid utländska barnbördshus, och hans siste tjänstetid förbittrades av anonyma angrepp på hans ledning av barnbördshuset.

Dessa olyckliga förhållanden och brister inverkade inte på hans officiella karriär. Efter att ha blivit consistorialis var han i flera perioder universitetets rektor, 1819 blev han medlem av Videnskabernes Selskab, 1822 hedersmedlem av det Kongl. Medicinske Selskab, 1823 medlem av direktionen för det Classenske Litteraturselskab, 1826 etatsråd, 1831 medlem av Frederiks Hospitals direktion och 1836 konferensråd. Han blev 1836 ledamot av svenska Vetenskapsakademien.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Dansk biografisk Lexikon, 1887-1905.